Psyksnack! Stick hål på självhjälpsmyterna är skriven av brittiske praktiserande psykologen och socialantropologen Stephen Briers. Briers skriver även i Times Educational Supplement.
* * *
Bokmarknaden flödar över av självhjälpslitteratur. Käcka omslag med stora rubriker förkunnar hur vi ska bli lyckligare, hur vi ska nå våra mål, hur vi ska tänka bort våra problem. Och ser vi inte coachernas evangelium i bokhyllorna möter vi det i kvällspressen.
Men den här typen av populärpsykologi verkar dock stå psykologen Stephen Briers upp i halsen.
Därför tar han med läsaren på en liten undersökande resa i populärpsykologins terminologi och förkunnelse i sin bok
Psyksnack!. Briers inventerar argument och jämför dem med vad vi faktiskt kan hävda med vetenskapligt fog om hur hjärnan och medvetandet fungerar.
Resan går i lättsam ton, och det är först när man når slutnoterna som man förstår hur gedigen källinventering Briers gjort, och hur sömlöst han fått in forskningsresultat i sina funderingar och avvägningar.
* * *
Det visar sig snart att mycket av vad som allmänt hävdas i populärpsykologiska böcker vilar på ostadig grund – om det ens vilar på någon grund alls, utöver att det möjligen känns rätt. Briers säger sällan rakt ut att något otvivelaktigt är fel, men om någon säger att det är på ett visst sätt, kan han framföra att forskningen pekar i en annan riktning.
Briers menar inte att alla självhjälpsläror är utan verkan, men hänvisar till vetenskaplig forskning som det bästa sättet att nå kunskap om hur medvetandet verkligen fungerar: populärpsykologiska rön bör därför vara förankrad i beprövad vetenskap för att vara något att förtrösta på. Det är de inte alltid. Briers skriver:
"Det finns försvinnande lite kvalitetskontroll inom självhjälpsvärlden, där övertygelse ofta får ersätta skäliga bevis."
Samtidigt är Briers medveten om att den verkliga psykologin inte alltid ger entydiga svar.
"Att förstå hur död materia fungerar är svårt nog, men när vi börjar försöka förstå oss själva har vi en verkligt enorm uppgift framför oss."
* * *
Vi ska titta på några exempel på dessa populärpsykologiska eller pseudopsykologiska myter som tas upp i
Psyksnack!, myter som emellanåt blivit så självklara i vår kultur att vi månne tar dem för givna.
Briers lyfter fram uppfattningen att alla problem bottnar i dålig självkänsla. Han påpekar att god självkänsla inte nödvändigtvis är något gott i alla lägen. Forskningen visar till exempel, att personer med särskilt god självkänsla med större sannolikhet än andra har vanföreställningar om verkligheten: de ser den inte som den är. Man mår måhända bra, men ser tillvaron genom ett glittrande raster.
Dålig självkänsla är inte heller nödvändigtvis förklaringen till negativa beteenden. Studier visar till exempel, att mobbare inte brukar ha dålig självkänsla, utan snarare god dito. Likadant med våldsamma människor.
Självkänsla har således ingenting att göra med huruvida man är en trevlig människa. Därmed inte sagt att självkänsla är dåligt, men den är heller inte givet något gott. En människa med god självkänsla är hursomhelst inte nödvändigtvis en angenäm människa, och en oangenäm människa är inte nödvändigtvis en person med dålig självkänsla.
* * *
Briers utvärderar också talet om emotionell intelligens (EQ), som man ofta hör talas om som en väl så viktig begåvning som IQ. EQ innebär, menar man, en slags social begåvning, som gör att man är inkännande och har lätt att interagera med andra människor. Exakt vad EQ innebär är dock något oklart.
Men forskning visar, krasst, att människor som skulle kunna bedömas som personer med hög EQ på intet sätt lyckas bättre åtminstone i arbetsvärlden än andra. Tvärtom visar det sig, att en hög IQ-kvot, hur bristfälligt mätinstrument det än må vara, är en bättre indikator på yrkesmässig framgång än hög EQ.
Detta hänger väl ihop med att en person för att vara framgångsrik inte får vara för blödig eller inkännande, utan måste vara beredd att gå på kollisionskurs med andra människor för att själv ta sig framåt. Det blir svårare att ta tuffa beslut, om man alltför mycket påverkas av deras känslor som drabbas negativt av beslutet. Är man ute efter en lysande karriär bör man hellre studera
Fursten än en bok om EQ, menar Briers.
Visst ses du som en trevlig människa om du har hög EQ. Men det kommer inte att främja din karriär. Tvärtom tjänar företag på att ha underordnade som inte är alltför konfliktbenägna.
* * *
I ytterligare ett kapitel talar Briers om positivt tänkande. Ingenting kan väl låta mer sympatiskt, än att med en positiv inställning, så blir livet behagligare. Problemet är bara att det inte nödvändigtvis är riktigt så enkelt.
Studier har till exempel visat att deprimerade människor som utsätts för positiva bekräftelser i själva verket blir mer deprimerade på det viset, än om de inte fått upprepade positiva bekräftelser.
