Bokrecension: Fribytaren på Östersjön | Viktor Rydberg

Fribytaren på Östersjön är en roman av Viktor Rydberg (1828-1895), som ursprungligen gick som följetong i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Boken har kommit ut i reviderade upplagor. Jag har läst den i ursprungsutförandet från 1857.

* * *

Av namnet att döma kunde man tro att Fribytaren på Östersjön i huvudsak handlar om kaparlivet, den statligt sanktionerade piratverksamheten som bedrevs under stormaktstiden. Så är emellertid inte fallet. Tillvaron på sjön är i största delen av boken ej i fokus. Det är däremot ett helt annat fenomen: häxprocesserna.

Åtskilliga personer har framträdande roller i romanen. Men mest i centrum står den unge, svärmande och ivrige friherren Adolf Skytte. Denne förälskar sig i Ellen, dotter till Ingrid, vilken senare anklagas för att vara häxa, på grund av sitt utanförskap och sin kunskap om läkekonst. Samtiden kan därtill omöjligt förstå, att den unge, förvisso av fritänkeri förvirrade, aristokraten Skytte förälskar sig i en fattig flicka, och antar att han helt enkelt måste vara förhäxad.

Men det finns alltså fler gestalter som är i centrum av berättelsen. En av dem är den iskalle Gustaf Drake, kapare på sommaren, alkemist i hemlighet, högförrädare in spe. Han är berättelsens främste skurk, om än en någorlunda ädel sådan. Själv är han determinist, och menar sig icke kunna råda över sina egna handlingar, liksom vågorna ej kan styra sin väg.

Drake säger:

"Molnen deruppe länka icke sjelfva sin kosa, böljorna dansa icke af egen lust på den stormiga sjön; de drifvas af en yttra makt, af den blinda nödvändighetens. Och från denna lag skulle af allt skapadt endast menniskan vara befriad! Det är en villa."

Ytterligare en annan gestalt är den sympatiske Vanloo, en slug holländsk, stormrik diplomaten och handelsman, som på olika sätt hamnar i händelsernas centrum, och till sist styr romanens flesta personer som marionettdockor.

Mest fylld av blod och liv är dock en av bipersonerna. Nämligen den fanatiske prästen Suenonius, som på söndagarna från predikstolen varvar lärda teologiska utläggningar om kalvinismens ondska med framställningar om häxeriets sataniska ursprung. Det är genom Suenonius som häxprocessen i lokalsamhället sätts igång, och snart ser folk i allmänhet och barnen i synnerhet häxornas verksamhet i varje sjukdom och missöde: häxtron sprids, med Rydbergs ord, som en farsot.

Men Suenonius är inte tvådimensionell i sin inskränkthet. Det är uppenbart att han handlar av välvilja: han tror verkligen att häxorna är Satans förförda och allierade varelser, med makt och inflytande över den fysiska verkligheten. Hans stränghet kommer sig således av sin hängivenhet till tjänsten som en herde för sin hjord. Han tror sig handla enligt sin plikt.

Om Suenonius hårdhet skriver Rydberg:

"...derinne fanns en dämon, som hårdnackadt tillbakaslog hvarje anfall af menskliga känslor: Fanatismen."

När Ellen, den förmodade häxans dotter, framstår som en ganska platt änglalik figur, framstår den vidrige Suenonius som en verklig människa, om än obehaglig; han är lätt att känna något inför, medan Ellen lämnar läsaren oberörd.

* * *

Intrigbyggandet i Fribytaren på Östersjön är onekligen skickligt utfört. I början hade jag nog behövt rita ett litet schema för att helt hänga med i hur relationerna mellan de många romanfigurerna tar sig ut, och hur orsakssambanden påverkar dem alltutifrån hur någon i den intrikata väven agerar.

Visst finns en del mer osannolika vändningar och sammanträffanden i berättelsen, men man får ta hänsyn till att det trots allt är en saga, om den än bygger på vissa verkliga händelser.

Så fanns till exempel Gustaf Drake i verkligheten, och bedrev faktiskt sjöröveri på 1650- och 1660-talet i Östersjön. Även Adolf Skytte fanns i verkligheten, och även han ägnade sig åt sjöröveri. Men förutom några mycket grova drag, är berättelsen fritt fabulerad utifrån Drakes sjöröveri. Icke heller Drakes och Skyttes verkliga slut sammanfaller med romangestalternas öden.

* * *

Faktum är, att det finns ett litet inslag av homoerotik i Fribytaren på Östersjön.

Studenten vorden sjörövare, Felix Ligelius, berättar om en vänskapsförbindelse han gjort i Västindien med "en knappt uppvext yngling", "med en hjeltes hjärta". Vänskapen, berättar han, "var en sällhet, icke för ögonblick, utan för år." Ligelius skildes ej från sin vän, "förrän döden skiljde oss för alltid".

Ingen börda var Ligelius enklare, än att genom en öken bära sin vän. Han har "smakat det skönaste livet har att erbjuda" i denna relation, och han "kan icke älska mer, ty mitt hjerta bortgaf på en gång all sin kärlek." Och under strider bär Ligelius den blodiga skjorta ynglingen dött i under sina egna kläder.

Onekligen gränsar denna svärmande vurm för vänskapen till homoerotik; möjligen kan förekomsten av detta utgöra en kommentar till diskussionen om Rydbergs egen sexualitet.

* * *

Både Den siste athenaren och Fribytaren på Östersjön använde Viktor Rydberg för att bedriva polemik mot dagsaktuella händelser. Det är nylutheranismen – numera väl mest kallad högkyrklighet – som är i siktet, men Rydberg drog sig heller inte för att attackera kungahus och adel, fattigdom och prästerskap. Liksom i Den siste atenaren är det väl månne i Fribytaren på Östersjön prästerskapet och en fanatisk, med vidskepelse förbunden, kristendom som får ta de vassaste styngen av Rydbergs penna.

Samtidigt som den obehaglige Suenonius får representera den fanatiska och dogmatiska kristendomen, finns det dock en motbild. Den milde prästen Erik framskymtar här och var i romanen, och får liksom Athanasius i Den siste athenaren förkroppsliga en human och kärleksfull kristendom.

Jag har ju haft förmånen att läsa originalversionen av romanen. Tydligen mildrade dock Rydberg i senare upplaga kritiken mot prästerskapet, vilket väl utifrån hans perspektiv upplevdes som befogat: kanske menade han att kritiken haft genomslag eller ej längre var nödvändig. Mildrad är hursomhelst framställningen.

* * *

Fribytaren på Östersjön är skriven i en för oss ålderdomlig stil, som i mitt tycke bara ökar känslan av spänst och skapar en illusion av ålderdomlighet, fastän 1800-talssvenska givetvis är språkligt främmande från 1600-talssvenskan som talades då romanen utspelar sig.

I dag fungerar romanen dels som en spännande berättelse. Intrigen håller definitivt fortfarande. Men den ger också en inblick i häxprocessernas realiteter. Rydberg drar sig inte för att i romanen göra små faktautvikningar om häxprocessernas verkliga beskaffenhet. Och det som vederfors flera häxor i romanen, vederfors säkerligen i stora drag alltför många så kallade häxor i verkligheten, när häxerifarsoten brände jorden i vårt land.
– – –
Fribytaren på Östersjön, Viktor Rydberg. A. Kösters förlag 1857. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.