Bokrecension: En skandinavisk historia | Alf Henrikson

En skandinavisk historia: Norge & Sverige under 1000 år är skriven av Alf Henrikson (1905-1995). Den innehåller förutom Henriksons texter illustrationer av Ulf Aas (1919-2011). Boken utgavs första gången 1992.

* * *

Bokens undertitel syftar visserligen på Norge och Sverige, men i själva verket inkluderar Henrikson förutom dessa två stater även mycket om Danmark och inte så lite om Finland och en del om Island. Även om bokens huvudfokus onekligen ligger på de två förstnämnda länderna blir huvudtitelns "En skandinavisk historia" är en aning missvisande som sådan: Skandinavien är ju mer är Norge och Sverige.

Vad Henrikson i sin bok gör, är att ge en översiktsbild, en skiss om man så vill, över i synnerhet Norge och Sveriges långa, tidvis i stor utsträckning gemensamma, emellanåt mycket separerade, historia. Han börjar i den tid då länderna börjar få historiska konturer och reser sig ur myternas och legendernas marker, när konungarna kan antas ha varit mer än suddiga och utfyllda minnen och börjar bli människor av kött och blod.

Han vandrar sedan utmed de linjer dessa två länders historia i stora drag ritar upp genom århundradena, intill dess att boken når sitt slut när EG-frågan börjat bli ett hett ämne.

* * *

En skandinavisk historia handlar knappast om vanligt folk. Det är en historia om kungar och stora män och nästan inga kvinnor — med undantag av drottning Margareta och en och annan konungahustru och något omnämnande av den heliga Birgitta. De vanliga torparna eller soldaterna märks sällan av. Men emellanåt lägger Henrikson in små noteringar om kulturella ting, särskilt språkhistoriska sådana.

Men det är således en mycket traditionell historieskrivning, en slags katederundervisning vi känner igen från skolan. Men Henrikson är ingen tråkmåns. Om boken skapar känslan av katederundervisning, så är Henrikson den där riktigt skicklige läraren som gör att man bara måste lyssna vidare. För Henrikson är onekligen en mästerlig berättare.

Här och där lägger han in små antydningar till personliga omdömen, han hoppar över långa historiska raksträckor och komprimerar dem till en mening eller två. Det går alltså i en hiskelig fart. Först när han nått 1900-talet börjar utvecklingen av enskilda förlopp att svälla upp över en sida eller två, såsom Andra världskriget gör, medan Trettioåriga kriget till exempel förbigås med tystnad och Karl XII:s tid vid makten mycket rapsodiskt hoppar fram till hans resoluta död.

* * *

Själv fascineras jag mest av den mycket invecklade men också aningens skimrande tid som föregår 1500-talet, eller kanske rättare: tiden före Gustav Vasa. Dels talas det lite om den tiden i allmänhet, åtminstone i jämförelse med Stormaktstiden eller 1800-talet, varför varje ansats till sammanfattningar av den tiden är mig välkomna. Dels är den tiden fortfarande så dunkel, att den äger en viss särskild mystik just av den anledningen.

Henrikson väljer att redovisa de seklerna i pregnanta fragment ställda efter varandra. Hade de varit kortare hade de väl nästan kunnat sägas att de utgjorde en punktlista. Det är också den tid då historien mellan Danmark, Norge och Sverige framstår som mest sammantvinnad, en tid då nationsgränserna dem emellanåt långt ifrån har stelnat.

* * *

Önskar man således en mustigt berättad, traditionellt anslagen koncis orientering rörande de senaste 1000 årens norsk-svenska (och -danska) storpolitiska historia kan Henriksons En skandinavisk historia mycket väl fylla ett utmärkt syfte. Den ger överblick. Och är dessutom underhålllande.
— — —
En skandinavisk historia: Norge & Sverige under 1000 år, Alf Henrikson. Illustrerad av Ulf Aas. Månpocket 1994. ISBN: 91-7643-075-8. 186 sidor.

Bokrecension: Why are you atheists so angry? | Greta Christina

Why are you atheists so angry? 99 things that piss off the godless är skriven av den amerikanska författaren och ateistiska aktivisten Greta Christina (f. 1961). Hon driver också en välbesökt blogg.

* * *

Hela boken som sådan kan sammanfattas med Christinas egna ord:

"The main focus of this book is why religion sucks and why so many atheists are pissed off about it."

Och just så är det. På sida efter sida ger Christina raka och allt annat än inlindade skäl till varför vi inte borde hantera religion med silkesvantar, till varför religionen, som sådan, orsakar mer skada än nytta, till varför vi med rätta bör reagera med ilska på mångahanda religiösa föreställningar och handlingar baserade på dessa föreställningar.

* * *

Och det är inte bara hardcore-fundamentalister som får sin del av sleven. Christina reagerar också starkt på så kallade progressiva troende, de som sänkt trösklarna, ägnar sig åt bomullslen ekumenik. Saken är ju ändå den, menar hon, att dessa inte har bättre skäl för sin form av religion än fundamentalisterna. Deras sanningsanspråk gör inte deras uppfattningar mer rimliga, bara för att de inte förordar att otroende ska stenas eller att abortläkare förtjänar döden. Christina skriver till dessa:

"You don't have any more reason to think you have the true faith than any other believer does."

Beläggen för religionen som sådan är fortfarande varken starkare eller svagare bara för att den form av religiositet man förordar framstår som mer moderat än andra varianter. Den progressiva formen av religiositet förordar fortfarande tro, tro som något överordnat förnuftet, som något som inte behöver sakskäl; den progressiva religionen låter fortfarande önsketänkandet kring verkligheten ha en prominent plats vid utformandet av verklighetssynen.

Dessutom — och det är inte minst viktigt för oss svenskar att tänka på som i allmänhet är välsignade med en synnerligen progressiv religiositet, åtminstone från den gamla statskyrkans sida — är de progressiva religiösa inslagen i världen som helhet en mycket liten minoritet av alla religiösa yttringar.

Och vad därtill kommer, är att de progressiva formerna av religiositet, menar Christina, skänker legitimitet åt religionen som tankesystem och därmed även legitimitet åt dem som baserar sin religion på till exempel andra bibelstycken än de bibelstycken som de progressiva kanhända gärna återkommer till.

Men egentligen är det ju så, att både hardcorereligiösa och progressiva religiösa äger samma rätt till att kalla sig just religiösa, att kalla sig just muslimer eller kristna. Ingen av dem kan, menar Christina, motivera bättre än den andra varför just de russin de plockar ur kakan är mer religiöst riktiga att plocka åt sig. De utgör istället varianter av samma grundläggande livsåskådningshypotes.

Och, trots intrycket man kan få i Sverige, är de hardcorereligiösa inte en harmlös kuriositet. De är, globalt sett, den religiösa majoriteten.

* * *

Ett nyckelbegrepp i Christinas bok är religionsfrihet, i vilket hon lägger att var och en ska ha rätt att utöva sin religion, men denna religionsutövning ska inte på ett orimligt sätt gå ut över andra, som när religion blandar sig i lagstiftning eller annan maktutövning över andra religiösa eller icketroende människor.

Christina poängterar också, att det många ateister reagerar över inte nödvändigtvis är hur religiösa människor behandlar ateister, utan hur vissa religiösa människor behandlar andra troende. Vi är således arga å vissa troendes vägnar, när andra troende beter sig ogint mot dem, eller rentav förföljer dem. Därför är religionsfrihet att eftersträva: det ger både de religiösa och de ickereligiösa frihet att leva och låta leva.

Det hindrar inte att Christina är helt öppen med att hon själv anser att världen skulle bli en bättre plats utan religion.

"... religion is a bad idea, and humanity should abandon it."

Och på ett annat ställe:

"I would like to see religion disappear from the human mindset."

Det är ett idealmål, som icke ska uppnås genom tvång utan genom övertalning, genom goda argument.

Utvecklingen i Europa är tydlig: vi blir allt mindre religiösa. Idealmåleet om en värld utan religion är måhända utopiskt, men inte otänkbart. I väntan på att utvecklingen når dithän, ser Christina ett pragmatiskt mål i ett samhälle av fredlig samexistens, vilket hon dock är medveten om kan vara än svårare att nå, baserat på religionernas historia. Tolerant religion, skriver hon, är undantaget — inte regeln.

* * *

Christina gör också ett gott arbete med att klä av klassiska argument för religion. Man möter inte sällan ord om hur mycket nytta religion gör. Nåväl, samma nytta kan nås på annat vis. Man möter inte sällan argument om att religion skänker tröst. Nåväl, vad är den tröst värd som inte baseras på något verkligt?

