Bokrecension: Afgudaskymning | Friedrich Nietzsche

Afgudaskymning eller Hur man filosoferar med hammaren (ty. Götzen-Dämmerung, oder, Wie man mit dem Hammer philosophirt) är skriven av Friedrich Nietzsche (1844-1900). Boken skrevs 1888 och utgavs året därpå. Den blev en av filosofens sista publicerade böcker. 1889 drabbades han av en sinnessjukdom som bemäktigade sig honom resten av livet.

Jag har läst Afgudaskymning i en översättning av Ernest Thiel (1859-1947) utgiven 1906. I denna volym finns även "Några dikter och fragment" av Nietzsche publicerade.

* * *

Nietzsche torde höra till de mer egensinniga tänkarna. Det är nästan omöjligt att skapa sig en komplett bild av hans åskådning, hans lära. Förmodligen, vill jag hävda, beror det på att det inte finns någon enhetlig lära att finna.

Visst finns det klara och tydliga teman som återkommer och utvecklas, men systematiker var han aldrig och från sådana tog han explicit avstånd. Hans mission var inte att konstruera något nytt, utan att avslöja och riva ner förfelade tankekonstruktioner. Han skriver själv:

"Jag misstror alla systematiker och går ur vägen för dem. Viljan till system är en brist på rättskaffenhet."

Med upphöjd konstnärlig frihet behandlade han de ämnen som föll honom in, företrädesvis kulturkritik.

Tydligast i de senare verken, men även i de tidigare, genomför han sina intellektuella experiment i aforismens form, ja, i nietzschanska aforismer, bör man kanske tillägga, för en aforism i Nietzsches mening sväller gärna till små essäer som i sig får fungera som intellektuella prövningar av olika tankelinjer; det ligger således något experimentellt över det hans skriver; därför är han heller inte bunden av att vara totalt konsekvent.

I den formidabla stiluppvisningen Afgudaskymning finner läsaren sig ställd i ett rum där många av de teman man hittar i Nietzsches tidigare skrifter återkommer; det ligger något sammanfattande i hela boken, en erfarenhet av återseende.

Själv beskriver han boken i sitt företal som "den första boken till alla värdens omvärdering", ett verk som Nietzsche länge planerade, men aldrig riktigt förverkligade: det är befogat att kalla det planerade verket för hans huvudverk, fastän det alltså aldrig blev skrivet.

Som vanligt återfinner man de slagkraftiga formuleringarna sida upp och sida ner. Kritiken mot samtiden, kritiken mot kristendomen, kritiken mot hjordmentalitet och nihilism mejslas till synes flyhänt fram. Boken är, skriver han, "en stor krigsförklaring".

* * *

Arne Melbergs utmärkta boktitel Försök att läsa Nietzsche passar in som en beskrivning av varje ansträngning som görs att skriva något om filosofens verk. Mina reflexioner efter läsningen av Afgudaskymning måste bli just det: försök att läsa Nietzsche.

Det går inte att komma med auktoritativa tolkningar av Nietzsches tankevärld; den är alltför komplex.

Det är än mer omöjligt att ens låtsas ge en någotsånär vettig sammanfattning av hans argumentation och idéer i en recension. — Men nåväl, med denna reservation (lämpligen läst som stode den i fetstil och versaler), vill jag ändå skriva något, om än fragmentariskt.

* * *

Nietzsche förordar ett helt nyktert förhållningssätt inför tillvaron. Det finns ingen metafysisk verklighet.

Det som finns är den reala världen, den vi lever i och erfar. Den tillvaron är fylld av nedbrytande krafter, men den starka individen förmår eller bör åtminstone bemöda sig om att försöka förmå att resa sig över det, ständigt som en undantagsmänniska, obunden av konvenans och av etik som formulerats av dem som är en del av de nedbrytande krafterna: dekadensen, nihilismen, hjordmentaliteten.

Den fria människan, övermänniskan, bejakar "sin vilda natur" och skyr "sin onatur", förklarad som hennes "andlighet". Hon är bejakande, inte ångrande, hon äger sina handlingar. Hon följer instinkt som en formel för sin lycka, som ett uttryck för sin sanna natur.

En dödsfiende för Nietzsche är den judeokristna metafysiken, förutsagd redan av Sokrates och Platon – dessa "förfallssymptom". De skapade en idévärld som utmålas som verkligare än sinnevärlden, fastän idévärlden i Nietzsches ögon är helt förljugen, en lögn. Och en metafysik som går ut över sinnesförnimmelserna är "ännu-ej-vetenskap", exemplifierat bland annat som teologi.

Metafysiken är dessutom rent skadlig; den förminskar värdet av livet i den reala världen: den "misstänkliggör lifvet". Den är helt enkelt "ett symptom på nedgående lif".

Samma värnande om det okonstlade, bejakande livet är också en del av kritiken mot kristendomen. Kyrkan vill kastrera lidelserna, skära bort dem, och lyckas därigenom skära av en nödvändig del av livet självt, dess hämmande av människan är ett angrepp på livet.

Därför kan Nietzsche också säga, att "[l]ifvet slutar där 'guds rike' börjar".

* * *

Vidare, de etiska krav som ställs på människan äger icke real relevans vare sig de kommer från kyrkan eller andra uttryck för det mindrevärdigas hämmande av det överlägsna. Nietzsche konstaterar "att det alls icke gifves några moraliska fakta". Alltså: det existerar ingen objektiv moral, enbart "en uttolkning av vissa fenomen, nogare sagdt en misstolkning".

Etiken är i själva verket ur Nietzsches synpunkt ett försök att tämja människan, att göra människan mindre bejakande, mindre naturlig: att göra henne till en "sjuklig bestie", ja och "full af hat mot eggelserna till lif. [...] Korteligen, en 'kristen'".

När kyrkan menar att hon genom detta tämjande gjort människan bättre, menar Nietzsche att hon i själva verket försvagade henne. Ergo förstår vi att kristendomen är en religion för det förtryckta, det misslyckade, det svaga och dess etik ett försök att låta allt bli förtryckt, misslyckat och svagt. En fri människa står i istället bortom gott och ont.

* * *

Det finns mycket hos Nietzsche som är synnerligen anstötligt för en läsare uppväxt med västerländska värderingar och i en humanistisk tradition.

Nietzsche gör i allra högsta grad skillnad på människor, tydligast uttryckt i hans allmänna tes om övermänniska och undermänniska, förstått som upphöjd individ över konvenansen respektive hjordmänniskan. Kvinnosynen som emellanåt skymtar fram är inte tilltalande. Ett visst rasbiologiskt tänkande återfinns, men det vore direkt felaktigt att därför sätta honom i något betydande tankefrändskap med de bruna ideologer som adopterade honom långt efter hans död. Han är definitivt inte demokrat.

Med dessa ting i minnet är för den sakens skull Nietzsches värde inte mindre. Han utmanar både där man inte håller med honom och där man är beredd att ge honom poänger eller rentav djupa insikter.

Och genom sina teser, sina tankeexperiment och övertygelser tvingar han läsaren att tänka själv, att överväga, och kanske emellanåt rentav hamna i en uppfattning som förvånar.

* * *

Nietzsche sökte inte anhängare. Han förklarar i en aforism att den som "söker anhängare" han ska söka "nollor". Själv ser jag mig inte som lärjunge till Nietzsche, men tillåter mig gärna att kalla mig hans elev; inte för att allt det han skriver är ofelbart, men just för att han ständigt utmanar, för att han visar sammanhang och för att han skänker intellektuella verktyg: en filosofisk hammare, till exempel.
– – –
Afgudaskymning eller Hur man filosoferar med hammaren, Friedrich Nietzsche. Övers. Ernest Thiel. Albert Bonniers förlag 1906. 181 sidor.

Bokrecension: Insikter och smädelser | Martialis

Insikter och smädelser är ett urval epigram av den romerske poeten Marcus Valerius Martialis (ca. 40 e.v.t - ca. 104 e.v.t.) tolkade, kommenterade och försett med förord av Per Erik Wahlund (1923-2009).

* * *

Martialis skriver sina epigram – alltså ett slags små dikter – i det romerska rikets zenitperiod, när den antika andan ännu var hög och Rom ännu var fritt, dekadent, starkt och förvånande tolerant så länge man inte utmanade makten på otillbörligt vis.

Författaren själv känner vi framförallt från hans bevarade dikter, runt 1500 till antalet. Han blev med tiden en tämligen känd poet. Man vet inte exakt när han föddes och man vet inte exakt när han dog. Man vet dock att han kom att uppbära kejserligt ekonomiskt stöd för sin verksamhet och att han ursprungligen kom från det som nu är Spanien, ehuru de epigram han skrev utspelar sig i den stad han bodde i under största delen av sitt liv: Rom, imperiets bultande hjärta.

Under Martialis tid där (år 64 till år 98) regerade sådana kejsare som Nero, Vespasianus, Titus, Domitianus och Nerva, med flera. I synnerhet Domitianus omnämns vördsamt i de dikter som ryms i Insikter och smädelser, som innehåller texter från poetens sex första diktvolymer.

* * *

Epigrammen äger stort värde för oss i dag, när vi försöker lära känna den antika världen. Martialis verk sysselsätter sig nämligen inte främst med eteriska ting, utan de är tvärtom mycket jordnära och ofta riktade till en särskild person i satiriskt syfte.

I översättning blir de en aning främmande; deras esteticism bygger främst på versmåtten, alltså en fastslagen rytm, något vi numera är förhållandevis ovana vid. Till förfrämligandet hör också, att det vardagsliv som Martialis skriver om existerar i en helt annan kultur än vår egen: det som är självklart för honom behöver vi expertkunskaper eller förklarande kommentarer för att förstå.

Detta oaktat äger epigrammen en omedelbarhet, en sund fräckhet, en elakhet och udd som inte tvåtusen år har förmått nöta bort. Han gycklar fränt med sina medmänniskor, anklagar dem, sprider antydningar omkring sig och bespottar dem.

Uppenbarligen föll det väl ut, åtminstone vad gäller publiken, för vi förstår att hans dikter reciterades.

* * *

Låt oss dyka in i vad några få av epigrammen handlar om och se vad det är för typ av satir som Martialis ägnar sig åt.

Nå, i ett hånar han en viss Gemellus för att han vill gifta sig med en Maronilla, trots att "hon inger ren avsmak", Martialis ser dock igenom Gemellus: han gifter sig uppenbarligen för att Maronilla är sjuklig: han kommer nog snart att bli änkling och ärva henne.

Martialis skriver vid ett annat tillfälle om en kvinna som vill ligga med honom, men som vägrar att bada tillsammans med honom. Det får poeten att först misstänka att hon är ful, att hon har "hängbröst" och "slokande fettvalkar", att hennes ljumske är sliten eller att "i mynningen av vulvan det sitter en svulst." Dock konstaterar han ändå att det nog inte är så, men det finns ett fel hon har som är värre än så: "du är dum".

Diktaren förvånar sig vidare över att han aldrig blir bjuden på middag hos Cotta. Andra karlar blir bjudna till honom direkt efter de badat. Nåväl! Martialis tyder det som att Cotta inte tror att Martialis behagar honom i avklätt skick...

Vid ett annat tillfälle hånar han Linus, som hustrun går tillrätta med för hans otrohetsaffärer. Vad för slags otrohetsaffärer det rör sig om förklaras av att hustrun sätter en vakt i hans närhet – en vakt som är kastrerad... Martialis konstaterar att Linus hustru är "skarpsynt och ogin nog".

– Det kan i sammanhanget påpekas att Martialis själv inte av dikterna att döma var främmande för homosexualitet; han diktar vid mer än ett tillfälle om kärlekshandlingar mellan honom och andra män, likaväl som han diktar om kärlek till kvinnor.

Poeten har uppenbarligen inga fördomar om att samkönad sexualitet är något lastbart, vilket dock inte hindrar att han gärna driver med andra män som ligger med män.

I allmänhet riktar sig Martialis krassa likväl som vassa satir mot medmänniskornas sexuella eskapader, mot andra poeter som har mage att kritisera honom när de själva är så dåliga, och mot högfärdighet av olika slag: folk som gör sig förmer än de är verkar han ha ett särskilt nöje att spetsa med sin penna.

* * *

Så, Martialis dikter är skabrösa, hänsynslösa och i våra ögon – som snöpt mycket som har med explicit könslighet att göra i poesin – en aning pubertala.

Emellertid skänker de genom sin närkontakt med det romerska gatuslamret och gatudammet ögonblicksbilder av en högt utvecklad civilisation i en avlägsen tid som ändå räknar sysslingskap med den era som vi lever i. För trots alla skillnader känner läsaren av Martialis genast igen hur djupt mänskligt det är som han berättar om: om högfärdiga frigivna slavar, om matvrak och libertiner.

Vi ser i Insikter och smädelser inte bara de som varit döda i snart tvåtusen år levande stå framför oss. Vi ser också oss själva: oss själva som människor liksom de.
– – –
Insikter och smädelser, Martialis. Övers. Per Erik Wahlund. Symposion 1999. ISBN: 91-7139-422-2. 90 sidor.

Bokrecension: Backanterna | Euripides

Backanterna är en tragedi av Euripides (d. 406 f.v.t) som framfördes första gången 405 f.v.t. Jag har läst dramat i en översättning av Göran O. Eriksson (1929-1993) och Jan Stolpe (f. 1940), utgiven på Atlantis 1987. Stolpe har även försett boken med ett förord samt kommentarer.

* * *

— Det är livskraft i detta tvåtusenfyrahundra år gamla drama! Häpnadsväckande livskraft! På dramats närmare 1400 rader utspelar sig en historia som rymmer både sprudlande livsglädje och berusning samt hänsynslös hämnd och djup sorg. Det är helt enkelt en riktig grekisk tragedi.

Historiens grunddrag är att guden Dionysos kommer till Thebe, platsen där han en gång föddes, men där man inte erkänner honom som gud och där hans kusin Penthes är konung. Men gudar vill bli erkända som gudar och hyllade som sådana.

Dionysos får emellertid ett följe av kvinnliga backanter som i rus ger honom sin hyllning. Kung Pentheus uttrycker sitt bestämda tvivel vad rör Dionysos gudomlighet och slår sällskap med denne, som i förklädnad framträtt för honom, i avsikt att spionera på backanterna, varav hans moder Agaue är en.

Guden hjälper Pentheus upp i ett träd, men avslöjar honom sedan för backanterna som i sin extas sliter honom levande i stycken med sina bara händer. Hans moder är den först att angripa vad hon inte inser är hennes egen son.

"Med bägge händerna grep hon hans vänstra arm,
tog spjärn med foten mot hans bröst och ryckte loss den
uppe vid axeln. Det var inte hennes styrka
som gjorde det: det var den kraft hon fick av guden."

Så tar Dionysos hämnd på staden som inte ville erkänna hans gudomlighet, genom att låta dess konung lida en förskräcklig död.

* * *

Dionysos framträder i tragedin på två olika sätt: först som levnadsglädjens och berusningens gud, sedan som hämnaren som kräver erkännande och dyrkan. Hämnden kommer över Thebe, trots att där alltså finns de som genom besatthet blivit honom hängivna. Dionysos framstår med emfas som

"... för människosläktet
oändligt fruktansvärd, och med oändlig mildhet."

Han skänker glädje, glömsk av bekymren, men han kräver också en gruvlig tribut genom moderns angrepp på sin egen son. Först när hon i tron att hon dödat ett lejon återvänder med sonens huvud till Thebe bringas hon till insikt om vem hon egentligen dödat, och slås då med hjärtskärande sorg.

Modern, hennes systrar och hennes far, den gamle kung Kadmos, och dennes hustru tvingas därefter i landsflykt. De har stått som ställföreträdande måltavlor för den fruktansvärdes vrede, men därigenom också räddat staden Thebe.

* * *

Även i översättning och trots de närmast oöverblickbara kulturella skillnaderna och det tids- och rumsliga avståndet är Backanterna mycket njutbar att ta del av.

Texten vittnar om en tid där sprudlande livsglädje kunde komma till uttryck i kulten, långt innan en steril religion av helt annat slag bröt sig in över den gryende västerländska civilisationen. Ja, i Backanterna ryms smakprov på den dynamik som tydligen kunde komma till uttryck i den antika religiositeten, om man nu låter verket vittna om hur man inom den grekiska kulturen faktiskt såg på religionen i allmänhet och dionysoskulten i synnerhet.

Dionysos framställs i Backanterna som "[l]armets gud", en "jublande gud", en gud som frambesvärjer dans hos de sina, och som hyllas bortom "rang och ålder" av de murgrönebekransade hängivna, han, vinguden, som genom vinet "söver all vår sorg". Askes är honom främmande, glädje är honom centralt, att vara i stunden är honom behagligt; kören sjunger:

"Den som kan njuta den korta dagens
lycka – prisar jag lycklig."

Allt detta är den ena sidan av Dionysos. Den andra sidan är hans fruktansvärda egenskaper, som innebär att den som vägrar honom sin dyrkan kan drabbas av döden. Den gamle kungen Kadmos utbrister vid sin döde dotterson kung Pentheus:

"Om någon känner lust att smäda det fördolda –
se då på denna död, och tro på gudarna."

Det hade varit bättre för de dödliga, förmäler Dionysos själv, om de bara hade erkänt honom. Guden säger:

"... jag är Zeus son Dionysos! Om ni hade valt
att lyssna till er visdom — men ni ville inte! —
hade ni fått Zeus son till hjälpare och vän."

Ehuru de nu ångrar sig djupt, efter Pentheus död som uppenbarat Dionysos kraft, är det nu försent att vända om. Dionysos säger:

"... När det var tid kändes ni inte vid mig."

Och de olyckliga accepterar sitt öde och går i landsflykt.

* * *

Dionysos framstår hos Euripides som en mänskligt tänkande varelse, ytterligt mäktig, men ändå mänsklig, full av känsla och med en mångfacetterad personlighet. Han är inte avlägsen, utan vandrar bland människorna, om än i vad gestalt han själv önskar: ibland som skön man, ibland med tjurhorn.

Av hans dyrkan, som fokuserar på glädje, extas, berusning, är det svårt att inte bli intagen. Men dramat vittnar emellertid vältaligt om, att inte denne glädjens gud är att leka med, hur lekfull hans dyrkan ändå kan framstå. Han är förvisso både mild och fruktansvärd.
– – –
Backanterna, Euripides. Övers. Göran O. Eriksson, Jan Stolpe. Med förord och utförliga kommentarer av Stolpe. Atlantis 1987. ISBN: 91-7486-487-4. 86 sidor.

Bokrecension: Kultur och samhälle i stormaktstidens Sverige | Stellan Dahlgren (m.fl.)

Kultur och samhälle i stormaktstidens Sverige är en tvärvetenskaplig historisk orientering i stormaktstidens kultur av Stellan Dahlgren (f. 1932), Allan Ellenius (1927-2008), Lars Gustafsson (f. 1936) och Gunnar Larsson (f. 1926). Boken utgavs på Wahlström & Widstrand 1967.

* * *

Kultur och samhälle i stormaktstidens Sverige är ett försök att belysa 1600-talets kultur ur olika historiska aspekter.

Därför har fyra historiker med olika specialiteteter i boken bidragit med varsin text: Dahlgren som historiker, Ellenius som konsthistoriker, Gustafsson som litteraturhistoriker och Larsson som musikhistoriker. Dahlgren ger en allmän presentation av hur samhället var strukturerat, framst ur ståndssynpunkt, Ellenius koncentrerar sig på måleriet och arkitekturen, Gustafsson på litteraturen och Larsson på musiken.

Resultatet är en torr – tidvis snustorr – men givande översiktlig redogörelse av hur kultur yttrade sig under stormaktstiden samt vilka som möjliggjorde och kunde njuta av de högkulturella uttrycken. Svaret är generellt hovet och adeln, i någon mån prästerskap, i mindre mån bönder och minst allmogen utan ståndsrepresentation, den senare gruppen utgörande den absoluta majoriteten av befolkningen.

Nu är det väl inte så att allmogen saknade kulturella uttryck. Naturligtvis sjöng också de, framförde berättelser och så vidare. Men innehållet i allmogekulturen undandrar sig undersökning, på grund av det ytterligt skrala källmaterialet. Därför är vi — och historikerna — i främsta rummet hänvisade till de texter som finns kvar från de privilegierade samhällsgrupperna, ty det är nästan uteslutande därifrån det finns några källtexter bevarade alls.

* * *

Mitt litteraturintresse gör naturligt nog Gustafssons bidrog om litteratur under stormaktstiden särskilt intressant.

Litterära verk var ofta, visar Gustafsson, tillkomna som en del i ämbetsmäns ansträngningar för att visa sig kompetenta till nya uppdrag: litterär förmåga sågs uppenbarligen som meriterande. Litterära verk kunde också vara resultatet av ämbetsutövning, såsom vetenskaplig sådan eller av präster predikosamlingar.

Fri litteratur – ars gratia artis – är mycket ovanlig. Till och med ett 1600-talets storverk som Georg Stiernhielms Hercules torde enligt Gustafsson ha varit skapat i avsikt att befrämja författarens dittills relativt stillastående ämbetskarriär, oaktat att han måhända fann nöje i sin vittra verksamhet. Litteraturskapandet hade ett syfte, helt enkelt, det var ett medel för att nå ett mål. Och litteraturen sökte i detta uppfylla vissa särskilda förväntningar vad gäller innehållet.

Ett annat typiskt exempel på litteratur är beställningsarbeten vid begravningar eller bröllop då några högstämda och genrebestämda verser var passande. För dylika texter kunde poeten blir honorerad frikostigt.

Att litteraturen främst kom samhällets eliter till godo får också sin enkla förklaring i att läskunnigheten var låg. En normalupplaga för böcker bestod, skriver Gustafsson med hänvisning till en samtida källa, av femhundra exemplar. Vanligaste formen av litteratur var religiösa texter, till exempel psalmböcker; det påvisar också den icke-religiösa litteraturens begränsade spridning. Och förutom andlig litteratur var nog skillingtryck vanliga.

Gustafsson ser en utveckling under stormaktstiden, där det i aristokratiska sammanhang blir alltmer ståndsmässigt att förvära boklig kunskap. Detta torde varit en nödvändighet i fredstid, för att adelsmännen skulle kunna konkurrera med ofrälse personer i kampen om ämbeten. Litterär förmåga och bildning var som sagt meriterande. Humanismen uppvärderas, helt enkelt. Som Stiernhielm skriver i Hercules:

"Wijsdomen aflas i Lärdom".

* * *

Allmogen utgjorde under stormaktstiden den absolut största delen av befolkningen. Kanske runtomkring 95 procent av de uppemot två miljoner invånarna i Sverige-Finland. Det är djupt beklagligt att bristen på material inte tillåter oss någon större kunskap om dessa massors kulturyttringar.

Det är givet att allmogen i allmänhet inte skrev litteratur eller komponerade kyrkmusik, men nog får vi utgå från att också de hade sina berättelser, sina sånger, sin musik, sin allmogekonst. Men den är nästan helt otillgänglig, av föreliggande verk att döma.

Därför blir den nutida betraktarens synfält begränsat till den yttersta samhällselitens horisont, som naturligtvis säger mycket om hur man där såg på sin plats i samhället, hur idealen såg ut, hur kulturen yttrade sig i dessa sammanhang, men föga om hur folk i allmänhet, såsom kulturella varelser, skapade kulturella värden. Vi vet en del om vad som framfördes i Tyska kyrkan och vid hovet i musikväg, men nästan ingenting om vad drängen gnolade vid plogen eller hur berättelserna lät vid vintertända brasor i stugorna – om man inte extrapolerar utifrån långt senare tider.

På så vis blir Kultur och samhälle i stormaktstidens Sverige i mångt och mycket en påminnelse om hur lite vi vet och hur lite vi kan veta om det förgångna, som inte är alldeles avlägset ändå, inte mer avlägset än att de flesta svenskar kan söka sina förfäders namn och bostadsplatser i denna tid.

En annan insikt som kommer av boken är hur modernt påfund personligt formad kultur är och i vilken utsträckning kulturen tjänat de maktägandes intressen och genrebestämda förväntningar. Så är det kanske fortfarande i någon mån, men det blir mycket tydligt hur starkt detta drag vad under stormaktstiden, där konst för konstens egen skull verkar vara något nästan okänt och där konstnärerna i stor utsträckning och för sin egen överlevnad tvingas följa stränga förväntningar som blott långsamt förändrades med tiden.

* * *

Kultur och samhälle i stormaktstidens Sverige är en lärorik bok. Den innehåller dessutom rikliga litteraturreferenser för den som önskar fördjupning inom något av dess anförda områden. Språket är i allmänhet strikt och förhållandevis akademiskt: den försöker inte vara en populärframställning, utan en skisserande översikt över ett område brett nog att fylla många, tjocka volymer. Striktheten i språket kommer således att tjäna ett syfte: det blir en mycket koncentrerad framställning.
– – –
Kultur och samhälle i stormaktstidens Sverige, Stellan Dahlgren (m.fl.). Wahlström & Widstrand 1967. 167 sidor.

Bokrecension: Nils Tufvesson och hans moder | Gustaf af Geijerstam

Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman är skriven av författaren Gustaf af Geijerstam (1858-1909). Boken utgavs 1902.

* * *

Yngsjömordet är förmodligen ett av de mer kända historiska svenska morden. Och det är just detta brott och omständigheterna kring det som af Geijerstam berättar om i vad som rimligen torde kunna kallas en tidig dokumentärroman i naturalistisk anda. Namn är skiftade och detaljer, men historien är i stort densamma.

Det historiska Yngsjömordet ägde rum våren 1889 i Yngsjö, östra Skåne. Det tillgick på så vis, att Per Nilsson och hans moder Anna Månsdotter bragte Pers hustru Hanna Johansdotter om livet. För detta dömdes omsider Per och Anna till döden, men Per benådades till livstids fängelse, eftersom han och modern sedan hans ungdom haft sexuell samvaro.

Anna Månsdotter blev 1890 den sista kvinnan som avrättades i Sverige.

* * *

De tre huvudpersonerna får i af Geijerstams roman namnen Nils Tufvesson, Inga Persdotter och Elin Olasdotter. Särskilt fokus lägger författaren på de psykologiska djupbeskrivningarna av gestalterna. De får var och en fylliga personligheter.

Inga Persdotter, modern, framstår som en ytterligt bitter, elak, småsint, makthungrig ragata, som egentligen inte vill släppa någon nära sin son, som hon alltså har en sexuell relation med.

Nils, son till Inga och make till Elin, å sin sida är svårt kuvad, förstörd av sin moders inflytande, lamslagen av hennes vilja. Enbart på hennes inrådan, som kommer sig av att det talas på byn om den misstänka blodskammen på gården, går han in på att gifta sig.

Elin, Nils hustru, är en naiv ung kvinna, mycket flickaktig och oskyldig, som inte kan förstå varför inte mannen ids uttrycka värme gentemot henne, som har lätt att klandra sig själv och inom sig länge gömmer det faktum att Nils aldrig fullbordat äktenskapet med henne. Elin blir hackkyckling för Inga, utfryst, åthutad, och med tiden hatad.

* * *

I och med att historien om Yngsjömordet är känd, vet läsaren vad som kommer att ske. Man vet vad målet med den oavvisliga upptrappning i spänningen är: död.

Det är alltså inte svårt att känna medlidande med Elin, som helt ovetande hamnat i en avskyvärd situation, det är inte heller svårt att nästan ge ljud åt en förhoppning att hon ändå måtte komma ifrån sin make och den som håller i makens koppel, nämligen hans moder.

Men trots allt tycker dock Elin om Nils; hon förmår se hans tunga plåga som han tror är hängivenhet till modern, men som i verkligheten är slaveri under hennes tyranni.

* * *

Det ligger en särskild effekt i att läsa Nils Tufvesson och hans moder på grund av dess språkdräkt. För fastän romanen är skriven i naturalistisk stil, och alltså strävar efter strikt realism och psykologisk trovärdighet, så gör språket, som fortfarande klingar friskt av 1800-talsprosa, att något av ett sagoskimmer ligger över berättelsen. Åldern har alltså skänkt romanen ytterligare en dimension, utöver den strikt realistiska.

af Geijerstam för varsamt och utan frossande i detaljer men heller inte med girar omkring det obehagliga läsaren kronologiskt igenom de olyckliga själarnas öden. Avstamp sker redan före Nils födelse, men framförallt berättas om den tid som förflöt mellan giftermålet och dådet, och sedan åt det som skedde därefter, intill dess att Inga mötte sitt öde.

Texten är välpolerad och jämn och händelserna följer naturligt på varandra. Jag är inte tillräckligt insatt i Yngsjömordet för att bedöma hur nära texten i detalj följer det verkliga skeendet, men allt tyder på att romanen ligger ganska nära dokumentären då det gäller de yttre dragen, även om man naturligtvis måste tillåta af Geijerstam sin absoluta konstnärliga frihet i mycket.

Hur som helst är Nils Tufvesson och hans moder en värdig roman om utanförskap, skam, avund, hat och ett mord som skakade om en bygd.
– – –
Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman, Gustaf af Geijerstam. C. & E. Gernandts Förlags Aktiebolag 1902. 327 sidor.

Bokslut 2015

Antal inlägg: 84 (2014: 122)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 7 (10,17)

Antal recenserade böcker: 65 (92)

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Prosadikter av Charles Baudelaire och Sapiens av Yuval Noah Harari.

Planer för 2016:
Fortsatt recenserande.

Bokrecension: Den store Gargantuas förskräckliga leverne | François Rabelais

François Rabelais

Den store Gargantuas förskräckliga leverne (fr. La vie très horrifique du grand Gargantua père de Pantagruel) är skriven av François Rabelais (omkr. 1494-1553) och utgavs första gången 1534.

Jag har läst boken i en klassisk översättning av Holger Petersen Dyggve (1880-1954) och med ett förord av Harry Järv (1921-2009). Upplagan jag tagit del av utgavs av Bra Klassiker 1983.

* * *

François Rabelais var omväxlande eller parallellt författare, munk, läkare och präst under den gryende franska renässansen. Ur hans penna flöt på lediga stunder den ytterst besynnerliga bokserien om jättarna Gargantua och Pantagruel. Själv skriver Rabelais i sitt förord att han enbart skrivit på texterna samtidigt som han åt.

Kronologiskt utspelar sig Den store Gargantuas förskräckliga leverne först i bokserien. Det var dock den andra i ordningen som Rabelais skrev.

Av översättarens förord att döma är Rabelais sällsynt svåröversatt på grund av de många ordlekarna. Därför måste varje översättning med nödvändighet på ett synnerligt vis bli en tolkning. Jag bedömer, utan att vara bekant med originalet, att Holger Petersen Dyggve dock låter den svenskspråkige läsaren få en god förståelse av verket, inte minst genom de många förklarande noterna som bifogats texten, och som tidvis föranleder ett ivrigt bläddrande.

* * *

Huvudspåret i handlingen är alls inte svårt att följa.

Den store Gargantuas förskräckliga leverne berättar om jätten och konungasonen Gargantuas liv, inte minst under det krig som drabbar hans faders rike, när en grannkung anfaller. Gargantua är vid det laget en bildad man, efter att hans far sett till att han kommit ifrån skolastikernas undervisning och istället fått en allsidig, lustbetonad humanistisk utbildning varvat med fysisk träning.

Ytterligare en betydande gestalt i berättelsen är munken broder Johan Kötthackaren, som har en alldeles särskild begåvning vad gäller att slå ihjäl folk. Broder Roger får för framstående bedrifter i fält sig omsider skänkt förmånen av kungen att grunda ett eget kloster, som skildras i boken med viss utförlighet, och som äger sitt särskilda intresse.

Klostret kallas Thélème och liknar inga andra kloster. Dess enda regel är:

"Gör vad du vill."

Uppmaningen är i Thélème, nota bene, ett frihetsrop, inte ett visum för att ge sig in i lastbarhet. För övrigt kan ett eko av klosterregeln noteras i Aleister Crowleys ockulta Book of the Law långt senare.

Nåväl, i klostret lever vackra, värdiga män och kvinnor. Bedjande och dylikt märks föga av i beskrivningarna, men ett utförligt bibliotek skildras ingående, och än mer ingående sätts läsaren in i damernas och herrarnas klädsel och själva det påkostade klostrets utseende.

Mest liknar väl Thélème ett slags epikuréiskt paradis: avskilt, värdigt och tillägnat vänskap och humanism.

* * *

Hela Den store Gargantuas förskräckliga leverne framstår som en mustig skröna kryddad med den mest förbluffande mängd överdrifter, grovheter och vulgariteter, men också rikligen försedd med lärda referenser till antika händelser, myter och författare.

Således ryms både en beskrivning av hur man bäst torkar sig i baken – för den som undrar: med "en väl dunig gåsunge, förutsatt att man håller dess huvud mellan sina ben" – likaväl som långa litteraturhänvisningar till redan då ettusenfemhundra år gamla auktoriteter i diverse ämnen.

* * *

Det har naturligtvis gjorts försök att tolka denna historia. Det besitter jag knappast kunskap att göra, åtminstone inte vad gäller hänvisningar till med författaren samtida gestalter. Jag får lov att stanna och bara häpna över detta konglomerat av historieberättande, dryckenskap, skatologi, latinska böner, våld och uppfostringsråd. Och möjligen notera den kritik mot munkväsendet som förekommer, ehuru någon kritik mot kristendomen som sådan icke är explicit tillstädes.

Kanske är det just genom sitt bisarra innehåll som verket faktiskt fortfarande lever, fastän vi kanske inte gapskrattar åt grovheterna på samma sätt som man möjligen gjorde i förfluten tid.

Den store Gargantuas leverne är helt enkelt så knepig ur en modern läsares perspektiv att den blir underhållande inte minst just på grund av sin besynnerlighet. Det är helt enkelt fråga om en bok som osar både av avträdets utdunstningar och bibliotekets tjocka böcker; det är grovkornigheter blandade med djup lärdom.
– – –
Den store Gargantuas förskräckliga leverne (fr. La vie très horrifique du grand Gargantua père de Pantagruel), François Rabelais. Övers. Holger Petersen Dyggve, med ett förord av Harry Järv. Bra Klassiker 1983. 290 sid.

Bokrecension: Tschandala | August Strindberg

Tschandala och Elefantvalvet är skriven August Strindberg (1849-1912). Långnovellen eller kortromanen Tschandala är huvudtexten i boken, medan Elefantvalvet är en kort novell. Båda hör till Strindbergs serie Svenska öden och äventyr. Tschandala utgavs första gången på danska 1889.

I denna recension fokuserar jag på Tschandala. Elefantvalet är emellertid också en intagande berättelse, om en vresig Karl XI som förvånas över folkets otacksamhet mot honom under rådande missväxttid.

* * *

Det är lätt att göra en anakronistisk tolkning av Tschandala, att påtvinga den dagens meningar och uppfattningar vad som överhuvudtaget är passande. Det vill jag inte göra, utan jag försöker läsa den utifrån vad Strindberg ville illustrera med sin berättelse, med en förståelse av de föreställningar som på den tiden fortfarande var kosher.

Vad Strindberg gör, är nämligen att utforska den nietzschanska polariteten rörande övermänniskan och undermänniskan. Som övermänniska placerar han den kultiverade och lärde magister Andreas Törner, och som undermänniska placerar han zigenaren Peder Jensen. Törner befästs i sin roll genom sin bildning, sin förfining och sitt överlägsna intellekt, medan också Peder Jensen befästs i sin roll, men genom sin falskhet, sina lögner och sin härstamning.

Jensens figur är förvisso obehaglig, inte bara genom den rasistiska gestaltningen av honom, utan också genom vad han tar sig för: han framstår som den genuint opålitliga närvaron i berättelsen.

* * *

Den yttre handlingen i Tschandala är enkel och åskådlig. Magister Törner och hans familj får under slutet av 1600-talet i uppdrag att under några månader lära känna den skånska lokalbefolkningens sentiment. De flyttar in i en herrgård, där Peder Jensen är förman och älskare till den excentriska baronessan som äger platsen.

Det blir omedelbart uppenbart att gården missköts å det grövsta: allt är förfallet, djuren svälter, det fåtaliga tjänstfolket verkar mest gå och flina, och det dröjer inte länge innan Törner får korn på att Jensens förhållande till sanningen är tämligen liberalt.

Allteftersom historien utvecklas blir Jensens och Törners relation alltmer bisarr. Törner känner hur han i Jensen får en allt större fiende, ju mer han märker att denne ljuger och bedrar. Törner börjar avsky och förakta den manipulative förvaltaren. Han bestämmer sig dock för att bekämpa förvaltaren genom sin överlägsna list och sin överlägsna kännedom om tillvaron, snarare än att sänka sig till förvaltarens egen nivå: Törner vill åt Jensens själ, han vill skaka den, krossa den.

* * *

Visst är det Jensen som utmålas som undermänniskan i Tschandala. Han är avskrädet, han är paria, han är förkroppsligandet av allt föraktligt. Lika klart är det att magister Törner är övermänniskan. Han är intellektet, förfiningen, förkroppsligandet av hög kulturnivå.

Men samtidigt kan man göra en annan läsning av berättelsen, kanske i termer av två andra nietzschanska begrepp: dionysiskt och apolloniskt: de två krafter som representerar respektive ordning versus kaos, rus versus nyktherhet, drifter versus förfining.

Då framstår Jensen som överlevaren, den som nästan framgångsrikt genom sin hänsynslöshet lyckas fördärva den högfärdige magistern, den som lyckats erövra en gård, och genom stölder och förslagenhet lyckas hålla sig vid liv ur hand i mun. I en hård tid är den mest anpassad för att överleva som har minst skrupler.

Med samma läsning framstår magister Törner som en aning handfallen, bunden av sin egen höga kulturellt betingade moral.

Ett exempel på detta är att Jensen bjuder ut sin yngre syster åt magistern, vilket han han inte går in på. När magistern senare likväl ger efter för sina drifter och ligger med systern sätter han vapen i Jensens händer; Jensen får ett övertag över magistern, fastän Jensen själv först försökt sälja systerns ynnest till honom. För Jensen som amoralisk varelse är onåbar för de hämningar som magistern själv har, till exempel rädslan för att göra skandal eller motviljan mot att slå under bältet.

* * *

Ja, Tschandala är en rasistisk berättelse, när man med rasism menar att ofördelaktigt befästa föreställningar om ett särskilt folkslag, i det här fallet romer. Strindberg blir i detta inte mer än ett språkrör för sin tid.

Men att Jensen är zigenare – med bokens eget ord – är egentligen inte en huvudsak i berättelsen; Jensen kunde nästan lika gärna varit en okultiverad danskvänlig skåning och poängens poänger hade kvarstått, även om det faktum att han dock är zigenare understryker hans låghet genom synen på detta folkslag vid berättelsens författande.

Men om man kan se förbi rasismen och istället fokuserar på den nietzscheanska elitism och dynamik som finns där bakom, och som är huvudsaken i berättelsen, får man ut mycket mer av densamma. Då blir historien laddad med en spänning mellan två ytterligheter, mellan dionysiskt och apolloniskt, och mellan lögn och sanning, mellan högt och lågt, mellan barbari och kultivering.

Och oavsett Strindbergs avsikt med texten – som väl delvis ska ha inspirerats av verkliga händelser – är det inte givet att kulturen avgår med segern i läsarens sinne.
– – –
Tschandala och Elefantvalvet, August Strindberg. Ur serien Svenska öden och äventyr. Åhlén & Åkerlunds förlag 1913. 157 sidor.

Citat ur Voltaires Filosofiskt ficklexikon

Några citat ur Voltaires Filosofiskt ficklexikon (övers. Olof Nordberg, Atlantis 1996). Recension finns här.

* * *

"Ateismen förhindrar inte brott, men fanatismen gör att brott begås."

ur artikeln Ateism, ateist

* * *

"Har djuret fått nerver för att vara okänsligt? Förutsätt inte en så skamlös motsägelse hos naturen!"

ur artikeln Djur

* * *

"Förnuft består i att man alltid ser var sak som den är."

ur artikeln Entusiasm

* * *

"Fanatismen är för vidskepelsen vad yrseln är för febern och raseriet för vreden." 

"När fanatismen en gång har angripit en hjärna är sjukdomen nästan obotlig."

ur artikeln Fanatism

* * *

"Ett talesätt är inte ett argument."

ur artikeln Frihet

* * *

"Man kan knappt läsa historia utan att gripas av fasa för människosläktet."

ur artikeln Gud

* * *

"Låt oss göra oss fria från alla våra fördomar när vi läser de gamla författarna eller reser bland avlägsna folk. Naturen är densamma överallt, men sederna är överallt olika."

ur artikeln Herre

* * *

"Ingenting är vanligare än folk som ger råd, ingenting är sällsyntare än folk som hjälper en.

ur artikeln Job

* * *

"Om man samlade alla laster från alla tider och alla platser skulle de ändå aldrig väga upp det onda som ett enda fälttåg för med sig."

ur artikeln Krig

* * *

"Vårt stackars släkte är så skapat att de som vandrar de upptrampade vägarna alltid kastar sten på dem som visar på en ny väg."

ur artikeln Litteratur, litteratörer

* * *

"Man når döden lika bra om man saknar allt som om man njuter av det som kan göra livet angenämt."

ur artikeln Lyx

* * *

"Säg mig ett folk där det inte skett otroliga underverk, i synnerhet i tider då man knappast kunde käsa och skriva."

ur artikeln Mirakler

* * *

"Myndigheterna bör stävja och hålla tillbaka prästen, liksom husfadern bör visa aktning för sina barns lärare men hindra honom från att missbruka sin ställning."

ur artikeln Präst

* * *

"En djupsinnig metafysik bortom mänsklig fattningsförmåga blev en oåtkomlig helgedom i vilken religionen låg innesluten."

Rörande kristendomens möte med platonismen. Ur artikeln Religion

* * *

"Det är fullt klart att varje enskild individ som förföljer en annan, sin broder, därför att denne inte delar hans åsikt, är ett vidunder." 

"Om man vill se närmare på den katolska, apostoliska och romerska religionen, finner man att den i alla sina ceremonier och alla sina dogmer är motsatsen till Jesu religion."

ur artikeln Tolerans

Bokrecension: Filosofiskt ficklexikon | Voltaire

Filosofiskt ficklexikon (fr. Dictionnaire philosophique) är skriven av Voltaire (1694-1778). Boken har översatts av Olof Nordberg (1909-1987). Eftersom Nordberg avled före publicering, har Jan Stolpe (f. 1940) slutfört översättningen. Stolpe har även försett volymen med kommentarer och förord.

* * *

Voltaire var, som bekant, en ledande gestalt i den franska upplysningsprocessen. Upplysningen har måhända hamnat lite i vanrykte bland berömda hermeneutiker och postmodernister, men dessa undantagna må perioden lysa med glans och höghet i våra ögon som en tid då vidskepelser bekämpades, hävdvunna sanningar kritiserades och en ny tid randades.

Ett av Voltaires huvudsakliga verk var Filosofiskt ficklexikon, som ursprungligen verkligen var i behändigt format, men som med tiden byggdes på, justerades och svällde alltmer. Den föreliggande boken, som jag läst, innehåller de artiklar som ingick i samlingen 1769, 118 stycken till antalet.

Filosofiskt ficklexikon kan läsas från början till slutet, men fungerar – som namnet anger – som ett lexikon med olika uppslagsord. En del texter återfanns också i den stora franska encyklopedin, en del utgörs av utdrag från andra skriftställares verk, skriftställare under vilkas namn man inte med säkerhet alltid kan säga om eller om icke Voltaire själv möjligen döljer sig.

* * *

På grund av lexikonets just lexikala karaktär är ämnena av skilda slag, även om vissa ämnen, företrädesvis religion, är återkommande. Genomgripande är emellertid Voltaires vurm för tolerans och tankefrihet, hans avsky för krig, och hans bemödanden om att sätta dygd och rättskaffenhet i första rummet.

Gentemot den kristna religionen är Voltaire mycket kritisk. Med utsökt elegans, ironi och satir tar han sig an kyrka, bibel och dogmer med den effekten att de samtliga framstår som löjliga, men alls inte ofarliga: som blodsbesudlade löjligheter, kunde man kanske säga. Voltaire skriver:

"Gud som straffar enligt sin rättvisa ville att de kristnas händer skulle vara sölade av sina förföljares blod så snart de fick frihet att handla."

Det betyder inte att Voltaire var ateist. Det var han definitivt inte. Han får snarast beskrivas som deist; han erkänner villigt ett högsta Väsende som är skapare av tillvaron, upprätthållare av den genom sin försyn, och som har någon form av bestraffande eller belönande funktion.

* * *

Voltaire är en sjuhelvetes författare. Stilen är snärtig, spirituell, vitsig, ironisk, satirisk – ja, närapå oemotståndlig. Men det ska inte förnekas att det skaver ibland, som när han skriver om judar, teism eller homosexualitet.

För fastän Voltaire var en intellektuell gestalt av ovanliga mått i sin tid, får vi ödmjukt tillstå att upplysningsivrare i en del frågor i dag har andra uppfattningar än han, inte minst på grund av att han själv banat väg genom slyn och så berett marken för deras egna ansträngningar att ta sig framåt på upplysningens väg. Det är också att följa hans råd, såsom han formulerar det i artikeln Tankefrihet: "Våga tänka själv."

* * *

Många av de problematiseringar som Voltaire formulerar är aktuella. Metafysiker med kristna förtecken har fortfarande att inkomma med genmälen som når hans nivå vad gäller intellektuell redlighet och klarhet. Den esprit som Voltaire skriver med förtar inte allvaret i de anklagelser om obskurantism och absurditeter som han riktar åt kyrkans håll.

Strävan efter tankereda gör Voltaires Filosofiskt ficklexikon till en nyttig bok att studera: både för dem som vill bli upplyst och för dem som fjärmar sig från förnuftets obevekliga krav på tydlighet i tänkandet.
– – –
Filosofiskt ficklexikon (fr. Dictionnaire philosophique), Voltaire. Övers. Olof Nordberg. Med förord och kommentarer av Jan Stolpe. Atlantis 1996. ISBN: 91-7486-252-9. 465 sidor.

Bokrecension: Litterärt | Hjalmar Söderberg

Söderberg 1907

Litterärt: Varia II utgör tionde delen av Hjalmar Söderbergs (1869-1941) samlade verk. Bandet utgavs av Albert Bonniers förlag 1943 i urval och med kommentarer av Herbert Friedländer (1943-1981). Boken rymmer en mängd recensioner och litterära artiklar av Söderberg.

* * *

Förutom den rent skönlitterära produktionen ägnade sig Hjalmar Söderberg under sina tidiga år i stor utsträckning åt litteratur- och teaterkritik. Han var en flitig skribent i olika tidningar, och han började skriva i unga år. Den första publicerade recensionen infördes i Dagens Nyheter redan 1889, när Söderberg alltså enbart var tjugo år gammal. Några år senare blev han fast medarbetare i Svenska Dagbladet.

Artiklarna är dock i huvudsak tillkomna kring förra sekelskiftet, och ger därigenom en god bild av det litterära landskapet i främst Skandinavien men även i Europa vid denna tid.

* * *

Det är uppenbart att Söderberg måste ha tillgodogjort sig mycket av tidens litteratur. Han jämför till synes bekymmerslöst olika författares verk och olika stilar och litterära skolor. Alltsammans uttrycks med den pregnanta stil som är Söderberg egen, där formuleringar ofta får en snarast aforistisk kraft.

Och det är ingalunda nödvändigtvis oreserverade hyllningar som Söderberg skriver: han blandar friskt av både positiv och negativ kritik, påpekar författares begränsningar och ägnar sig i några fall åt vad som bara kan beskrivas som maliciösa sågningar. Dessa nedsablingar kan sättas i kontrast till den omvittnade personliga mildhet som Söderberg ägde. Men som skriftställare kunde han uppenbarligen vara stenhård.

En av de böcker som drabbas av en tung recension är till exempel Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga.

Den unge Söderberg skriver 1891 att personerna i skildringen förefaller ”för mycket primitivt tillskurna att tillhöra vårt århundrade”, alltsammans ”är som ett skuggspel”, författarinnan har inte med full framgång lyckats ”gjuta människors blod i dessa underliga fantomer”, ett ”språköra” som vant sig vid tidens stil kan inte låta bli att ”revoltera mot stilen i denna bok”, dessutom – ”denna oändlighet av utrops- och frågetecken tröttar förfärligt”. Men även i en recension med så mycket negativ kritik skriver Söderberg också positivt: Lagerlöf har ”konstnärligt mod”, och han skriver ”[n]aturligtvis är det talang”.

Söderberg kunde emellertid långt senare dra sig till minnes recensioner han skrivit. Så återkommer han i ett brev till Karl Otto Bonnier på trettiotalet till en recension av Hugo Tigerschiölds Dikter – som återfinns i denna samling – där Söderberg själv skriver att anmälan 37 år tidigare var ”nedrig”.

Men Söderberg var inte en obarmhärtig recensent i allmänhet. Kritiken han skriver är nästan alltid välbalanserad, om än ytterligheter förekommer i båda riktningarna. – Men jo, hans lätt magistrala men samtidigt lättsamma prosa torde ha kunnat reta folk i samtiden till vansinne, om de råkade ha en från honom avvikande uppfattning. 

* * *

Till tjusningen med Litterärt hör den bekantskap man som läsare får göra med författare som i dag fått en undanskymd plats, eller som kanske rentav glömts bort. Det är något vemodigt över detta; ett författarskap som en gång diskuterats i landets främsta tidningar kan dryga seklet efteråt ha skattat åt förgängligheten, åtminstone om man nu icke råkar vara professor i litteraturvetenskap med 1800-talslitteratur som specialitet.

Vi minns Strindberg, Fröding, Heidenstam, Ibsen. Men vem fördjupar sig numera i böcker av Oscar Levertin, Per Hallström eller Gustaf af Geijerstam, så kända i sin tid? Bot och bättring! Jag beställde af Geijerstams Nils Tufvesson och hans moder om Yngsjömordet.

* * *

Det kan kanske också vara på sin plats att ge några exempel på Söderbergs formuleringskonst. Så här följer några citat ur de många artiklarna i Litterärt.

”En tänkare, som icke är nog driven dialektiker att kunna bevisa omkull sina egna teser, är icke någon tänkare.”

”Tiden far hårt fram med våra tankars verk.”

”En dikt är antingen en dikt eller ett stycke papper, som typografiskt sett liknar en dikt.”

”En skeppare kan ljuga hela veckan, och en präst kan predika hela året, utan att någondera av dem menar något vidare med det, annat än att spela sin roll i livet till ända, och vara, den ene en riktig skeppare, den andre en riktig präst.”

”… den retade enfalden är enfaldigare än sig själv.”

”… intellektuellt mod är modet att tänka sådana tankar, som det kräves moraliskt mod att säga …”

”… intet är för en uppåtsträvande natur så oumbärligt som gåvan att kunna betrakta sig själv med diktarens syn och sin granne med psykologens.”

* * *

Så – det är angenäm läsning, Litterärt, både av det skälet att man erfar en viss nostalgi över det förflutna, men också eftersom Söderbergs prosa i sig är så njutbar och elegant. Så det är gott att dessa tidningsartiklar håvats upp ur dagspressens eviga flöde och fått sin plats och därmed skydd mot tidens tand mellan hårda pärmar.
– – –
Litterärt: Varia II, Hjalmar Söderberg. Samlade verk, del 10. Albert Bonniers förlag 1943. 329 sidor.

Bokrecension: Hjalmar Söderberg | Bure Holmbäck

Hjalmar Söderberg: Ett författarliv är skriven av litteraturvetaren och Hjalmar Söderberg-specialisten Bure Holmbäck (1923-2013). Boken utgavs på Bonniers 1988 som nummer 6 i Hjalmar Söderberg Sällskapets skriftserie.

* * *

Få torde varit lika lämpliga att skriva Hjalmar Söderbergs (1869-1941) biografi som Bure Holmbäck. Han doktorerade på Den allvarsamma leken, grundade Hjalmar Söderberg Sällskapet, och har därutöver skrivit än fler böcker om Söderberg.

Det är således en van ciceron som tar med läsaren genom denna rejäla biografi från Söderbergs födelse till död via de många förvecklingar, utmaningar, framgångar och motgångar som livet kom att innebära för en av Sveriges främsta författare.

Holmbäck skriver själv att han i arbetstiteln benämnt biografin som en vänbok. Holmbäck är alltså inte avogt inställd till sitt studieobjekt; tvärtom är det fråga om en varm levnadsbeskrivning. Själv mötte Holmbäck aldrig Söderberg, men han har satt sig in i dennes liv genom att läsa hans verk, hans brev och intervjuer med dem som stod Söderberg nära, till exempel hans barn och barnbarn. Nog kände Holmbäck Söderberg så nära man kunde, utan att någonsin ha umgåtts med honom personligen.

Vänbokskaraktären innebär dock inte att Söderberg framställs med gloria, ej heller med horn. Biografin upplevs som balanserad och initierad. Inte minst det som är speciellt med Söderbergs sätt att skriva analyseras, till exempel genom de många och ingående analyserna av hans böcker, artiklar, brev och noveller.

* * *

Vem är det då som kommer oss till mötes? Vem var Hjalmar Söderberg? Jo, i Holmbäcks tolkning träder en försynt intelligensaristokratisk stilist fram. Hans kärlek för det klara, det tydliga, det resonabla blir uppenbart både i hans skönlitterära alster, i hans litteraturkritik och i hans senare vetenskapliga respektive politiska engagemang.

Den utomordentligt välpolerade stilen är nog också det en nutida läsare av Söderberg först slås av.

Vare sig Söderberg beskriver en stilla miljö eller argumenterar i kontroversiella religionshistoriska ämnen är det samma blankhet utan halhet överallt. Det är något av antikens fjäderlätta marmorstatyer över alltsammans: så självklart formar han sina fiktioner och formuleringar att talangen måste vara extrem för bemästra hantverket. Som otadlig mästare hanterar han antydningar, tvetydigheter, ironi, knapphet, syrlighet i miljöer som sällan går enbart i dur: det går nästan alltid dunkla skuggor genom hans skönlitterära verk. De berättelser han skriver hämtar gärna stoff från hans egen historia, och de öden han genomlevt sätter emellanåt spår i hans verk.

Nog kunde Söderberg blixtra i kritik mot kyrka eller i sina litterära desavoueringar — så är han föga nådig mot Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga, för att nämna ett exempel. Men Holmbäck är noga med att påpeka att personen Söderberg var mycket timid och allt annat än stridslysten. De strider han tog, tog han som skriftställare.

* * *

På hemmafronten hade Söderberg en tidvis mycket tillkrånglad situation, beskriver Holmbäck. Hans första äktenskap med Märta Abenius var mycket olyckligt och skilsmässan drog ut på tiden i åratal, fastän det var uppenbart att hans hustru och han inte kunde leva tillsammans.

Det gjorde att Söderberg fortfarande var gift när han förälskade sig i Maria von Platen, som också hon var gift men separerad. Relationen med henne tog slut, men Söderberg fann – ännu formellt gift – kärleken på nytt i Köpenhamn där han mötte Emelie Voss, som han omsider gifte om sig med. Han kom därefter att leva resten av sitt liv i den danska huvudstaden tillsammans med henne.

* * *

Söderberg var en författare som krävde arbetsro. I hemmet kunde han inte få det under det stormiga första äktenskapet, och inte hjälpte hans tidvis svåra ekonomiska situation eller oron för barnen. Därtill hade Söderberg under en stor del av sitt liv en mycket ansträngd ekonomisk situation, som väl först stabiliserades under de sista decennierna av hans liv.

Ideologiskt får Söderberg, skriver Holmbäck, klassificeras som liberal. Under första världskriget reagerar Söderberg strängt mot de konservativa krafterna, och hans politiska ställningstaganden når sitt crescendo under nazismens tidevarv, där Söderberg tidigt ger uttryck för sin totala avsky.

På grund av dessa sina publika ställningstaganden bär han åtminstone under en tid med sig ett rakblad i fickan när tyskarna mot slutskedet av hans liv ockuperat Danmark. Han ville kunna ta sitt liv hellre än att tillfångatas, om Gestapo behagade försöka sig på något sådant.

Det kan vara värt att särskilt nämna, att den senare perioden av Söderbergs författarverksamhet utmärks av en utpräglad kristendomskritik. Nog för att hans aversion mot religion varit märkbar ganska ofta i mycket av hans produktion, men han kom till sist att skriva två böcker som ifrågasätter den hävdvunna synen på den historiske Jesus, en i fiktionens form och en i vetenskaplig form.

* * *

I sin tid var Söderberg något av en kontroversiell författare. Hans skildringar av kärleken, med inspiration från sitt eget liv, var tiden inte mogen för. Inte heller för den form av religionskritik som han uttryckte. Två gånger varnade Bonniers för att böcker riskerade att hamna under åtal – något som emellertid inte hände.