Briers synes bli snarast irriterad på dogmen om positivt tänkandes fördelar. Han uppmanar läsaren att istället för att sticka huvudet i sanden för livets realiteter, möta verkligheten som den är, hur ledsamt det än kan vara emellanåt. Vi bör inte skjuta ifrån oss negativa känslor när de kommer, utan hantera dem. Att enbart fokusera på det positiva begränsar upplevelsen av livet, och gör oss, med Briers ord: "ganska själviska och trångsynta".
Givetvis är det fint att vara positiv. Men att resa skygglappar för intryck som inte passar in är inte heller önskvärt.
* * *
Briers skriver också en del om Kognitiv Beteendeterapi (KBT), en terapiform som rönt stora framgångar och omfattande resultat. Briers ägnar sig vad jag förstår själv i sin yrkesutövning åt KBT, men varnar för att se metoden som allena saliggörande.
Till exempel visar det sig att det är minst lika viktigt hur relationen till terapeuten fungerar, som vilken specifik terapeutisk metod som används.
Briers kritiserar också KBT-skolan för att förorda att människans tankar kan styra känslolivet i större utsträckning än vad det finns belägg för, och att man hävdar visshet där ännu ingen visshet finns.
* * *
Briers gör många ytterligare nedslag i den populärpsykologiska floran av uppfattningar och läror som vi väl känner till. Han diskuterar huruvida det verkligen alltid är det bästa att "prata om det" i en relation, och om "barnet inom dig" verkligen finns i någon meningsfull betydelse.
Han kritiserar uppfattningen att alla kan lära sig allting, och påpekar hur de förutsättningar vi föds med sätter upp begränsningar: alla kan inte bli bäst på allt, hur mycket man än tränar eller övar, även om repetition givetvis påverkar ens personliga förmåga.
Vidare diskuterar Briers också ordningsvurmen, och menar att för mycket krav på ordning hämmar kreativiteten. Vill det sig riktigt illa kan en längtan efter ordning slå över i OCD, tvångstankar.
Och så behandlas den så omhuldade uppfattningen att våra problem i dag kan hänföras till vår barndom. Rörande detta påvisar Briers hur liten betydelse uppväxtmiljön har för formandet av personligheten, möjligen bortsett från riktigt miserabla uppväxtförhållanden. Visserligen är det sant att undersökningar visat att attraktiva barn daltas mer med av sina föräldrar och att intelligenta barn får mer beröm. Men det behöver dock inte påverka den vuxna människan nämnvärt.
En särskilt vidrig pseudopsykologisk myt, är den att positiva tankar skulle verka helande på en sjuk kropp. Det saknas entydiga belägg för att man skulle kunna tänka sig frisk.
Det är det bra om man kan hålla stress i schack, och man kan genom sin psykologiska hälsostatus ådra sig sjukdomar.
Men man kan i regel inte tänka sig frisk, menar Briers. Hur nedslående det än kan upplevas, har det visat sig att personer som visar särskild kämpaglöd inte klarar sig bättre mot cancer, än andra. Dessutom kan förhoppningarna om att tänka sig frisk framkalla stress, som i sin tur inverkar negativt på hälsostatusen.
* * *
Genomgången ovan är bara ett snabbt skrap på ytan av de många gottköpslösningar som man återfinner både som goda råd här och där, i media och i böcker. Likaså skrapar jag bara på ytan på de diskussioner kring varje påstående som Briers för.
Stephen Brier menar sig inte ha något facit. Han skriver:
"Jag sitter definitivt inte på alla svar. Men jag är inte övertygad om att självhjälpsavdelningen i din lokala bokhandel nödvändigtvis gör det heller."
Han har alltså genomgående en ödmjuk inställning boken igenom. Men hans huvudpoäng är, att hellre än att förlita sig på mer eller mindre självutnämnda gurus som gör sina antaganden om hur människan fungerar utan empiriskt stöd, bör man gå till det vi faktiskt vet genom vetenskaplig metod.
Människan är komplex och mångfacetterad. Det som man kanske tar för givet om henne är inte alltid självklart rätt. Briers bjuder på många aha-upplevelser, väl styrkta med vetenskapliga undersökningar och teorier i slutnoterna.
Det kan kanske för övrigt noteras, att Briers dock själv vidarebefordrar en myt; nämligen den om att Einstein skulle varit medelmåttig i skolan. Nämnas på minuskontot kan möjligen också den överväldigande mängd citat som är insprängda i texten för att understryka poänger. Briers hade emellertid gjort sina poänger utan att styrka dem med diverse litterära och andra celebriteters formuleringar.
Efter att ha läst
Psyksnack! kommer jag att ha ett än mer skeptiskt sinnelag vad gäller psykologiska universallösningar, och vara lite mer vaksam på idéer som går ut på att jag nödvändigtvis måste förändras, förbättras, förädlas.
Människan är som hon är. Varför är inte alltid lätt att veta. Men ska man söka svaren någonstans, gör man rätt i att söka dem där det finns skäl att tro att de kan finnas: i vetenskapens hägn, icke i de floskler som möjligen låter bra, men som kanhända ekar tomt när man väl kommit bakom draperiet.
– – –
Psyksnack! Stick hål på självhjälpsmyterna, Stephen Briers. Övers. Erik MacQueen. Natur & Kultur 2014. ISBN: 978-91-27-13694-6.
Inlägg