Gemensamt för många av dessa skäl är, att de undviker huvudfrågan: har de religiösa hypoteserna skäl för sina grundantaganden om en verklighet med övernaturliga inslag. Det övernaturliga är centralt:

"The thing that uniquely defines religion is belief in supernatural entities. Without that belief, it's not religion."

Detta är kärntemat, resten må vara viktigt, men är egentligen ovidkommande i frågan om religionens verklighetsförankring. De religiösa uppfattningarna som grundas i hypotesen må sedan ha positiva sidoeffekter. Men dessa måste vägas mot de problem som följer med ett religiöst åskådningssätt.

"I'm arguing that, on balance, the limited good that religion provides is not worth it."

* * *

Det jag främst tar med mig från Christinas bok är hypotesbegreppet, som hon om och om igen upprepar. En given religion utgör en hypotes om hur verkligheten är beskaffad, en hypotes som innebär att det finns övernaturliga inslag i tillvaron.

Vi bör bemöta den precis som vi bemöter andra hypoteser: väga dess sakskäl, kritisera den, och endast acceptera den om den har verkliga skäl för sig. Christina menar att några skäl att anta att det finns övernaturliga inslag i tillvaron saknas, och att vi därför gör rätt i att helt enkelt förkasta de religiösa hypoteserna. Det är ju så vi annars skapar kunskap: genom att väga beläggen, och förkasta det som beläggen inte stöder.

Det är ju så, att ju mer vi lär oss om världen, desto mindre utrymme ges åt övernaturliga förklaringar. Det finns inte ett enda fall, där vi en gång haft en naturlig förklaring till något, som sedan övergetts för att en övernaturlig förklaring framstått som rimligare. Det genomgående mönstret, skriver Christina, är istället att det vi en gång ansåg hade övernaturliga förklaringar på punkt efter annan ersätts med naturliga förklaringar.

Vi trodde en gång att Tor orsakade åskan, vi vet nu att den har naturliga orsaker. Gud kunde få skulden för jordbävningar, vi vet nu att de har naturliga orsaker. Vi trodde att sjukdomar var straff från Gud eller demoner, vi känner nu till bakterier och virus, och har naturliga förklaringar.

Det är helt enkelt rimligt att anta, att den verklighet vi lever i och det som finns i den har helt naturliga, om ej ännu i varje del kända, förklaringar. Och varje gång ett hävdat övernaturligt fenomen har testats, har det visats sig vara — inte övernaturligt. Således, på grund av det vi faktiskt vet om tillvaron, är det fullt rimligt att avfärda övernaturliga förklaringar. Och därmed är följande slutsats av Christina nära:

"God almost certainly doesn't exist, and it's completely reasonable to act as if he doesn't."

De enda beläggen vi har för övernaturliga, religiösa inslag i tillvaron är att en och annan människa hävdar att de finns där.

"Every single claim made by religion comes from people: not form sources out in the world that other people can verify, but from the insides of people's heads."

Religion kräver således att man sätter större tillit till sina egna subjektiva upplevelser, eller, och främst, andra människors försäkran om att de känner till hur det ligger till, och att dessa hävdanden är mer sanna än det vi faktiskt konkret erfar i den tillvaro som vi lever i.

Det är inte undra på att det är en vanlig, religiöst motiverad uppfattning, att tvivel och ifrågasättande är fel eller rentav synd. "Saliga de som inte har sett men ändå tror", sade Jesus själv...

* * *

Greta Christinas Why are you atheists so angry? är anpassad efter en amerikansk publik. Den är emellertid inte bortkastad läsning vare sig för en religiöst inklinerad läsare i Sverige, eller för en ateist. Nog är boken en aning pladdrig för min smak: det känns som att Christina för ett uppsluppet men ändå allvarligt samtal med läsaren. Denna talspråklighet kunde måhända ha komprimerats till förmån för en mer koncis framställning. Å andra sidan ger stilen boken en mer lättläst känsla.

Särskilt befriande är hennes raka, ärliga sätt att framföra sina poänger.

I boken täcker Christina upp några vanliga invändningar mot ateistisk aktivism, förstådd som aktivitet som syftar till att sprida ateism på bekostnad av religiositet. Svaren hon skänker är väl framförda och hon har för vana att förutse ytterligare följdfrågor och besvara också dem. Christina är uppenbarligen en van debattör, och känner de religiösas argument sedan många, många drabbningar förut.

