Käftsmäll

Jag var kristen under fem, sex, sju år. Och jag var det på allvar, tillräckligt allvar för att börja studera till präst. Med tiden kom jag in i fromma, konservativa sammanhang. Ett antal gånger har jag predikat i kyrkor och andra sammanhang. För mig var inte kristendomen bara ett accepterande av en from känsla; jag gjorde vad jag kunde för att läsa på – jag gjorde min läxa, och jag vågar påstå att jag ganska snart visste mer om trons elementa än de flesta av de andra som satt i kyrkan söndag efter söndag.

Men jag avföll. Till sist hann intellektualismen ikapp mig, och jag fann att det var omöjligt att motivera varför man borde vara kristen, på basis av den kunskap vi har. I dag är jag religionsmotståndare i allmänhet och kristendomsmotståndare i synnerhet.

Jag hävdar att jag kan kristendom mycket väl – kunskapsmässigt och erfarenhetsmässigt. Jag pratar kyrksvenska flytande och den inomkristna kulturen var en gång min kultur. Den som säger att jag är kristendomsmotståndare för att jag inte förstått tillräckligt av vad kristendom är, har inte förstått vem jag är.

Det finns ett stort antal böcker som undersöker kristendom ur ett skeptiskt perspektiv. Den så kallade »Nya ateismen« är en allt starkare rörelse, inte minst i USA; namn som Richard Dawkins, Daniel Dennett, Christopher Hitchens och Sam Harris är förhållandevis välkända bland dem som intresserar sig för skepticism och religion.

Men jag har tidigare aldrig läst en religionskritisk bok så skarp, så rak och med sådan genomslagskraft som The Christian Delusion: Why Faith Fails, redigerad av John W. Loftus, själv före detta predikant. Boken består av en mängd essäer, som ur olika perspektiv undersöker kristendomens grundförutsättningar. Och slutomdömet för kristendomens validitet genom deras utvärderingar blir ett iskallt underkännande.

Nå, nu tror jag inte att The Christian Delusion kommer att omvända fler än en handfull av de fromma. Det kommer fortfarande att finnas folk som menar att Adam och Eva verkligen fanns i Eden, att Noa byggde sin ark och att Jesus gick på vattnet, alldeles oavsett vilka berg av argument och forskningsresultat som man bygger upp framför dem. För kristendom är inte främst en fråga om argument för dessa; det är en fråga om kultur. Och då inte en kultur som ett rum man vistas i och snart kan lämna, utan kultur som själva ögonen som man betraktar verkligheten med. Och det är faktiskt mycket att begära, att en människa ska riva ögonen ur kroppen för att förmå sig att se på sin verklighetssyn utifrån.

»People in different cultures do not live in the same world with different labels attached to it, but in radically different worlds.« (exegeten Theodore Hiebert, citerad på sid. 45)

Men jag måste ändå tro, för min mentala hälsas skull, att det ändå lönar sig att forska i kristendomens grundförutsättningar och inre sammansättning. Det måste ändå löna sig att steg för steg montera ner ett luftslott som är en katedral i andra människors huvuden. Jag måste ändå tro att en ökad kunskap om kristendom också genererar i att människor får förändrade perspektiv på religiositeten, och främst inte ser den som en Sanning. Men jag önskar också, att en ökad kunskap om kristendom också hos de likgiltiga, gör att de inte ser på religiositeten som något harmlöst hokus pokus, utan som en överväldigande stark manipulativ kraft i mängder av människors liv, som driver dem från en faktabaserad verklighetsuppfattning, till en grundad i auktoriteten hos en antik skrift, tusenåriga traditioner och syner och profetord.

Dan Barker, en annan ateist, som en gång varit predikant, skriver i inledningen till The Christian Delusion:

»The more I learned, the less respect I had for faith.« (sid. 10)

Och där nånstans ligger vikten vid en bok av det här slaget: att förmera kunskapen, att belysa det vi faktiskt på vetenskaplig grund kan slå fast om kristendomen. Och det är precis vad boken gör.

