Bokrecension: Orden

Orden är en självbiografisk barndomsskildring av Jean-Paul Sartre. Jag har tidigare fört boken på tal i inlägget Sartre, där det även finns två utdrag ur boken.

Sartre är en av de författare som jag inte stiftat tillräcklig bekantskap med. Men nu har jag i vilket fall läst Orden, där han beskriver sin uppväxt i en parisisk borgeskapsfamilj. Titlen Orden är synnerligen väl vald. Det är också de två avdelningarna som boken består av: »Läsa« och »Skriva«. För Sartre verkar ha varit en ensam grabb. Faderlös, uppvuxen nästan symbiotiskt nära sin mor, övervakad av sin patriarkale, tyskättade morfar, som arbetade som lärare och översättare, och vars myllrande bibliotek blev ett tillhåll för Sartre under de här åren.

Sartre fängslas av böckernas värld: det verkar som om den nästan blir lika verklig för honom, som verkligheten själv. Han hittar sina hjältar, och skapar sina hjältar; de heroer som han själv spelat i ensamma skådespel, hittar han snart i de texter han skriver. Som barn blir han en litterär existens. Men Sartre framhåller att han inte var ett snille. Han gör mediokert ifrån sig i skolan, till sin morfars stora och illa dolda förtrytelse. Men utvecklar en enorm framtidstro när det gäller hans eget skapande. Han kommer att bli en stor författare, varje verk han åstadkommer måste bli bättre än det han senast skrivit, något som den vuxne Sartre själv kommenterar i texten – med att så är det fortfarande. Den unge Sartre såg sin berömmelse som postum.

Orden är en till omfånget liten bok. Men den är också tätt skriven, i kompakta men långa sjok av text. Den är inte svårläst, men ger ett mycket intensivt intryck. Den lillgamle, unge Jean-Paul Sartre blir mycket trovärdig för läsaren. – Jag önskar nu att jag kunde mer om Sartres senare liv och filosofi, för att kunna belysa denna barndomsskildring utifrån den senare utvecklingens perspektiv.
– – –
Orden, Jean-Paul Sartre, Bokförlaget Aldus/Bonniers 1966. (Ej ISBN)