Men på många sätt var Söderberg före sin tid. Och det är väl bland annat det som gör honom så förvånande aktuell att läsa än i dag; tiden har hunnit ifatt honom, måhända, men inte sprungit förbi honom. Och hans stil – nej, den kan aldrig bli ifrånsprungen.

* * *

Bure Holmbäck skriver att hans bok mer är att se som "en sammanfattande inledning" snarare än en definitiv biografi om Hjalmar Söderberg. Man kan tycka att det är en väl ödmjuk hållning när man författat en bok om över sexhundra sidor, försedd med drygt 500 noter.

Men nåväl: som grundsten – och mer! — till förståelsen av Hjalmar Söderbergs liv och den tid han levde i fungerar Holmbäcks biografi utmärkt. Är man sedan intresserad av någon särskild del av Söderbergs liv eller verksamhet kan man med fördel gå till bokens litteraturförteckning och hitta än mer material att fördjupa sig i.
– – –
Hjalmar Söderberg: Ett författarliv, Bure Holmbäck. Bonniers 1988. Omslagsbild: målning av Astrid Kjellberg-Juel (1912). Formgivning: Marie Sterte. ISBN: 91-0-047295-6. 631 sidor.

IMPRESSION: Mormors kök

Jag gick ut i trapphuset och kände doften av husmanskost, varm husmanskost. Och i tankarna slängdes jag tillbaka till mormor och morfar i huset vid den långa backen. Huset som morfar byggde och där de bodde med sina hyresgäster. Mormor tyckte om att laga mat, rejäl mat, mat som luktade mat; doften av potatis, köttbullar, sås, kryddor, morfars vichyvatten, stekos, det klippta gräset utanför fönstren: alltihop mötte mig i trapphuset utanför lägenheten. Jag ser mormor bära uppläggningsfat, kastruller, röra i grytor och lokalradion är på i bakgrunden, ja, jag ser den höga pallen som hon brukade sitta på när vi åt tillsammans och morfar i hörnet som alltid och hennes röst när hon ber mig att ta mer, att äta ordentligt, och jag ser imman stiga från det som stekts, kokats, beretts, gjorts i ordning, jag ser persiljan, de inlagda gurkskivorna, de stora, tunga besticken och jag ser den broderade tavlan på väggen: "Man tager vad man haver sa' Kajsa Varg", står det och den porträtterar en husmor som rumsterar i ett kök. Hon har färgglada kläder på sig. — Jag dricker mjölk eller Loranga som sticker i halsen av kolsyran och äter lite mer än jag egentligen orkar och blir mätt och blir dåsig. Om en stund ska jag nog vila i soffan i lillrummet där hos mormor och morfar i huset som morfar byggde.

Men jag står i trapphuset utanför lägenheten, hemma. Tjugo år har gått och jag har blivit vuxen och mormor och morfar är döda och vilar tillsammans på en kyrkogård. Men i ett nedkylt trapphus slår doften emot mig som får mig att känna av dem igen: levande, glada och lika omsorgsfulla som de verkligen var.

Skiss: De mytologiska berättelserna och nihilismen under konstruktionerna

Om de mytologiska berättelser vi berättar för oss själva, deras genealogi och vad som blir kvar när vi genomskådar dem.

Samhällsnärvarande mytologi

Vågar vi säga, att samhället är präglat av myter, religiösa föreställningar och konstruktioner i långt större utsträckning än vad vi föreställer oss? Sverige uppfattas som särdeles upplyst och sekulariserat. Jag menar att det är en skenbild.

Man bör till exempel känna till, att själva upplysningen som sådan främst nådde oss genom kristendomen: det var den av liberalteologi och pietism krängande kyrkan som utmanade sig själv, och med tiden till och med förändrades – visserligen på oceanångarens långsamma vis, men ändå. Upplysningen nådde oss genom en korsformad glugg i enhetsstaten. Religiösa incitament bröt sönder ortodoxins rigiditet och banade väg för sekulariseringen.

Men nog är den allmänna etiken präglad av tusen års kristen påverkan – och besynnerligt vore det annars.

Det ressentiment som Nietzsche talar om som ett fundament för den kristna ideologin har på många sätt tagit sig andra uttryck i dag än under tidigare epoker, men finns kvar lika tydligt ändå: på idéplanet kanske främst genom socialismen (”Socialismen är kristendomen utan Gud”, som Hjalmar Söderberg skrev), där de förtrycktas ressentiment gentemot de privilegierade tar sig uttryck i en utjämningspolitik enligt en jämställdhetsprincip som gör de privilegierade orättvisa. De förtryckta tänks ha en medfödd rätt till andras privilegier just genom egenskapen att existera i en povrare livssituation relativt de bättre försedda.

Därigenom har skapats en ideologi där det anses vara naturligt att alla skall nalkas en gemensam nivå: de rika skall göras fattigare för att de fattigare ska göras rika. Saliga de fattiga, sade Jesus. Och det är svårare för en rik att komma in i himmelriket än för en kamel att komma igenom ett nålsöga. Att rikedom därför ses som något skamligt, något som ernåtts på andras bekostnad och något som är tadelvärt om inte rikedomen används till det kollektiva allmännas bästa är inte märkligt; det är ett uttryck för massans ressentiment och dess tvångsauktoritet över individen.

Den kyska sexualiteten

Inte minst märks det direkt kristna inflytandet på sexualmoralens område.

Fortfarande stämplas den flicka eller kvinna som har ett rikt erotiskt liv som en hora eller som lössläppt; hennes sexualitet förväntas hålla sig inom vissa återhållsamma ramar; dessa ramar är rimligen ett arv från den tid när äktenskapet sågs som den enda legitima institutionen där sexualitet fick utövas. Den sexuella impulsen inom människan skall tämjas och föras in i vissa kanaler, inte tillåtas att flöda fritt och breda ut sig i de riktningar den själv önskar: sexualiteten uppfattas mer som ett vilddjur, än som ett behov lika naturligt som hunger eller vila. Det blir tydligt i de sammanhang som fortfarande är medvetet kristna, där panik utbryter så snart någon i samhällssamtalet talar om en avspänning i koppeltvånget på sexualiteten.

I samhället som helhet märks samma ryggmärgsreaktion inte sällan när man för på tal vuxna människors rätt att frivilligt handla med tjänster på det sexuella området: prostitution.

Människan som kropp

Tanken på att människan äger någon form av själ eller ande har väl av många förnuftiga människor redan – med mer eller mindre smärta och möda – övergivits. Människan är ju enbart summan av sina biologiska beståndsdelar: själen är medvetandet, och medvetandet är en funktion av den helt biologiskt uppbyggda hjärnan. Ingen hävdar att vi förstår hjärnans funktioner, men vi behöver därför inte anta en ickemateriell lösning på medvetandets problem.

Människan är sin kropp, och intet annat än sin kropp; hon föds helt och hållet som kropp, och dör helt och hållet som kropp. Ytterst är frågan om själen en andlig angelägenhet, som inte grundats i jorden utan i metafysiken. Själen är alltså ett element i en religiös eller åtminstone ickemateriell världsbild.

Den värderade människan

Frågan om alla människors lika värde eller rentav frågan om människovärdet i sig implicerar en metafysisk komponent i tänkandet: förutsättandet att den enskilda människans materia också innehåller något slags ovedersägligt värde.

Men de enda värden som andra människor har för subjektet i naturen är dels affektionsvärdet: att du känner för den ena eller andra människan, och dels nyttoperspektivet: att du har någon form av nytta av den ena eller andra människan och att hon därför har ett värde för dig. Dessa två värderingar kan givetvis vara kombinerade. Men att människan per se skulle äga ett slags inneboende, oomkullrunkeligt, medfött värde – en slags gudomlighet, om uttrycket tillåts – är ett antagande som icke äger grund, utöver att man helt enkelt som människa kan bestämma sig för att det är så, utan att grunda det i de faktiska omständigheterna. Men det krävs alltså en ideologisk konstruktion för att landa i den slutsatsen, som gör människan a priori besatt av ett särskilt värde – ett värde som man frånkänner en kackerlacka, ett ostron eller en ekorre.

Aristokratisk tankeverksamhet.

Besläktat med vurmen för det obetingade människovärdet är möjligen den väl sällan uttalade men möjligen anade föreställningen att den enes uppfattning är så god som en annans: att i ett demokratiskt och jämställt samhälle äger alla uppfattningar självklar gemensam verkshöjd, där ”jag känner” värderas lika högt som ”jag har kommit fram till”.

I en sådan tillvaro finns föga plats för intellektuell aristokrati, till vilka skall räknas de som tänkt, analyserat och ansträngt sig för att tränga bortom sina egna förhandenvarande förutfattade meningar. Måhända kan detta kopplas till den besynnerliga föreställningen att tro i sig är något förtjänstfullt: det är vackert att tro och det är ytterligt privat att tro, och den som tror må inte prövas, ty det är en oförskämdhet. Ergo: dina tankar och din tro är din egendom och därigenom fredade mot angrepp såsom ditt hus mot inbrottstjuvar. Men – naturligtvis – är också en sådan föreställning en konstruktion. Dina åsikter är inte fridlysta bara för att du råkar ha just de åsikterna. Din tro är inte nödvändigtvis lika sann som annan tro, bara för att du råkar ha just den tron.

Rumsliga markörer av religiositet

Också på ett yttre, mer synligt plan, är Sverige som land perforerat av mytologisk närvaro i form av synlig religiositet. I landskapet behöver man sällan färdas långa sträckor innan man möter en byggnad för kultutövning: oftast en svenskkyrklig kyrka, men inte sällan ett missionshus eller en pingstkyrka. Landskapet äger en påtaglig religiös prägel genom den frekventa fysiska närvaron av religiösa byggnader, som fungerar som manifestationer för religiositetens utövande.

Kyrkor av i dag fungerar väl snarast som gravstenar över en i stor utsträckning utdöd religiositet – eller över Gud, som Nietzsche skriver – men underhålls likväl, och i varje pastorat hålls varje vecka åtminstone någon kulthandling av gudstjänstkaraktär. Därtill – varje söndag hörs kyrkklockorna ringa till samling för tillbedjan. Och fortfarande, åtminstone utanför de större städerna, begravs våra döda oftast på Guds åkrar: platser ofta rik på religiös närvaro och religiösa markeringar, till exempel i form av kistplacering, religiösa symboler, kyrkligt anställd personal.

Bristen på ickekonfessionella lokaler för att hantera situationer av starkt känslomässig karaktär är också något vi kan uppmärksamma. Frånvaron av sådana säger också något om tankelandskapets karghet. När en katastrof inträffar blir ofta kyrkolokalen en naturlig samlingsplats. Prästen uttalar sig i media vare sig denne nu äger psykologisk sakkunskap eller icke. Just genom sitt religiösa ämbete och sin eventuella vana av att bemöta människor i känslomässigt starkt ansträngt läge blir han eller hon automatiskt självskriven i sammanhanget som talesperson för en bygd i sorg eller dylikt.

En tendens blir dock allt tydligare och är värd att notera: att man samlas vid platsen för en olycka för att ge uttryck åt sin sorg och saknad genom att umgås, tända ljus, gråta. Likväl lider samhället i stor utsträckning brist på naturliga ickereligiösa samlingsplatser för akter av ceremoniell karaktär, vare sig det nu rör begravningsakter eller äktenskapsingående eller barnvälkomnande av olika slag. Eller helt enkelt samlingsplatser där man naturligt kan samlas för att fira en högtid utan konkreta religiösa inslag. Religiositeten äger en alldeles särskild vikt vid dessa rit de passage-tillfällen; dess yttringar efterfrågas särskilt vid dessa tillfällen och är väl egentligen det som i stor utsträckning fortfarande ger den före detta statskyrkan någon luft under vingarna.