* * *

Ateismen blir allt starkare. Utvecklingen går ju framåt också i Greta Christinas USA. Men fortfarande är den kristna högern definitivt en reell maktfaktor och det är där förenat med mycket större risker att komma ut som ateist.

I stora delar av Europa återstår bara arkaiska reminiscenser av religionens gamla hegemoni, som till exempel de nationalistiskt färgade kraven på kyrkliga skolavslutningar här i Sverige. Men ändå skulle nog fler här reagera med undran om man sa att man var pingstvän än om man sa att man var ateist.

Så vi har kommit en bra bit på vägen, men vi är inte framme. Fortfarande har en religiös förening som Svenska kyrkan miljoner medlemmar, om än i första hand av hävd snarare än på grund av kristna övertygelser. Fortfarande har reaktionära kristna krafter en röst i riksdagen genom i synnerhet vissa kristdemokratiska riksdagsmän.

Men de är på det stora hela kvastfeningar i ett hav där de blivit försvinnande få och sällsynta.

Desto viktigare är det för oss som inte är "religiöst oskyldiga", med Hedenius term för dem som helt enkelt inte bryr sig om religion, att engagera oss för de människor runt vår jord där de religiösa människorna snarare är hajar, hajar med tänder som hotar att slita liv itu eller att åtminstone allvarligt skada eller märka människor som avviker vad gäller religiösa övertygelser. Det må sedan vara i Iran eller i USA.

Eller, för den delen, i små gemenskaper här i Sverige där religionen fortfarande förtrycker människor. Där kvastfeningarna fortfarande simmar.
— — —
Why are you atheists so angry? 99 things that piss off the godless, Greta Christina. Pitchstone Publishing 2012. ISBN: 978-098528152-6. 182 sidor.

Bokrecension: Mannerskiölds herrgård | Oskar Källner

Mannerskiölds herrgård är en skräcknovell av Oskar Källner (f. 1978).

* * *

Renodlad fantasy har aldrig varit mina litterära hemtrakter. Å andra sidan är jag rejält förtjust i skräcklitteratur av olika slag. Oskar Källner låter mig i novellen Mannerskiölds herrgård stifta bekantskap med ett stycke rejäl fantasyskräck. Och jag märker att fantasyinslagen inte stöter bort mig, utan tvärtom fascinerar mig: när världen sprängs och läsaren tas med till alternativa verkligheter är det svårt att inte ryckas med.

Kanhända därför att den värld Källner manar fram genom sitt skrivande ändå inte är mig fullt så okänd: Källner berättar själv om att han skriver i en Lovecraftiansk tradition. Och Lovecraft är en av mina litterära favoriter, med sitt banbrytande sätt att skriva skräck på ett hänsynslöst vis, med sina monster, på varandra staplade adjektiv och främmande språk.

Mannerskiölds herrgård är en lyckad skräcknovell i Lovecrafts anda. Det som börjar som en spökhistoria med klassiska inslag förvrids snart till något mycket märkligt, mycket främmande, där grå fruar och andra spöken skulle framstå som direkt harmlösa i jämförelse med var som döljer sig i herrgårdens inre.

* * *

Förutsättningarna är som följer.

Herr Mannerskiöld är död sen långa och många år, men Ursula håller svindyra visningar med löften om att besökarna kommer att träffa på något övernaturligt i det till det yttre så välbevarade Mannerskiöldska boningshuset. Själv träder hon aldrig in i herrgården. Och visningarna pågår aldrig längre än några få minuter. Och de som väl kommit till herrgården — har en tendens att aldrig lämna den igen.

Ursula visar sig nämligen vara en särdeles iskall kvinna i vad jag uppfattar som äldre medelåldern. Hon tjänar stora pengar på de dyra visningarna, men framför allt tjänar hon något annat, något hon nog själv knappt är bekant med, något som inte är av denna världen.

Men en dag dyker en morsk ung kvinna upp, Alex, som undrar vart hennes försvunne bror tagit vägen. Så tar prologen slut, och den egentliga handlingen tar vid.

* * *

Novellen tar med läsaren på en hisnande resa, som sticker iväg så långt från kända stigar, att jag kommer på mig själv med att undra hur författaren ska lyckas knyta ihop historien. Undran är emellertid onödig, för mot slutet planar berättelsen ut, och klingar ut i ett välljudande ackord.

Påverkan från Lovecraft är tydlig. Men det är också den explicita förutsättningen; Källner går medvetet in i det rum som Lovecraft skapat, och säger sig dessutom gärna vilja återvända. Någon gång fastnar jag på någon anglicism, men språket flyter på, bättre än Lovecrafts egen, tämligen överlastade, stil.

Mannerskiölds herrgård är helt enkelt en god novell om det onda, onda som kan gömma sig bakom den ovanligt välbevarade fasaden till ett ståtligt gammalt hus i Dalarna.

Ja, och en sak till. En lysande formulering:

"... de döda djupen mellan stjärnorna ..."

Om så boken bara bestått av de orden, hade den fortfarande var väl att skaffa och läsa.
— — —
Mannerskiölds herrgård, Oskar Källner. Fafner förlag 2014. ISBN: 978-91-979428-7-4.

Bokrecension: Glädjedödarna | Mattias Svensson

Glädjedödarna: En bok om förmynderi är skriven av Mattias Svensson (f. 1972), redaktör på tidskriften Neo.

* * *

Glädjedödarna är något av en analytisk diskussionsbok, där Svensson utförligt resonerar kring vår syn på förbud och paternalism i vardagslivet. Svensson blottlägger ideologiska agendor under de till synes oförargligaste hämningar av den personliga friheten, och skänker nya perspektiv på huruvida det egentligen är så farligt med mer frihet och mindre förmynderi.

* * *

Vi har nog i allmänhet lätt för att se Sverige som ett av de friaste länderna i världen.

Det hindrar emellertid inte att den personliga autonomin är genomstungen av klåfingriga förbud och folkuppfostrande åtgärder från överhetens sida. Svensson ger oräkneliga exempel på sådana ting, och ställer i regel de uppfattningar som dessa åtgärder motiveras med på huvudet med hjälp av forskning och vanligt sunt förnuft, samt en aldrig avtagande vurm för att folk borde få leva sina liv som de själva vill, så länge de inte skadar andra.

Så analyseras allt från det svenska alkoholmonopolet och synen på droger, till knasiga förbud mot att låta kommunen hållas med gungor av bildäck (nån kan ju, gubevars, tugga på gungorna och få cancer!) och paternalistiska rörelser i riktning mot cykelhjälmstvång. Svensson visar hur det ofta är moralistiska skäl eller lobbyisters verksamhet snarare än faktisk skademinimering som är orsaken till att det ser ut som det gör avseende allehanda frihetshämmande bestämmelser.

Bakom moralistiska medelklasstammande åsikter om vad folk, för sitt eget bästa, borde tillåtas göra och icke göra, ligger ofta uppfattningen att det jag inte skulle vilja utsätta mig för eller syssla med, bör heller ingen annan få utsätta sig för eller syssla med. Prostitution är ett tydligt exempel på detta. Moralister bortser helt enkelt från de fördelar vad gäller säkerhet och annat som öppet tillåten prostitution skulle innebära, och förkastar det av princip, oaktat att det finns människor som helt frivilligt både önskar sälja sexuella tjänster och köpa dem. Moralistens uppfattningar av rätt och fel övertrumfar där den enskilda människans rätt att göra som den önskar med sin egen kropp.

Samma sak vad gäller droger. En legaliserad droghandel skulle otvivelaktigt leda till en större kontroll över drogerna som sådana, och skulle dessutom slå undan benen för den organiserade droghandeln som nu sker kriminellt med höga risker för både tillhandahavaren och brukaren. Svensson noterar:

"Ju hårdare en vara kontrolleras eller förbjuds, desto farligare produkter bjuds ut på marknaden."

Vidare försöker man styra människors frihet att konsumera vad de önskar, genom till exempel straffskatter: sådana kan vi se på cigaretter. Visst är det sant att cigarettrökning är hälsovådligt. Men om cigaretterna samtidigt innebär en ökad livskvalitet för rökaren (minskning av stress, etc) och dessutom de flesta rökare faktiskt slutar röka, vem är då människa att säga, att den njutningen skall förnekas den enskilda individen?

Om man bara ska se till kostnaden vad gäller sjukvård som behövs som en konsekvens av nikotinbruk, kan man inrikta sig på att bekämpa behovet av annan kostnadskrävande sjukvård, som till exempel de skador som uppstår i samband med utövande av fritidsmotionerande. Likväl höjs aldrig röster för att förbjuda ridning, simning eller löpning.

För övrigt — om man nu ändå de ekonomiska skälen krasst anförs — skulle en rökare göra samhället en ekonomisk tjänst om han eller hon avled tidigare än sin ickerökande medmänniska, eftersom han eller hon då förkortar sin tid i den kostnadskrävande långvård som en person som icke blivit sjuk på grund av sitt rökande genomlever.

Vi bör därtill vara medvetna om, att vad vi dör av i allmänhet är sådant som är oberoende av livsstil, utan snarare av det som helt enkelt kan kallas otur. Till exempel måste man ha enastående otur för att drabbas av lungcancer fastän man arbetat i rökiga miljöer: risken uppskattas till 1 på 8000. "Det är helt enkelt inte rationellt att leva för att undvika minimala risker ...", skriver Svensson.

* * *

I grund och botten handlar mycket om diskussionerna i Glädjedödarna om vad vi vill ha för samhälle. Det går måhända att skapa ett säkrare samhälle med hjälp av petiga lagar, förbud och skatter, även om de i regel är misslyckade och inte sällan bara skapar kriminalitet där tidigare ingen kriminalitet funnits.

Men måhända är ett liv kringgärdat av restriktioner inte ett liv som var och en vill leva. Kanske kan risktagandet vara en del av det som det innebär att vara en människa: kanske kan ett rimligt risktagande (att äta god med inte alltid hälsovänlig mat, att röka en god cigarett, att cykla utan cykelhjälm, att tillåta livsmedelsbutiker att sälja vin) förhöja livskvaliteten i så hög grad, att de eventuella negativa konsekvenserna i relation till den ökade livskvaliteten ändå är uthärdliga för samhällskroppen som helhet?

Jag tror det. Svensson skriver:

"All empiri kring mänsklighetens utveckling talar för att risker, precis som de problem som diskuterades i förra kapitlet, bör hanteras - inte undvikas till varje pris."

Vidare kan man diskutera, precis som Svensson gör, huruvida det är rimligt att dra ner en aning på livskvaliteten för den stora mängden människor, för att ett fåtal av dem har svårt att hantera något. De absolut, absolut flesta har ju som bekant inget problem med sin alkoholkonsumtion.

Det blir eljest som gossen som Svensson skriver om, som skrev till statsministern och bad honom förbjuda godis, eftersom han bara gjorde av med sina pengar på det. Nåväl. För att en liten majoritet har problem med något, motiverar det inte att den stora massans frihet att konsumera bör begränsas.

* * * 

Två av de vapen som används av förmynderiförespråkarna är statistik och vetenskapliga resultat. Svensson påvisar i en del föreliggande fall, hur denna statistik eller de vetenskapliga rönen antingen är mer eller mindre fabricerade, föråldrade eller missvisande om man till dem lägger ytterligare aspekter. Man kan till exempel lätt få till vinklade siffror om man enbart beräknar kostnaderna för ett visst fenomen, men ignorerar att räkna med de positiva effekter som fenomenet innebär. På så vis blir också fenomenet som sätts i fokus ensidigt ett problem att lösa, snarare än ett fenomen med både positiva och negativa effekter.

Inte heller bör man glömma, att de siffror som presenteras av moralisterna presenteras i ett särskilt syfte: att förändra folks attityder, att bereda marken för frihetsinskränkande åtgärder. Det ligger helt enkelt inte i moralisternas intresse att presentera fakta som går stick i stäv med deras egna agendor: att inhibera, förbjuda, begränsa av vad skäl det än vara må. Uteblir resultaten av åtgärderna, är det istället lätt attt kräva ytterligare åtgärder, skriver Svensson.

* * *

Vad som anses farligt är för övrigt godtyckligt. Svensson anför till exempel forskningsresultat från Storbritannien där de tjugo farligaste drogerna rankats. Först kommer heroin och kokain. Sen följer ett helt legalt sömnmedel. På femte plats har vi alkohol och på nionde tobak. Men cannabis, LSD, kat och ecstasy rankas som betydligt mindre farligt. Självaste WHO har slagit fast att hälsoproblemen vid kokainanvändning är mindre än vid alkohol- och tobaksnyttjande.

Följaktligen fäller moralisten sitt omdöme kring vad som skall förbjudas och icke inte nödvändigtvis på grund av rationella skäl, utan möjligen på grund av invanda tankemönster om vad som skall anses som farligt och vad som kan anses legitimt och därför legalt.

