Bokrecension: Rosenmiraklet | Jean Genet

Omslagsbild: Anna Theodora

Rosenmiraklet (fr. Miracle de la rose) är en delvis självbiografisk roman av franske författaren Jean Genet (1910-1986). Boken publicerades första gången 1946. Modernistas upplaga från 2013, som jag har läst, är försedd med ett förord av Bo I. Cavefors.

* * *

Genet skildrar i Rosenmiraklet sin, eller berättarjagets, tillvaro dels i ungdomsvårdsanstalten Mettray någon gång på 20-talet, och dels i fängelset Fontevrault under den nazistiska ockupationen av Frankrike.

Genet satt verkligen som tonåring i Mettray under två och ett halvt år, men inte på Fontevrault. Rosenmiraklet torde således bestå av en blandning av fiktion och egentliga åminnelser.

* * *

Genet berättar om romantiskt anslagna vänskapsband och den avskilda tillvarons villkor, om sex och om trånad.

Det är en rå berättelse samtidigt som den är oerhört öm och full av vemod. Genet skildrar hur pojkarna på anstalten och grabbarna på fängelset suktar efter kärlek, och finner den hos varandra: i vänskap som antyds genom subtila tecken – där ett erbjudande om en cigarettfimp blir ett en vänlig introduktion, i romanser lika känsliga som snöflingor, och i eroticism med sin tydliga hierarki av "pullor" och "hårda grabbar", älskade och älskare.

Själv suktar Genet efter Bulkaen, som han känt sedan ungdomsanstalten, där Genet säger sig ha hamnat efter att med en pennkniv ha stuckit ut ögat på en pojke. Men samtidigt är Genet själv älskad av Villeroy.

Mycket av Rosenmiraklet förblir Genets egen nostalgiska meditation över vad han varit med om – eller säger sig varit med om – och han vrider och vänder på dem han känt eller dem han skapat, för att få fram vackrast möjliga profil.

* * *

Genom hela den starkt religiöst tonade och mystiska skildringen av de hårda tjuvarna, ligisterna och hallickarna går homoerotiken som en ständig möjlighet. Genet gör brottslingarna till erotiskt färgade och halvt ouppnåeliga helgon, och brottet till något helgande. Fängelset blir "en mystisk enhet, en församling", han "använder det språk som tillhör mystiker av alla religioner".

Och Genet skriver:

"...det är helgonskapet som jag söker i redogörelsen för detta äventyr."

Heligast av alla är Harcamone, "ärkeängeln", som sitter avskild i en cell, i väntan på sin dödsdoms exekverande, då hans huvud skall skiljas från hans kropp. Genet graviterar ständigt mot denne man, som mot ett ouppnåeligt ideal och en outsinlig kraftkälla. Genet menar sig "leva i Harcamone på samma sätt som när man säger leva i Spanien."

Mannen som mördat en flicka och fått livstid och sedan en fångvaktare för att befrias genom ett dödsstraff blir i Genets värld den goda kraften i en grå värld.

Om honom skriver Genet:

"...ur hans mord strömmar rosendoften fram så starkt att han själv förblir fylld av dess vällukt, liksom hans minne och minnet av hans vistelse här intill tidernas ände."

Värderingarna är alltså inverterad i förhållande till samhällets normer. Det sköna har ett direkt samband med blod och våld. Här helgar brottet, det fördömer icke. Genet fortsätter längre fram:

"Blodet renar, höjer den som har utgjutit det till sällsynta höjder. Genom sina mord hade Harcamone nått en sorts renhet."

Notera den religiösa språkapparaten, som blir ytterligt tydlig i en beskrivning av Genets älskade Bulkaen:

"Bulkaen skall vara den benådade Frälsaren, förtrogen och levande."

* * *

Rosenmiraklet är skriven i en flödande stil, där den kronologiska ordningen flyter isär, och det förflutna och det samtida möts i samma ström. Jag har inte alldeles lätt att ta till mig ett sådant sätt att skriva. Mitt ideal liknas enklare vid en stenmur, där varje mening är inpassad precis och exakt med de andra, i en avvägd ordning, där inget flyter ut, utan befinner sig där det känns som att det måste befinna sig.

Boken bryter således mot mitt ideal. De dispositionella friheterna gör min läsning förvirrad och frågande. Jag får svårt att orientera mig. Vad som är självbiografiskt och vad som är dikt är oklart: och det får det väl gärna vara. Men jag hade önskat mig att oftare känna mig säker på vad som är upp och vad som är ner i berättelsen.

Likväl övervinner berättelsen steg för steg min ambivalens och jag som läsare dras med i den suggestiva, halvt drömmande, halvt råa skildringen. Det är en bok lik få andra böcker.
– – –
Rosenmiraklet, Jean Genet, Modernista 2013. Övers. Bengt Söderberg, Marc Ribes. ISBN: 978-91-7499-340-0.