Att göra fel och att känna av det

Föreställningar kring synd och skuld kan också lyftas som exempel på religiöst tänkande. Snarare än en strikt kausal inställning – konsekvens följer handling – placeras i själva handlingens följd ett fenomen vi kallar skuld, när handlingen på något vis är oönskad. Detta måhända även när handlingens negativa konsekvens inte har något objekt: det vill säga – ingen drabbas negativt, konsekvensen är tom eller uteblir.

På mikronivå finns det gott om tillfällen att agera fel enligt samhällsnormer och lagstiftning. Det kan handla om att gå mot rött när inga bilar är i närheten, att köra bil utan säkerhetsbälte, att dra en vit lögn som endast gagnar och inte bryter ner.

Men även i vidare omständigheter kan vikten av känslan av skuld diskuteras: vad den gör för nytta, utöver att fräta och bryta ner, vad den är förutom en slags handlingens och offrets internaliserade hämnd inom gärningsmannen. Ja, vad gör skuldkänslan för nytta, när insikten om skadligt beteende redan är ernådd? Är kanske samvetet bara en sinnets förkylning, nedärvd genom evolutionens besynnerliga vindlingar? Räcker inte medvetenheten om att jag backat in i min grannes bil, måste jag lida emotionella kval för den sakens skull också?

Tendensen att indela all världens handlingar i goda eller onda torde vara släkt med syndbegreppet. Termerna hör emellertid hemma i en totalitär ideologi: en ideologi som anser sig kunna kategorisera utifrån typer, ej enskilda händelser i tiden. Rimligare är det att indela handlingar i sådana som skänker behag och sådana som skänker obehag. Och därutöver möjligen i sådana som är likgiltiga. Så får vi en i huvudsak binär kategorisering som inte baseras på en konstruerad pliktetik (”Du skall!”, ”Du skall icke!”), utan på de faktiska handlingarnas konsekvenser.

Hedonism på undantag

Hedonismen står i skamvrån. Man säger att man ”unnar sig” när man köper något man verkligen vill ha. Man får lätt ångestkänslor om man ligger och drar sig i sängen någon timme längre än vanligt, fastän det är njutbart. Fortfarande anses det vara något av ett ideal – eller i alla fall dygdigt – att vara morgonpigg och börja dagen tidigt (på bondesamhällets vis), hellre än att börja den senare och sitta uppe på natten (på den moderna människans villkor). Lättjan är satt på undantag som något skamligt. 

Gott skall utportioneras i lagom volymer: lagom mycket godis, lagom stora inköp. Att utmärka sig som livsnjutare, libertin och bekvämlighetsivrare samlar väl föga poäng: det stökiga hemmet och den oklippta gräsmattan samlar blickar, fastän det inte är någon annans angelägenhet än den som bor på platsen. Du ska ju arbeta i ditt anletes svett. Ressentimentet har gjort ett ideal av bristen: att icke unna sig.

Naturen som möjliggörare

Ej heller tanken på en naturrätt, denna förförande tanke i fromma sinnen, förpliktigar.

Naturen bjuder inte på imperativ, utan på möjligheter. Naturen föreskriver inte, äger ingen bruksanvisning: allt som kan ske är därmed naturligt, eftersom det inte går emot det möjliga. Naturen fungerar därmed på intet sätt som någon form av etisk riktningsvisare, utan är en värld full av möjligheter att existera i. Handlingar som är naturliga kan givetvis skänka behag eller obehag, men de blir inte mer eller mindre naturliga för det.

Nihilistiska resultat efter dekonstruktionen av mytologiska förhållningssätt

Nå, har allt det jag här antyder med kristendomen att göra? Nej. En del har det, en del har det inte.

Men jag vill hävda att mycket av det som här skisseras har med ett mytologiskt (förstått mycket brett som ett konglomerat av internaliserade mänskliga berättelser eller scripts, livsmanus) eller religiöst förhållningssätt till tillvaron att göra; vi konstruerar av våra egna förväntningar och önskningar de kulisser vi vill skall ingå i verkligheten, och lever i den på så vis konstruerade världen som om kulisserna vore naturgivna, när de lika gärna kunde placerats på ett annat sätt — eller helt rivits ner.

Den prövande insikten om det osäkra i alla konstruerade berättelsers legitimitet föder inte automatiskt en ny värld: insikten är ämnad att bryta ner, inte att bygga upp, inte att skriva ”nya tavlor”, för att tala med Nietzsche. Insikten förmår oss emellertid att pröva tanken att världen, såsom vi uppfattar och framförallt såsom vi lever i den, inte är nödvändigtvis är något absolut, ja, att det mytologiska förhållningssättet påverkar hur vi uppfattar tillvaron, samt att vi nog ofta lite till mans gör som fisken: vi uppfattar inte vattnet, ty det är överallt omkring oss.

– Så återstår frågan: är det önskvärt att få sin mytologiska optik krossad?

Omläsning: Egil Skallagrimssons saga

Jag läste om Egil Skallagrimssons saga, denna gång Atlantis utgåva, i översättning av Karl G. Johansson. Och jag fastnade särskilt för en serie händelser som skildras med början i kapitel 70. Nämligen när Egil drar i väg för att hämta norske kungens skatteuppbörd i Värmland.

– Låt mig försöka mig på ett litet referat!

* * *

Norske kungen Harald Hårfager har lagt under sig Värmland. I Värmland hade han en jarl, som skulle samla in skatt åt honom. Kungen skickade sändebud för att hämta in skatten, men alla dödades på vägen.

Kungen ber då en vän till Egil att ta på sig uppdraget att fara till Värmland. Men Egil, som den grymme, våldsamme viking han är, tar själv på sig det hela i vännens ställe. Fast kungen hade nog inte räknat med att Egils vän skulle utföra uppdraget, för kungen ville nämligen bli av med honom - och landsflykt hade varit alternativet till att vägra kungens order.

– Nåväl! Egil samlar ihop ett gäng och ger sig iväg tillsammans med några av kungens män. Det är vinter och snö överallt; det är hemskt svårt att ta sig fram. Och till råga på allt hinner sällskapet inte långt in i de djupa skogarna innan kungens män smyger sig iväg och försvinner i avsikt att lämna Egil och hans mannar åt sitt öde.

Efter ett tag kommer Egil och karlarna till en gård. Där bor en man vid namn Årmod, som erbjuder dem att stanna där över natten. Årmod bjuder gästerna på mat och nåt att dricka, men han ojar sig mycket över att han inte har någon öl att bjuda på.

Besynnerligt nog visar sig dock Årmod likväl ha öl hemma, och när gästabudet pågått ett tag kommer också det på bordet. Det blev ett djävla drickande, kort sagt. Och Årmods folk verkar försöka supa Egils folk under bordet. – Om det nu var detta eller lögnen om ölet som irriterade den av svåra humörsvängningar drabbade Egil må vara osagt, men han trycker upp Årmod mot väggen, spyr på honom så att det sprutar honom i ansiktet,

"i ögonen och näsan och i munnen och det rann ned över bröstet."

Sen bad Egil om mer att dricka, inför de förtrutna huskarlarna. Han drack så länge han fick mer, och sen gick hela sällskapet och lade sig att sova i ladan.

* * *

Nästa morgon är Egil tydligen fortfarande förbannad på sin värd, för med draget svärd går han in i Årmods sovrum, drar honom i skägget och trycker honom mot en bänk. Sen skär Egil av Årmod skägget och kröker fingret och drar ut hans ena öga, "så att det låg ute på kinden".

– Det faller sig därefter tämligen naturligt att Egil och hans beväpnade sällskap drar från gården. Och frampå dagen kommer de till en annan gård. Och där bor en viss Torfinn.

Torfinn ger Egil och de andra mat och hästarna de har med sig får foder. Det verkar som att den vildsinte Egil och bonden Torfinn kommer väl överens, för liksom i farten passar Egil på att medelst runmagi bota bondens sjuka dotter.

Egil får emellertid också veta att Årmod skickat folk som ligger i försåt för honom ute i skogen. De är naturligtvis ingen match för några käcka vikingar, som lyckas ta livet av två av dem, under det att resten flyr.

* * *

Och så var det dags för den tredje gården: nu kommer man till bonden Alf, och efter en övernattning hos honom kommer man ytterligare en dag senare till kung Harald Hårfagers jarl i Värmland: Arnvid.

Jarl Arnvid visar inte alls veta vad som hänt med kungens tidigare sändebud. Han hade ju minsann gett dem skatteuppbörden och sen hade de dragit därifrån. Men han var inte den som var den: även Egil fick med sig silver och pälsar att ta med till kung Harald, fastän Egil konfronterat jarl Arnvid med att det nog var han själv som sett till att sändebuden aldrig nådde tillbaka till Norge.

Egil hade inte fel. Så snart han och de andra lämnat jarl Arnvid sänder denne sitt folk efter dem för att ta deras liv. Resan gick bra tills Egil kom tillbaka till bonden Alf. Denne avrådde bestämt Egil från att fortsätta, för Alfs folk hade sett många spår i snön på stora stigen genom skogen. Men vi känner ju vid det här laget Egil för väl för att tro om honom att han skulle avstå från resan för en sån saks skull.

De ger sig iväg på oländig väg, och hamnar naturligtvis i ett bakhåll, där jarl Arnvids mannar attackerar Egil och de andra från två håll. Men räds ej, lilla hop! – Egil slår först ihjäl åtta män, sedan fäller han tre till med stenar och därefter elva ytterligare. Egils folk förefaller ha dräpt tre angreppsmän. Själva kom de undan med några blessyrer.

Sen gick resan galant. De tog in igen hos bonden Torfinn, där dottern nu helt kvicknat till. Och med hjälp av Torfinn och hans son tog de sig oskadda förbi Årmod och dennes huskarlar, som på grund av övermakten satt hemma och tryckte. Och så var Egil med sitt sällskap snart hemma igen.

* * *

– Kung Harald Hårfager fick naturligtvis veta hur hans jarl förfarit med skatteuppbörden och hans sändebud och drar till Värmland med en stark styrka vilket resulterar i att jarl Arnvid flyr och de bönder som ställt sig på tvären får betala dryga böter.

Om nidstången

I Egil Skallagrimssons saga är Egil invecklad i en komplicerad och blodig fejd med norske kung Erik Blodyx (ca. 895-954). Vid ett tillfälle reser Egil en så kallad nidstång mot kungen. Detta är den utförligaste beskrivningen vi äger från nordisk medeltid, över hur en sådan akt gick till.

"[Egil] tog en hasselstång i händerna och gick ut på en klippkant som var vänd mot land. Han tog ett hästhuvud och satte på stången. Sedan läste han en ramsa och sade: 'Här sätter jag upp en nidstång och nidet vänder jag mot kung Erik och drottning Gunnhild.' Han vände hästhuvudet in mot land. 'Jag vänder nidet mot landvättarna som bebygger landet, så att de alla går vilse och ingen ska hitta hem innan de har drivit Erik och Gunnhild ur landet.' Sedan stötte han ned stången i en bergskreva och lät den stå där. Han vände huvudet inåt land och ristade runor på stången och de säger hela ramsan."

Ur Egil Skallagrimssons saga, övers. Karl G. Johansson. 

Atlantis 1992. ISBN: 91-746-017-8. Kap. 57.

Egil Skallagrimssons saga antas vara nedskriven på 1200-talet, eventuellt av Snorre Sturlasson, och skildrar händelser som muntliga berättelser möjligen traderat intill dess, även om det är mycket omdiskuterat vilket värde texten har som historisk källa.

Bokrecension: Sällskap för en eremit | Frans G. Bengtsson

Sällskap för en eremit är en essaysamling av Frans G. Bengtsson (1894-1954). Boken utgavs första gången 1938.

* * *

Det är sällan man hör talas om Frans G. Bengtsson. Utom möjligen när någon läst hans nyligen återutgivna klassiker Röde Orm, för övrigt ett mästerverk. Men Frans G. Bengtsson var inte endast romanförfattare, utan dessutom en stilsäker och skicklig essäist. Det är några av dessa essäer eller essayer som utgivits i Sällskap för en eremit.

* * *

I en sällsynt lyckad och intresseväckande essäsamling, som den här föreliggande, finns stil, innehåll, vederhäftighet och kunskap sammansmält till en skön enhet. Och jag använder ordet "skön" mycket medvetet, för Bengtssons texter är litterära skönhetsupplevelser. Inte i betydelsen pekoral, definitivt inte, utan i betydelsen att de är så utmärkt skrivna som texter gärna kan tänkas vara, med schvung, med ledighet utan slarv, koncisa utan att bli komprimerade, utförliga utan att bli långrandiga.

Essäerna är litterära i två betydelser.

För det första tar de ofta avstamp i konkret litteratur: en vis typ av böcker eller någon särskild bok, som Bengtsson sedan resonerar kring.

För det andra är de genom sin inneboende elegans själva litteratur av högsta karat. Essäerna fungerar som ett slags litterära, lärda kåserier eller krönikor: de är undervisande utan att bli magistrala, berättande och så långt jag kan bedöma vederhäftiga. I någon mån påminner Bengtssons sätt att skriva i Sällskap för en eremit om berättarglädjen hos Peter Englund i dennes essäböcker.

Kort sagt är upplevelsen av att läsa Sällskap för en eremit som att lyssna till eller rentav delta i ett lärt samtal i en bokhyllebeklädd salong, doftande av gammalt papper och cigarrök, där inredningen för övrigt består av djupa fåtöljer och lurviga mattor. En formidabel läsfest, alltså.

* * *

Så vad möter man då för typ av ämnen i Sällskap för en eremit? Jo, de är av brokigt slag...!

Bengtsson utreder frågan om marskalkämbetets historia i Frankrike, uppehåller sig en del vid det koloniala Indiens förflutna, upplyser om den besynnerlige Sir John Maundevilles reseberättelse från medeltiden, funderar på hur man bäst avnjuter en resa, bjuder på en exposé av litterära detektiver, framför sina uppfattningar om romaner och uttrycker därvid sitt gillande av den historiska och sitt ogillande av psykologiserande dito.

Vidare behandlar Bengtsson etymologiska frågeställningar, lyfter fram Lord Byrons storhet och brister, slår sig ner vid den store Schopenhauer, presenterar en översättning av en fornnordisk saga, berättar om Canterbury Tales och beskriver sina intryck i en något besynnerlig essä om brottningskonsten. Och mer, och mer.

Särskilt fastnar jag för några texter. En av dem är en nästan meditativ essä om den äldre Eddan, om vilken han skriver att

"[h]on är kärvt ordkarg, djupt gåtfull, barbariskt hård och högst majestätisk, med en syn på tillvaron som är mycket skild från vår."

Bengtsson skriver om hur svårtolkad denna skriftsamling är, och hur översvallande kommentarslitteraturen är, samt om verkets poetiska kraft.

* * *

Nästan trollbindande intressant är essän om Thugskulten i Indien och kampen mot densamma. Thugerna dyrkade gudinnan Bhowani genom att strypa resanden och begrava dem. Sysselsättningen gick i arv och en enskild medlem av kulten kunde mycket väl ha hundratals liv på sina samveten.

Bengtsson beskriver hur medlemmar av kulten som lovats straffrihet med obesvärad tydlighet och till synes lika obesvärade samveten för den engelska kolonialmakten gärna berättade om hur man bar sig åt som medlem i kulten, hur man till exempel hade ett civilt arbete största delen av året, men då och då tog ledigt för att ge sig ut och ta livet av folk.

* * *

Essän om resande är också givande. Bengtsson menar att man får mest ut av sin resa, inte genom minutiöst planerande, utan genom en slags medveten lättja. Han skriver:

"Två ganska säkra sätt att förstöra en resa äro dels att resa efter en bestämd resplan, dels att springa på museer."

Istället ska man ge sig iväg till en lockande plats, ägna platsen den tid man önskar, och sedan dra vidare så länge kassan tillåter. Vardagslivets stress och åtaganden bör man låta fara för barnets lediga spontanitet.

* * *

Slutligen bör jag nämna något om den ganska korta texten "Framför en bokhylla". I den resonerar Bengtsson om läsandet som sådant och lämnar råd om hur man bör ha det ställt med sina böcker. Bokhyllorna bör visa upp inte en "sportprestation" av samlande, utan blott de böcker man tänkt eller kan tänka sig att läsa om:

"Man skall inte sätta på hyllorna andra böcker än dem man tänker läsa en gång till."

Det kan måhända vara ett välbehövligt råd åt oss som äger dignande bokhyllor, men samtidigt uppskattar jag att omge mig med ett rejält referensbibliotek, även om jag sanningen att säga blivit duktigare på att sovra mellan böcker jag magasinerar och böcker som jag har framme. Slänga böcker kommer naturligtvis, menar jag, inte på tal annat än i extrema undantagsfall.

* * *

Totalt rymmer Sällskap för en eremit tjugo essäer, som trots sina emellanåt djuplodande ämnen av litterär eller historisk karaktär är mycket tillgängliga och läsvänliga.

Efter att jag läst dem känner jag mig faktiskt inspirerad, tubbad, motiverad. Skrivsättet är nämligen förebildligt, och jag kommer på mig själv med att känna: jag vill kunna skriva som Frans G. Bengtsson! — Det sker aldrig, men även den som siktar mot en avlägsen höjd och aldrig når dit kommer förhoppningsvis en aning närmare bara resan målmedvetet kommer igång, om så blott något steg. Man bör ha sina ideal. Jag vill dofta litteratur, såsom Frans G. Bengtssons essäer luktar litteratur.
– – –
Sällskap för en eremit, Frans G. Bengtsson. P. A. Norstedt & söner förlag 1958. 267 sidor.

Bokrecension: Tyranniet begär förtroende | Herbert Tingsten

Tyranniet begär förtroende är en antologi med artiklar av Herbert Tingsten (1896-1973), professor i statsvetenskap och 1946-1959 chefredaktör på Dagens Nyheter. Artiklarna är sammanställda och boken försedd med ett förord av Per Ahlmark (f. 1939).

* * *

För oss som inte var med när Herbert Tingsten var med och påverkade svensk opinion som publicist och skribent är en antologi som den Ahlmark satte samman i början av 90-talet välbehövlig.

Boken är dessutom på intet sätt snuttifierande, utan rejält omfångsrik. Den rymmer 68 artiklar och därtill tre tal i utdrag och ett fullständigt. Texterna spänner över en rad ämnen och över en lång tid: från trettiotal till sjuttiotal. En del texter är tidigare publicerade i de böcker som Tingsten själv utgav.

* * *

Det är påfallande hur Tingsten liksom förutser historiens dom och genom sitt oryggliga försvar för demokrati och öppenhet i allmänhet landar i slutsatser som, när vi nu ser tillbaka, förefaller hedersamma, modiga och intellektuellt hederliga.

Liksom Torgny Segerstedt dundrade mot nazismen på sin tid, dundrar Tingsten likt en haubits mot alla former av tyranni och förtryck, kanske främst sovjetkommunismen, men också svenska statens ljumma inställning till att tydligt ta ställning mot diktatur och för demokrati, det som kom att kallas "den tredje ståndpunkten".

För Tingsten är det en hederssak att kalla en spade för en spade och alltså att kalla en diktatur för en diktatur, och att vi som land rimligen bör sluta upp på de öppna demokratiernas sida i den världskonflikt mellan demokrati och diktatur som då pågick, snarare än att vankelmodigt och sturskt vägra att ta offentlig ställning. För honom måste neutraliteten efter kriget ses som "en eftergift för ondskan." Tingsten skriver på annan plats:

"I tyrannierna är tigandet en ohygglig nödvändighet, hos oss är det en skam."

Men också i andra frågor ser Tingsten klart. Sin antikommunism till trots fördömer han lika konsekvent den amerikanska McCarthyismen och senator McCarthy personligen. Tingsten gisslar antisemitismen och andra former av rashat, till exempel apartheidregimen i Sydafrika. Hans stöd för Israel är vidare tydligt, liksom för de baltiska staternas rätt till självstyre – något som de vid tiden för författandet icke hade.

Det är väl naturligt att det andra världskrigets skugga färgar många av texterna i Tyranniet begär förtroende, i synnerhet de texter som skrivits under eller efter detsamma. Kriget blir då en naturlig referenspunkt också rörande de dagsaktuella skeendena som diskuteras. Sovjetkommunismen med sitt tyranni blir i Tingstens ögon en motsvarighet till nationalsocialismen.

* * *

Ett antal av texterna skrevs redan under och rentav före andra världskriget. En intressant och bländande ilsken sådan är en recension från 1937 av upptäcktsresanden Sven Hedins bok om sin resa i det nationalsocialistiska Tyskland. Tingsten kallar Hedins bok för den sämsta som utgivits om Nazityskland, han pekar på de många bristerna och förklarar varför de är brister och avslutar med att deklarera att han inför boken blott känner "äckel och indignation."

* * *

Tingsten skrev en elegant men avancerad prosa. De långa meningarna med sina bisatser saknar emellertid inte snärt, i synnerhet inte när han på något vis låter prosan tjänstgöra i polemiskt syfte. Det slår mig att Tingstens språk ändå ställer krav på en måhända slö tidningsläsare: det kräver uppmärksamhet, och när det får den uppmärksamheten sugs läsaren lätt in i hans argumentation.

Tingsten utgår vidare i sina reflexioner gärna från det han läst; han håller sig uppenbarligen ajour med tryckpressarnas frukter, och det är omvittnat att han var en bokslukare av rang. Beläsenheten ger honom också rejäla insikter i historiska händelseförlopp, som han gärna använder sig av och beskriver i små historiska exposéer.

* * *

Tingstens blev ödet att av sina efterkommande göras till paria. Tingstens liberalism och otvetydiga inställning till öststaterna passade inte en offentlighet som intog en tredje ståndpunkt — alltså varken kunde tänka sig att ställa sig bakom de västerländska demokratierna med USA i spetsen, eller de sovjetiska östblocket. Man gjorde det bekvämt för sig, genom att tiga och då och då undslippa sig kommentarer om fördelar med livet bakom järnridån, blandat med ett och annat ord av kritik.

Så Tingsten tegs det om. Det är sorgligt i sin egen rätt, men också sorgligt vad beträffar idédebatten i svensk offentlighet. In Tingstens texter finns en kraft som vibrerar och verkar ännu i dag, även efter att Sovjet till sist föll, liksom Sydafrikas apartheidsystem och andra ting som Tingsten reagerade mot.

Fortfarande manar Tingsten genom sina texter läsaren att ta ställning, att inte böja sig för tyranni, för det som vill hämma friheten. Han förmår läsaren att försöka anlägga de stora perspektiven, att vara ärlig mot sig själv men även mot omvärlden. Och att ta ställning. Det är ett arv så gott som något.
– – –
Tyranniet begär förtroende, Herbert Tingsten. Inledning och urval av Per Ahlmark. Ratio 1995. ISBN: 91-7568-050-5. 355 sidor.