Kristendomshistoria – tolkning och omtolkning

Man gör sig en otjänst, om man ser kristendomen som en enhetlig rörelse som spänner över tvåtusen års historia. Riktigare är att tala om kristendomar; den kristendom som var allmän i Svenljunga 1735 skulle förkastas av den kristendom som var allmän i Neapel 1235 och sannolikt av den kristendom som predikas i Uppsala 2010. Kristna företrädare har gång på gång omtolkat sina dogmer. Man har ändrat sin syn på kvinnor, demokrati, slaveri, miljön och djurrätt. (sid. 19) Man har ändrat sin uppfattning om de yttersta tiderna, om domen, om kyrkans enhet. Kristna har förföljt andra kristna över lärofrågor. Redan 385 avrättades de första kristna av andra kristna på grund av skiljaktiga uppfattningar i lärofrågor. (sid. 40) Och än i dag slår ord skarpa som dolkar fram och tillbaka över fromhetstraditionernas murar. Kristendomen är inte en. Den är många. Eller som antropologen David Eller skriver i The Christian Delusion:

»...there is no such thing as a single, unified, global Christianity but instead many, different, local Christianities, which often do not recognize each other, accept each other, or even comprehend each other.« (sid. 39)

En uppskattning av antalet kristna samfund i världen gör gällande att det finns 38 000 olika förgreningar av den religion, vars grundare uttalade att hans lärjungar skulle vara som ett. (sid. 43)

Kristna lån

Kristendomen uppstår inte ur ett vakuum med sina antaganden om verkligheten kring gestalten Jesus från Nasaret. Den uppstår i ett sammanhang, och tar sina element från den omkringvarande kulturen. Det finns exempelvis inga belägg i Bibeln om att Jesus skulle vara född den 25 december. Däremot är det rimligt att anta att datumet kommit exempelvis från mithrakulten, som var en innekult under perioden. Man tar åt sig den romerska, politiska organisationshierarkin och anpassar efter sin kyrkoorganisation. (sid. 40f)

Själva offerdöden på korset ekar den fornjudiska seden att offra något levande som försoningsoffer. Det är i dag de flesta människor fullkomligt främmande, att ett blodoffer skulle göra något vare sig till eller från i en konflikt. Men blodmystiken, ett arv från israelernas sammanhang långt före Jesu födelse, når sitt ultimata klimax i blodsoffret av den förstfödde sonen på korset. (sid. 227)

Skepticism

Skepticism är en underbar metod att se på världen. Den ser på tillvaron i första hand som en serie naturliga (till skillnad från övernaturliga) orsakssamband. I praktiken är hela den vetenskapliga metoden uppbyggd på skeptiska antaganden: vi observerar, söker samband och drar slutsatser. Utan att blanda in något övernaturligt. Detta sätt att arbeta med verkligheten är en grundsten i vetenskapligt framåtskridande; man lämnar inte några mörka hörn åt enhörningar, gudar och demoner, om man inte kan belägga att de finns. Man tror inte på det som det inte finns skäl att tro. Så varför lämna teologin utanför en sådan undersökningsmetod? Finns Gud som en konkret verklighet, vore det ju märkligt om det inte gick att finna påtagliga belägg för det. Psykologen Valerie Tarico skriver:

»In fields of human knowledge other than theology, if we can find a sufficient explanation within nature's matrix, we don't look outside. We no longer, for example, posit that demons are involved in seizures or bubonic plague. It's not that we know for sure that the demon explanation is wrong, but simply that it is unnecessary for predicting or treating seizures.« (sid. 63)

