* * *
Få torde varit lika lämpliga att skriva Hjalmar Söderbergs (1869-1941) biografi som Bure Holmbäck. Han doktorerade på Den allvarsamma leken, grundade Hjalmar Söderberg Sällskapet, och har därutöver skrivit än fler böcker om Söderberg.
Det är således en van ciceron som tar med läsaren genom denna rejäla biografi från Söderbergs födelse till död via de många förvecklingar, utmaningar, framgångar och motgångar som livet kom att innebära för en av Sveriges främsta författare.
Holmbäck skriver själv att han i arbetstiteln benämnt biografin som en vänbok. Holmbäck är alltså inte avogt inställd till sitt studieobjekt; tvärtom är det fråga om en varm levnadsbeskrivning. Själv mötte Holmbäck aldrig Söderberg, men han har satt sig in i dennes liv genom att läsa hans verk, hans brev och intervjuer med dem som stod Söderberg nära, till exempel hans barn och barnbarn. Nog kände Holmbäck Söderberg så nära man kunde, utan att någonsin ha umgåtts med honom personligen.
Vänbokskaraktären innebär dock inte att Söderberg framställs med gloria, ej heller med horn. Biografin upplevs som balanserad och initierad. Inte minst det som är speciellt med Söderbergs sätt att skriva analyseras, till exempel genom de många och ingående analyserna av hans böcker, artiklar, brev och noveller.
* * *
Vem är det då som kommer oss till mötes? Vem var Hjalmar Söderberg? Jo, i Holmbäcks tolkning träder en försynt intelligensaristokratisk stilist fram. Hans kärlek för det klara, det tydliga, det resonabla blir uppenbart både i hans skönlitterära alster, i hans litteraturkritik och i hans senare vetenskapliga respektive politiska engagemang.
Den utomordentligt välpolerade stilen är nog också det en nutida läsare av Söderberg först slås av.
Vare sig Söderberg beskriver en stilla miljö eller argumenterar i kontroversiella religionshistoriska ämnen är det samma blankhet utan halhet överallt. Det är något av antikens fjäderlätta marmorstatyer över alltsammans: så självklart formar han sina fiktioner och formuleringar att talangen måste vara extrem för bemästra hantverket. Som otadlig mästare hanterar han antydningar, tvetydigheter, ironi, knapphet, syrlighet i miljöer som sällan går enbart i dur: det går nästan alltid dunkla skuggor genom hans skönlitterära verk. De berättelser han skriver hämtar gärna stoff från hans egen historia, och de öden han genomlevt sätter emellanåt spår i hans verk.
Nog kunde Söderberg blixtra i kritik mot kyrka eller i sina litterära desavoueringar — så är han föga nådig mot Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga, för att nämna ett exempel. Men Holmbäck är noga med att påpeka att personen Söderberg var mycket timid och allt annat än stridslysten. De strider han tog, tog han som skriftställare.
* * *
På hemmafronten hade Söderberg en tidvis mycket tillkrånglad situation, beskriver Holmbäck. Hans första äktenskap med Märta Abenius var mycket olyckligt och skilsmässan drog ut på tiden i åratal, fastän det var uppenbart att hans hustru och han inte kunde leva tillsammans.
Det gjorde att Söderberg fortfarande var gift när han förälskade sig i Maria von Platen, som också hon var gift men separerad. Relationen med henne tog slut, men Söderberg fann – ännu formellt gift – kärleken på nytt i Köpenhamn där han mötte Emelie Voss, som han omsider gifte om sig med. Han kom därefter att leva resten av sitt liv i den danska huvudstaden tillsammans med henne.
* * *
Söderberg var en författare som krävde arbetsro. I hemmet kunde han inte få det under det stormiga första äktenskapet, och inte hjälpte hans tidvis svåra ekonomiska situation eller oron för barnen. Därtill hade Söderberg under en stor del av sitt liv en mycket ansträngd ekonomisk situation, som väl först stabiliserades under de sista decennierna av hans liv.
Ideologiskt får Söderberg, skriver Holmbäck, klassificeras som liberal. Under första världskriget reagerar Söderberg strängt mot de konservativa krafterna, och hans politiska ställningstaganden når sitt crescendo under nazismens tidevarv, där Söderberg tidigt ger uttryck för sin totala avsky.
På grund av dessa sina publika ställningstaganden bär han åtminstone under en tid med sig ett rakblad i fickan när tyskarna mot slutskedet av hans liv ockuperat Danmark. Han ville kunna ta sitt liv hellre än att tillfångatas, om Gestapo behagade försöka sig på något sådant.
Det kan vara värt att särskilt nämna, att den senare perioden av Söderbergs författarverksamhet utmärks av en utpräglad kristendomskritik. Nog för att hans aversion mot religion varit märkbar ganska ofta i mycket av hans produktion, men han kom till sist att skriva två böcker som ifrågasätter den hävdvunna synen på den historiske Jesus, en i fiktionens form och en i vetenskaplig form.
* * *
I sin tid var Söderberg något av en kontroversiell författare. Hans skildringar av kärleken, med inspiration från sitt eget liv, var tiden inte mogen för. Inte heller för den form av religionskritik som han uttryckte. Två gånger varnade Bonniers för att böcker riskerade att hamna under åtal – något som emellertid inte hände.
Men på många sätt var Söderberg före sin tid. Och det är väl bland annat det som gör honom så förvånande aktuell att läsa än i dag; tiden har hunnit ifatt honom, måhända, men inte sprungit förbi honom. Och hans stil – nej, den kan aldrig bli ifrånsprungen.
* * *
Bure Holmbäck skriver att hans bok mer är att se som "en sammanfattande inledning" snarare än en definitiv biografi om Hjalmar Söderberg. Man kan tycka att det är en väl ödmjuk hållning när man författat en bok om över sexhundra sidor, försedd med drygt 500 noter.
Men nåväl: som grundsten – och mer! — till förståelsen av Hjalmar Söderbergs liv och den tid han levde i fungerar Holmbäcks biografi utmärkt. Är man sedan intresserad av någon särskild del av Söderbergs liv eller verksamhet kan man med fördel gå till bokens litteraturförteckning och hitta än mer material att fördjupa sig i.
– – –
Hjalmar Söderberg: Ett författarliv, Bure Holmbäck. Bonniers 1988. Omslagsbild: målning av Astrid Kjellberg-Juel (1912). Formgivning: Marie Sterte. ISBN: 91-0-047295-6. 631 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar