Bokrecension: Hedendom

Hedendom är skriven av Elin Silén.

Det fanns en tid när kristna människor åkte till avlägsna platser för att frälsa hedningar. Och med hedningar menade de alla som inte bekände den kristna tron, möjligtvis med undantag från judarna. Elin Silén beskriver i en reseberättelse utgiven 1925 sina möten med hedendomen i Ceylon (Sri Lanka) och Indien.

Nu säger inte Hedendom särskilt mycket om icke-kristna religioner, men dock en hel del om en kristen missionärs inställning till de kulturer de kom att verka i och de religioner de mötte. I det aktuella fallet buddhism och hinduism – två religioner betydligt äldre än kristendomen.

Silén tycker inte om de främmande religioner. När hon besöker den heliga tandens tempel i Kandy, Ceylon, hör hon den buddhistiska musiken. Hon kommenterar den:

»Mig berör den fullkomligt pinsamt och påtvingar mig en underlig förnimmelse av onda andemakter.« (sid. 5)

För Silén är det en självklarhet, att den främmande religionsutövningen inte bara är tomhet, utan ett aktivt kontaktsökande med sataniska krafter.

Nedlåtenheten gentemot de främmande religionerna är påtaglig. Hon häcklar templens belysning; tempelhallarna i Indien är »upplysta av elektriskt ljus, inmonterat i obeskrivligt banal och tarvlig armatur« (sid. 10) Och när Silén själv inte får tillträde till en helig plats, reserverad för hinduiska troende, och märker att hennes guide dock får komma in, blir guidens affirmation av hennes fråga om detta »en hel värld av överlägsenhet och rasstolthet« (sid. 15).

Silén träffar på en skara troende på väg till templet. Hon kommenterar deras utseende:

»Och se på dem, när de komma ut igen! Vad har skett med dem? Vilken makt har rört vid deras själar? Deras ansikten äro på något sätt förvandlade — de äro hårdare, stramare, de ha ett stänk av elakhet och plumphet. Allt styggt och mörkt, som människosjälen gömmer på, tycks ha sökt sig upp till ytan under inflytande av den makt, som de därinne mött.«

Inte heller prästerna klarar sig undan kommentarer:

»Se deras ansikten, dessa fina, förnäma, intelligenta rasansikten — se hur djuriskt råa, hur elakt cyniska, hur djävulskt högmodiga de se ut! När deras blick faller på oss vita, är det, som flöge det en blixt av hat över deras drag [Och sammanfattningsvis:] Här är hedendomen. Den är ej tempel, ej bilder, ej riter. Den är en andemakt, som betjänar sig av allt detta. Den är Satan själv.« (sid. 16)

Silén fortsätter på denna väg att ösa galla över hedningarna. Hon ser och förfasas över prostitution i religionens namn, och kommenterar att det visst sker mycket djävulskt i kristna länder, »[m]en det sker dock icke i religionens namn.« (sid. 18) Större historielöshet får man leta efter!

Och så är Siléns berättelse. Hon kvävs av hedendomens styrka i det hedniska landet: det vill säga, hon kvävs av buddhismen och hinduismen i buddhismens och hinduismens egna länder, där hon är främling. Med självklarhet läser hon i blicken hos en asket: nog ser han ut att vilja fråga henne om en frälsning och frid som han inte nått? (sid. 32)

Vid ett tillfälle får Silén faktiskt möjlighet att missionera. Någon frågar henne om de tror på Vishnu. Nej, säger hon, de tror på Kristus. Ja, säger frågeställaren, det gör han också, för Krishna och Kristus är samme Gud. Nej, säger hon, och berättar att Jesus är den ende Gudens Son. Frågeställaren fångas då upp av en skrattande präst, och Silén drar därifrån med sitt sällskap, i fruktan för de nyfikna som samlats omkring dem. Ett gäng präster som går mot dem tycker hon ser ut som om de vill krossa henne med vrede och hat. Och allt det här lägger sig över Siléns hjärta som ett klippblock, och hon utbrister i texten, att Gud är död. Det hindrar henne emellertid inte från att bryta ut i en lovprisning som får avsluta hennes text.

Hedendom är utgiven av Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag. Slik text som återfinns i häftet är alltså något som kommer direkt från ett av Svenska kyrkans förlag, varför den rädsla för det främmande, den rasism och den obegripliga oförståelse för främmande seder och bruk som Silén ger uttryck för inte torde ha stuckit dåtidens kyrkliga etablissemang särdeles mycket i ögonen. Vad man önskar att Silén varit kapabel att göra, är att anta perspektivet som senare kom att föreslås av John W. Loftus med The Outsider Test for Faith, och alltså på samma sätt som hon ser på de främmande religionerna med ögon som står utanför, försöka se på sin egen religion ur ett utifrånperspektiv: kanske skulle hon då ha upptäckt, att religion är religion är religion. Det gör det ytterligt svårt att med en religion som stöd häva sig upp över en annan.
– – –
Hedendom, Elin Silén, Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag 1925. (Ej ISBN)