Skepticism och vetenskaplig metod är inte ett eget trossystem, inte en parallell religion. Uppfattningen att det skulle vara så är förvånansvärt utbredd i kristna sammanhang. Men skepticism är helt enkelt ett sätt att förhålla sig till fakta: att vilja veta vad vi kan dra för slutsatser på goda grunder, och inte helt enkelt tro på något för att någon annan hävdar det. (sid. 92) Vetenskaplig metod sysslar inte med att slå fast sanningar, men däremot att försöka komma fram till sannolikheter. Vi kan inte veta om det finns rosa enhörningar på Neptunus. Men den överväldigande sannolikheten på basis av det vi faktiskt vet om Neptunus, djur och enhörningar, är att det inte finns. Så sannolikhetsfrågan är det som är centralt i vetenskapligt arbete, inte frågan om det är möjligt. (sid. 96) Och överfört till frågor om kristendomen: frågan är inte om de kristna uppfattningarna om tillvaron är möjliga. Utan om de är sannolika.

Bibeln

Hos biblicisten eller den allvarligt fromme finns ofta någon sorts grundinställning att Bibeln alltid har rätt, oavsett vad utombibliska forskningsresultat säger. Kreationistiska webbsidan answersingenesis.org illustrerar detta genom följande ord: »No apparent, perceived, or claimed evidence in any field, including history and chronology, can be valid if it contradicts the Scriptual record.« (citerad på sid. 75) Med en sådan grundinställning till utvärdering av fakta har man diskvalificerat sig från all intellektuell analysförmåga och all intellektuell dialog. Vad man säger är helt enkelt: »Vad du än säger, som inte stämmer med Bibeln, är fel.«

Men för de med ett öppnare sinne än så, finns det naturligtvis en uppsjö forskningsresultat som starkt sätter bibliska utsagor i fråga. Kristna är numera sällan avogt inställda till vetenskaplig metod i alla de ämnen som inte rör den egna religiositeten; varför då inte använda den också på den egna tron, för att se om den håller? (sid. 89)

Paul Tobin, som skrivit en essä om Bibeln i förhållande till modern forskning, sparar inte på orden, när han skriver om Bibeln att den:

»1. is inconsistant with itself,
2. is not supported by archaeology,
3. contains fairy tales,
4. contains failed prophecies, and
5. contains many forgeries.» (sid. 148)

Tobin lämnar naturligtvis många exempel på hur det kommer sig att hans sammanfattning ovan stämmer. Till exempel kan nämnas att Bibeln i ett kapitel anger att Adam skapades efter djuren, medan det ett kapitel senare står att Adam skapades före djuren. Han påpekar hur fromma bibelöversättare mörkat detta genom sina ordval i översättningen, och berättar hur det är en vanlig taktik i evangeliska bibelöversättningar. Han tar givetvis upp de två versarna i Romarbrevet 3:28 respektive Jakobsbrevet 2:24, där den första versen tydligt anger att människan blir rättfärdigad genom tron, inte gärningar, och där den andra versen tydligt anger att människan blir rättfärdigad genom gärningar, inte tro. Det kan vara värt att lägga märke till att Moses svärfar får inte mindre än tre olika namn i Bibeln: Reuel, Jethro och Hobab (sid. 149ff)

Rena historiska fakta talar också emot Bibelns historieskrivning. Abraham lär ha levt någon gång mellan 2200 f.Kr och 1500 f.Kr. Emellertid står det att han kom från kaldeiska Ur. Kaldeer fanns inte som folkslag förrän runt 700-600-talet f.Kr. Abraham och Josef lär ha haft tama kameler. Arkeologiska belägg finns för att kameler inte gjordes tama förrän 1000-talet f.Kr. Omskärelsen sägs åläggas Abraham och hans efterkommande som ett förbund mellan honom och Gud. Märkligt nog var det också en vanlig sed bland egyptier och kaananiter; folk som Abraham lär ha haft mycket att göra med: den självklara frågan är då, varför Gud som sitt förbundstecken skulle använda sig av något som alla andra redan använde – det är inte särskilt särskiljande. (sid. 153) Snarare är det så, att förbundstanken uppstod mycket senare, när judarna var förhållandevis ensamma om att hålla på med omskärelse. Omskärelsen motiverades då genom att ge den sin särskilda orsak: förbundet med Gud för länge sedan.

