I denna recension fokuserar jag på Tschandala. Elefantvalet är emellertid också en intagande berättelse, om en vresig Karl XI som förvånas över folkets otacksamhet mot honom under rådande missväxttid.
* * *
Det är lätt att göra en anakronistisk tolkning av Tschandala, att påtvinga den dagens meningar och uppfattningar vad som överhuvudtaget är passande. Det vill jag inte göra, utan jag försöker läsa den utifrån vad Strindberg ville illustrera med sin berättelse, med en förståelse av de föreställningar som på den tiden fortfarande var kosher.
Vad Strindberg gör, är nämligen att utforska den nietzschanska polariteten rörande övermänniskan och undermänniskan. Som övermänniska placerar han den kultiverade och lärde magister Andreas Törner, och som undermänniska placerar han zigenaren Peder Jensen. Törner befästs i sin roll genom sin bildning, sin förfining och sitt överlägsna intellekt, medan också Peder Jensen befästs i sin roll, men genom sin falskhet, sina lögner och sin härstamning.
Jensens figur är förvisso obehaglig, inte bara genom den rasistiska gestaltningen av honom, utan också genom vad han tar sig för: han framstår som den genuint opålitliga närvaron i berättelsen.
* * *
Den yttre handlingen i Tschandala är enkel och åskådlig. Magister Törner och hans familj får under slutet av 1600-talet i uppdrag att under några månader lära känna den skånska lokalbefolkningens sentiment. De flyttar in i en herrgård, där Peder Jensen är förman och älskare till den excentriska baronessan som äger platsen.
Det blir omedelbart uppenbart att gården missköts å det grövsta: allt är förfallet, djuren svälter, det fåtaliga tjänstfolket verkar mest gå och flina, och det dröjer inte länge innan Törner får korn på att Jensens förhållande till sanningen är tämligen liberalt.
Allteftersom historien utvecklas blir Jensens och Törners relation alltmer bisarr. Törner känner hur han i Jensen får en allt större fiende, ju mer han märker att denne ljuger och bedrar. Törner börjar avsky och förakta den manipulative förvaltaren. Han bestämmer sig dock för att bekämpa förvaltaren genom sin överlägsna list och sin överlägsna kännedom om tillvaron, snarare än att sänka sig till förvaltarens egen nivå: Törner vill åt Jensens själ, han vill skaka den, krossa den.
* * *
Visst är det Jensen som utmålas som undermänniskan i Tschandala. Han är avskrädet, han är paria, han är förkroppsligandet av allt föraktligt. Lika klart är det att magister Törner är övermänniskan. Han är intellektet, förfiningen, förkroppsligandet av hög kulturnivå.
Men samtidigt kan man göra en annan läsning av berättelsen, kanske i termer av två andra nietzschanska begrepp: dionysiskt och apolloniskt: de två krafter som representerar respektive ordning versus kaos, rus versus nyktherhet, drifter versus förfining.
Då framstår Jensen som överlevaren, den som nästan framgångsrikt genom sin hänsynslöshet lyckas fördärva den högfärdige magistern, den som lyckats erövra en gård, och genom stölder och förslagenhet lyckas hålla sig vid liv ur hand i mun. I en hård tid är den mest anpassad för att överleva som har minst skrupler.
Med samma läsning framstår magister Törner som en aning handfallen, bunden av sin egen höga kulturellt betingade moral.
Ett exempel på detta är att Jensen bjuder ut sin yngre syster åt magistern, vilket han han inte går in på. När magistern senare likväl ger efter för sina drifter och ligger med systern sätter han vapen i Jensens händer; Jensen får ett övertag över magistern, fastän Jensen själv först försökt sälja systerns ynnest till honom. För Jensen som amoralisk varelse är onåbar för de hämningar som magistern själv har, till exempel rädslan för att göra skandal eller motviljan mot att slå under bältet.
* * *
Ja, Tschandala är en rasistisk berättelse, när man med rasism menar att ofördelaktigt befästa föreställningar om ett särskilt folkslag, i det här fallet romer. Strindberg blir i detta inte mer än ett språkrör för sin tid.
Men att Jensen är zigenare – med bokens eget ord – är egentligen inte en huvudsak i berättelsen; Jensen kunde nästan lika gärna varit en okultiverad danskvänlig skåning och poängens poänger hade kvarstått, även om det faktum att han dock är zigenare understryker hans låghet genom synen på detta folkslag vid berättelsens författande.
Men om man kan se förbi rasismen och istället fokuserar på den nietzscheanska elitism och dynamik som finns där bakom, och som är huvudsaken i berättelsen, får man ut mycket mer av densamma. Då blir historien laddad med en spänning mellan två ytterligheter, mellan dionysiskt och apolloniskt, och mellan lögn och sanning, mellan högt och lågt, mellan barbari och kultivering.
Och oavsett Strindbergs avsikt med texten – som väl delvis ska ha inspirerats av verkliga händelser – är det inte givet att kulturen avgår med segern i läsarens sinne.
– – –
Tschandala och Elefantvalvet, August Strindberg. Ur serien Svenska öden och äventyr. Åhlén & Åkerlunds förlag 1913. 157 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar