Bokrecension: Orden och evigheten | Ola Wikander

Orden och evigheten är en essäsamling av språkvetaren, teol.dr. Ola Wikander (f. 1981). Somliga texter har tidigare publicerats i olika publikationer, andra är nyskrivna.

* * *

Orden och evigheten är en nästan förbluffande inspirerande bok för oss humanister. För min egen del har åren gått, och de få och små lärdomsspån jag gjort på de två antika språks område som jag själv en gång stiftat lite närmare bekantskap med – latin och bibelhebreiska – har väl med en underdrift blivit en aning mögliga.

Det har de inte blivit för Wikander: hans arbete reser katedraler av klassisk bildning, som vi andra, om nu en ansträngd metafor tillåts, får lov att träda in i.

I en tid när universitet rör sig i riktning mot att premiera det vetande som – helst snabbt – kan omsättas i pekuniärt värde, blir Orden och evigheten ett smakprov på det vetande som universiteten borde investera i för att förskaffa civilisationen rikedomar i kulturell valuta.

Visserligen handlar Orden och evigheten om språk, ofta mycket gamla språk. Men lika mycket handlar den om människan: om hennes kultur, om hennes sätt att tänka, om hennes idéer, om hennes själva väsen. Med språket som medel når Wikander fram till de människors liv som ändades och begravdes för flera tusen år sedan, och sätter perspektiv på den kanske ofta underförstådda premissen, att vi just nu, i denna tid, lever i den främsta, mest utvecklade och mest kulturellt rika epok som någonsin funnits.

Genom att undersöka det sedan länge förgångna kan så Wikander dra ut linjer som fortsätter ända in i våra tider: han följer glosor genom seklerna, och hittar ekon av det förflutna i de mest alldagliga av ting i dag: i teve-spel, i fantasygenren, i vardagsspråk. Det skapar emellanåt en känsla av gemenskap, men lika ofta ställs läsaren inför insikter i hur olika människor faktiskt kan tänka, beroende på när de levde och hur de uttryckte sig. Det som är nu, är hursomhelst inte en given kulturevolutionär höjdpunkt, vilande på millennier av utveckling.

"[Kunskaper i äldre texter, språk och historia] framhåller för oss att vår egen tid inte nödvändigtvis är höjdpunkten på all möjlig historia – och de ger oss verktyg att analysera samtiden med."

Måhända var tidigare kulturer inte nödvändigtvis lägre stående, utan blott annorlunda.

* * *

I sina essäer låter Wikander oss stifta bekantskap med latinets förmåga att skapa stämning, med Walesiskt uttal, med den gemensamma etymologin för det semitiska ordet för "Gud", med rigida romerska riter, med svårigheterna med att översätta japanska, med riskerna och möjligheterna att återskapa språkljuden i döda språk, med poängen med att sträva mot ett standardiserat snarare än anarkistiskt språkbruk, om gamla gudanamns betydelseglidningar, och mycket, mycket mer.

Och inte nog med att Wikander förser läsaren med smakprov från det språkvetenskapliga fältet och mer tvärvetenskapliga humanistiska ämnen, han förmår dessutom att presentera detta på ett så begripligt och lättsamt sätt, att läsningen blir direkt njutbar även utan direkta förkunskaper.

* * *

Den massiva bildning som Wikander ger oss skymten av i Orden och evigheten, alltså den klassiska humanistiska bildningen, upplever han själv stå under attack. Delvis genom hur universitet prioriterar att fördela sina ekonomiska medel. Men också genom hur den allmänna samhällsinställningen till den klassiska humanistiska bildningen synes vara allt mindre positiv.

Wikander ser en fara, i att tings existensberättigande blott sätts i relation till dess modernitet och hur det kan generera kapital. Men den kanske inte så lukrativa humanistiska forskningen sysslar likväl med bland det viktigaste vi har:

"Den humanistiska bildningen och forskningen är kunskapen i inget mindre än det som gör människan till människa. [...] Det en humanist studerar – mänsklighetens kulturer, tankar, filosofi, berättelser, religioner, lämningar och språk – är just de ting som skiljer människan från alla andra varelser på vår planet. Det den humanistiska forskningen studerar är därför i förlängningen själva mänsklighetens natur. För oss som är födda till människor borde knappast något större finnas."

Jag är beredd att hålla med. Även i det Wikander skriver strax efteråt:

"Just existensen av en lärdomstradition är en garant för en högre andlig kultur – den är dess andningsluft. Utan den kvävs kulturen, långsamt men säkert."

Jag känner mig emellertid något tryggare vad avser humaniorans framtid, när i dess eklektiskt sammansatta kolonner finns forskare som Ola Wikander och hans likar.

* * *

Läs Orden och evigheten, och få några smakprov på vad humanistisk bildning innebär!
– – –
Orden och evigheten, Ola Wikander. Wahlström & Widstrand 2010. Ebok 1.0 2013. ISBN. 978-91-46-22454-9.