Bibeln mår bra av att avmystificeras, och ses som den samling av myter och legender som den verkligen är. Den kom till i vissa sammanhang, och dess innehåll speglar dessa sammanhang. I egyptisk mytologi finner vi uppgifter om att världen skapades av Guds ord. I egyptisk mytologi finner vi också uppgifter om att en gud andas liv i människan genom människans näsa. (sid. 112f) Både i mesopotamisk och egyptisk mytologi berättas det om en kosmisk ocean som fanns till före världens skapelse. (sid. 119) I det babyloniska Gilgamesheposet berättas om Utnapishtim som kallas av gudarna att bygga en ark för att rädda sig själv och honom närstående och alla möjliga sorters djur. Den akkadiske kungen Sargon lades, enligt myten, i en korg som sattes i floden för att rädda livet på honom. Samma sak hände med Moses. (sid. 152ff)

Störst av alla gammaltestamentliga myter är givetvis den kända berättelsen om israeliternas uttåg ur Egypten. Enligt Bibeln hölls israeliterna som tjänare i Egypten i 430 år. Sen tröttnade Gud, sände Mose som sin budbärare, slog egyptierna med allehanda plågor tills israeliterna fick gå. Sen gick de omkring i öknen i fyrtio år innan de fick komma in i sina gamla trakter, Kaanans land. Nå, det finns vissa historiska problem med detta.

De 430 åren i egyptisk fångenskap har gått förbi helt utan några textmässiga eller arkeologiska belägg utanför bibelns berättelse. Uppskattningsvis bör omkring en miljon israeliter ha gått omkring i öknen i fyrtio år. Det vore rimligt att anta att de lämnade någon form av arkeologiska spår efter sig. Inga har emellertid hittats. Den israeliske arkeologen Ze'ev Herzog sammanfattar läget:

»The Israelites never were in Egypt. They never came from abroad. This whole chain is broken. It is not a historical one. It is a later legendary reconstruction—made in the seventh century [...] of a history that never happened.« (citerad på sid. 155)

Man kan fortsätta med att konstatera, att de städer som Josua ska ha intagit, vid tillfället för detta intagande av arkeologiska skäl kan slås fast ha varit obebodda eller förstörda på annat sätt, eller helt enkelt inte förstörda alls. Det finns inga utombibliska belägg för att kung David skulle ha styrt över ett judeo-israeliskt imperium, och inte heller för att hans son Salomo skulle gjort detsamma. (sid. 156f)

Det finns mer. Jungfrufödsel är knappast något obekant i antiken. Paul Tobin nämner i sin essä åtta hävdade jungfrufödslar i antiken, förutom Jesu födsel. Herodes ökända barnamord finns ingenstans belagt utanför bibliska källor. Inte ens den nästan samtida judiska historikern Josefus nämner något om det, trots att han nämner mildare grymheter som Herodes utsatte sina medmänniskor för. Skatteskrivningen, där Josef och Maria sägs ha vandrat från Nasaret till Betlehem är så osannolik så att en mängd text radas upp som bryter ner sanningshalten i berättelsen fullständigt. (sid. 159f)

Bibelforskningen har gått framåt. Även om biblicister finns som helst skulle velat se att den stannat kvar på 1700-talet. Den allmänna uppfattningen bland bibelforskare av idag, är att Nya testamentet innehåller ett antal bibelböcker som helst enkelt är förfalskningar. Bland dessa finns Kolosserbrevet, Efesierbrevet, Andra Tessalonikerbrevet, Andra Timoteusbrevet, Andra Petrusbrevet, Jakobsbrevet och Judasbrevet. De kallas pseudoepigrafiska; det vill säga att de inte skrevs av dem som de tillskrivs. Det är alltså detsamma som förfalskningar. (sid. 167f)

I The Christian Delusion avhandlas också grundligt frågan varför man inte kan hitta rimliga skäl att anta att Jesus uppstått från de döda, i en utmärkta essäer av Robert M. Price och Richard Carrier.

John W. Loftus skriver själv en sammanfattning som ringar in det The Christian Delusion kommer fram till om Bibeln:

»My contention is that there is not a single statement in the Bible that reveals a divine mind behind the human authors. Everything in it can be more credibly explained by the hypothesis that it's just the musings of an ancient, superstitious, barbaric people—period.« (sid. 202)

Etiken

För många samtidsmänniskor verkar ordet »kristen« i det närmaste vara synonymt med en viss typ av etikuppfattningar. Det är naturligtvis felaktigt. Om dessa etiska uppfattningar var detsamma som att vara kristen, innebär det följaktligen att en ateist som följer dessa etiska uppfattningar är lika kristen som påven själv. (sid. 196)

Men vad är då en kristen etik? The Christian Delusion ger åtskilliga exempel på detta, både ur Bibeln och kyrkohistorien.

Vi har naturligtvis dödsstraffet. Dödsstraffets etiska bäring är fortfarande diskuterat. Men rimligen är det få som förordar dödsstraff för samma typ av förbrytelser som Gamla testamentet ger uttryck för (kom i håg att kristna anser Gamla testamentet vara helig skrift; alltså måste de bejaka att Gud, när han ansetts stifta dessa lagar gjorde inte bara nåt bra, utan något helt och hållet gott). Dödsstraff gällde för utomäktenskapligt sex, homosexuellt sexuellt samliv, att inte helga vilodagen, att inte följa den judiske guden etc., etc. (sid 185) Vi har Nya testamentets hårda krav för att få genomföra en skilsmässa (misshandel är t.ex. inte ett godtagbart skäl). Vi har avståndstagande från »världen«, vi har nedvärderande av kvinnor, vi har ord om att slavar ska underordna sig sina herrar. Och framför allt har vi hotet om helvetet för de som inte tror. (sid. 191f) Det är först efter att sekulariseringen tagit fart, som världen börjat röra sig bort från slaveri och systematiskt kvinnoförtryck, såsom det uttrycks i Bibeln. (sid. 219)

Och i kyrkohistorian finner vi inkvisitionens 25 000 offer. (sid. 193) Vi har korståg, vi har religionskrig. Allt utfört av kristna människor, ibland gentemot andra kristna människor.

Religionsvetaren Hector Avalos gör också en intressant iakttagelse när det gäller kärleksbegreppet och dess applicering på relationen mellan Gud och människa. Han påpekar att begreppet »att älska Gud« inte först och främst uttrycker den närmast romantiska kärlek som numera är vanlig i kyrkorna, utan den påtvungna kärlek som en slav skulle känna inför sin herre. På samma sätt som det kunde innebära dödsstraff för en slav att tjäna någon annan än sin egen herre, ser vi samma processer i relationen mellan Gud och människan. Den som inte tjänar Gud hamnar i helvetet. Det handlar, skriver Avalos, inte om ömsesidig respekt. Det handlar om en slavens relation till sin herre. (sid. 221)

Naturligtvis avhandlas också teodicéproblematiken – om Gud är allsmäktig och allvetande och allgod, hur kan det då finnas lidande – men jag får lämna den diskussionen därhän, och hänvisa till boken. Annars skulle recensionen här riskera att närma sig själva objektet för recensionen i omfång.

Men varför tror då folk?

Frågan kvarstår givetvis, om nu kristendom är så irrationellt, om nu alla dessa belägg för dess sannolika falskhet faktiskt är korrekta: varför tror då fortfarande folk på det kristendomen säger? – Nå, för det första så kommer sällan folk till tro på grund av att de dragit intellektuella slutsatser och landat i ett beslut att anamma kristendomen. I de absolut flesta fall som folk är kristna, så har de fått det med sig från modersmjölken och den kristna kulturen och verklighetsuppfattningen har lagts som en grund i dem, innan ett skeptiskt sinne har hunnit växa fram i dem, vanligtvis kring åttaårsåldern. (sid. 67) David Eller har en viktig poäng:

»Christians are not easily argued out of their religion because, since it is culture, they are not ordinarily argued into it in the first place.« (sid. 26)

Argument biter inte nödvändigtvis (även om man tycker att de borde göra det), på den som aldrig kommit till sina slutsatser på grund av argument. Det är lite som att försöka få någon att byta fotbollslag på intellektuella grunder: man skjuter liksom bredvid målet. Men till skillnad mot fotboll, så är religion ett ämne som består i en mängd intellektuella ställningstaganden: man kan argumentera om religion. Men för den som känner sig säker i sina uppfattningar, och värderar dem högre än något man kan säga till dem, så är det inte lätt att ruckas. Man är säker, men säkerhet är inte detsamma som att veta: säkerhet är en känsla, inte ett belägg för faktas tyngd (sid. 48).

När sedan den egna uppfattningen förstärks gång på gång på gång, och fakta som säger emot den egna uppfattningen motas bort, så är det inte heller svårt att sitta lugnt i sin båt. Den kristne kan ha ett omskakande samtal med en påläst ateist, men sedan läser man sin Bibel, och får bekräftat det man redan visste, man hör prästens predikan, man gungar med i psykologiskt manipulativa lovsånger och böner: och så är man tillbaka, fast och trygg i tron, och argumenten från kritikerna är långt, långt borta. (jmf. sid. 54) Har man dessutom haft en omtumlande omvändelseupplevelse (något som förekommer i åtskilliga olika religioner), kan man givetvis också luta sig mot den känsla man minns att man hade vid det tillfället. För inte kan man väl ha misstagit sig? (sid. 59f) Men visst är det, som Jason Long menar i boken, en doft av arrogans i uppfattningen, att man redan före det att man kan knyta sina egna skosnören, menar att de uppfattningar man har om universums yttersta sanningar också är korrekta? (sid. 65)

Fenomenet att man tror som man uppfostrats är givetvis inte unikt för kristendomen. Tvärtom. Ytterligare ett belägg för att kristendom inte är något man tar ställning för intellektuellt, är det uppenbara i att muslimska föräldrar får muslimska barn, judiska föräldrar får judiska barn, hinduiska föräldrar får hinduiska barn och så vidare. (sid. 66) Visst avfaller somliga. Men bland dem som är religiösa, är sannolikheten rimligen mycket stor att de också haft religiösa föräldrar. Och har man som barn till en religiös människa förändrat sin religiositet, är det oftast så, att man flyttat omkring sina uppfattningar inom variationer av samma tro som man en gång fötts till. (sid. 83) Naturligtvis hävdar den religiösa människan att hon är undantaget från regeln. Emellertid har skeptikern Michael Shermer påvisat att en det är nio gånger mer sannolikt att en enskild kristen individ menar att hon själv kommit fram till sin religiösa uppfattning på intellektuell väg, än att hon tror att någon annan gjort det. (sid. 68)

Man kan notera, att den religiösa identiteten hos en from människa gärna blir synonym med den personliga identiteten: att avsäga sig den religiösa delen av identiteten blir på så vis att bli någon annan än sig själv; en nog så skrämmande tanke. (sid. 69)

Tendensen är vidare, att den som har en fast religiös uppfattning bortser från kritiska argument: det kan räcka med att veta att det finns kristna auktoriteter som har gått i klinsch med den kritiska uppfattningen, så besparar man sig på så vis mödan att själv ta ställning till kritiken: »NN är beläst och smart och accepterar inte det kritiska argumentet, alltså måste det kritiska argumentet inte vara hållbart.« Detta är naturligtvis ett helt ohållbart förhållningssätt, om man själv därigenom tillåter sig att ha en avvisande attityd till det kritiska argumentet. (sid. 72) Men är man starkt känslomässigt engagerad i den uppfattning som man har, blir det en psykologisk försvarsmekanism att också bevara sin uppfattning. Det förklarar att många människors uppfattningar i själva verket stärks när dessa utsätts för kritik. (sid. 73)

Utifrånperspektivet

En genomgående tes för redaktören för The Christian Delusion, som framkommer både i hans egna texter i boken och bland andra av författarna, är den stora nyttan med att som religiös bringas att anlägga ett utifrånperspektiv på den egna religionen. Loftus kallar detta »The Outsider Test of Faith« (OFT). Det går i korthet ut på vad debattören Stephen Roberts uttryckt i sin ofta citerade formulering: »When you understand why you dismiss all the other possible gods, you will understand why I dismiss yours« (citerad på sid. 85).

Genom att anbringa ett utifrånperspektiv tvingas man att se på den egna religionen såsom man själv ser på andra religioner. Den som då ser med skepticism på mormonernas nedgrävda och försvunna guldplattor med helig skrift, bör känna en liten tagg av skepticism när man själv hävdar att nattvarden verkligen är Kristi kropp och blod, för att nämna ett exempel. Den troende måste nu se sig om efter belägg som skulle appellera även för en icketroende, en person som står utanför trosgemenskapen. Då räcker det inte att luta sig mot Bibeln, utan man måste söka andra skäl, oberoende skäl, för sina uppfattningar. Och dessa kommer att bli ruskigt svåra att finna. Många av de skäl som kristna har för sina uppfattningar, blir ohyggligt lätta att avfärda, om man ser på dem ur ett utifrånperspektiv. (sid. 86f)

Avslutningsvis...

Det vore möjligt att skriva en C-uppsats utifrån allt det material som återfinns i den mycket rika essäantologin The Christian Delusion. Det är emellertid inte mitt mål här, även om recensionen sannolikt är den längsta jag skrivit på literature connoisseur hittills. Och materialet hade tillåtit så mycket mer!

Jag skriver långt, för att ämnet ligger nära mig. Jag upprörs av att det fortfarande finns de människor som antar att det kristendomen säger om verkligheten faktiskt är sant, trots de belägg som recensionen bara ger en antydning om, och som The Christian Delusion och andra böcker svämmar över av, som skjuter den kristna verklighetsuppfattningen i intellektuell sank.

Det är fråga om annars intellektuella människor. Det är människor jag träffar genom jobb och fritid, det är människor som du kanske träffar på andra sidan kassan när du köper mat, på bensinmacken, på universitetet: som lärare, doktorer, hårfrisörer... Jag frågar: hur kan de? Och genom The Christian Delusion får jag en del svar, en början till en förståelse för de mekanismer som ligger bakom det irrationella.

En bok som denna är utmärkt. Det är den bästa religionskritiska bok jag hittills läst, och jag önskar att den kunde översättas till svenska snarast möjligt. Den håller akademisk nivå i källhänvisningar och grundlighet, men språket är publiktillvänt och lättläst. Polemiken är skarp; och flera av essäerna är skriven i just polemik med texter av kristna författare och forskare. Enstaka korrekturfel finns, men de är i sammanhanget försvinnande få. Författarna är bekanta med sina ämnen; ofta är de forskare inom olika religionsbesläktade ämnen: bibelvetenskap, antikens historia, psykologi, eller så har de själva varit kristna. De vet vad de talar om. Ingen kan anklaga dem för att inte vara tillräckligt insatta.

Om personer likgiltiga till religiositet läste The Christian Delusion skulle de inte längre vara likgiltiga. Om personer som är anhängare till kristendom läste den, skulle de – om de verkligen läste den – rimligen skakas, kanske rentav fundera på grundpremisserna för själva sin tro. Och vi, skeptiker, som står och skakar på huvudet åt religiositeten, får bara en starkare övertygelse, om att sannolikheten för att det kristendomen hävdar, helt enkelt inte är sant.
– – –
The Christian Delusion: Why Faith Fails, John W. Loftus (red.), Prometheus Books 2010. ISBN: 978-1-61614-168-4.