* * *

Liksom Svensson värnar jag om friheten för enskilda människor att ägna sig åt vad de vill, så länge det inte skadar andra. Attityden bör vara live and let live. Svensson formulerar det elegant:

"Frihet är också att ta sig för det som en majoritet, och kanske vi själva, bedömer som riskabelt, farligt, provocerande, omoraliskt, ohälsosamt och uppenbart irrationellt, så länge inte andra utsätts för fysisk skada."

Just den friheten skjuts i sank när någon — en politisk majoritet, till exempel — vill komma in som förmyndare och bestämma vad just den enskilda människan bör använda sin frihet till, ja, när någon vill ta ifrån den enskilda människan hennes autonomi i tron att man själv vet så mycket bättre. Måhända är lagar om säkerhetsbälten och alkoholmonopol små inskränkningar på friheten jämfört med inskränkningarna i många andra länder. Likväl är det inskränkningar vars relevans måste få diskuteras utifrån både ett principiellt- och ett rimlighetsperspektiv. Svensson skriver:

"Föreställningen att vissa frågor är för 'små' för att ha bäring på generella principer som yttrandefrihet är både naiv och i motsats till historisk erfarenhet."

Mattias Svensson lyfter både de små frågorna och resonerar om de viktiga, tunga, stora principerna. Det gör han bra, med talrika exempel, inte minst från historien, och med en uppsjö referenser i form av fyrahundrafemtio fotnoter. Och därför bör hans Glädjedödarna läsas av alla som intresserar sig för att värna sin frihet likaväl som av alla som har en inklination att vilja begränsa andras friheter.
– – –
Glädjedödarna: En bok om förmynderi, Mattias Svensson. Timbro förlag 2012. E-bok 2013. ISBN: ISBN: 9789175668963.

Bokrecension: Heart of Darkness | Joseph Conrad

Flodbåten "Roi de Belges" (1889), som Conrad var kapten på.

Heart of Darkness (sv. Mörkrets hjärta) är en kortroman av polskbrittiske författaren Joseph Conrad (1857-1924). Heart of Darkness utkom först som en följetong i en tidskrift 1899, och utgavs sedan i bokform 1902.

* * *

Det är förvisso något lockande med de exotiska beskrivningar av en främmande värld som möter oss i texter som beskriver en tid då inte alla vägar var kända och inte varje höjd på jorden var utforskad. I Conrads Heart of Darkness möter vi Afrika, skändat av kolonialismen.

Berättelsen börjar med att ett antal män inväntar gynnsamma strömmar på en båt i Themsen. En av dem, vid namn Marlow, börjar då förtälja sina öden i Afrika, och om sin fascination för en elfenbenshandlare vid namn Kurtz. Marlow berättar, att han genom sina kontakter hade fått tjänst på ett handelskompani, och får i uppdrag att som kapten på en skuta söka sig inåt en stor flod intill dess att han når handelsstationen där Kurtz håller till.

Kurtz visar sig vara en legendomsusad karl och Marlows alltmer ambivalenta inställning till honom blir ett bärande tema boken igenom. Från att utmålas som en slags genialisk handelshjälte blir det alltmer uppenbart, ju längre Marlow färdas på floden, att Kurtz metoder är allt annat än ortodoxa, ens för sin egen tid.

Sitt drag av genialitet, inte minst vad gäller Kurtz förmåga att tala, förblir. Men till den egenskapen måste fogas allt starkare och till sist snarast överflyglande indicier på barbari. Kurtz förvandlas från ängel till demon, i samma takt som Marlow förstår att Kurtz oerhörda framgångar i elfenbenshandeln beror på hans förmåga att helt enkelt genom brutala överfall stjäla det värdefulla materialet från infödingarna.

Till sist möter Marlow, efter en lång och mödosam resa på sin skuta manövrerad av bolagsmän och kannibaler, Kurtz. Han har vid det laget blivit förberedd på att Kurtz är svårt sjuk, vilket också visar sig stämma: han är döende. Men omfattningen av Kurtz inflytande över de infödingar som bor omkring handelsstationen blir också uppenbar: av somliga förefaller han snarast dyrkas som en gud, som man nalkas krypande. Andra, de som kallas rebeller, har nedkämpats: somligas huvud sitter på pålar nära handelsstationens huvudbyggnad.

Kurtz dör, med orden "The Horrible! The Horrible!" och det blir Marlow som får försöka bevara hans arv, vilket slutar med ett besök hos hans tillämnade kvinna i Europa, vilken aktar honom alltjämt som ett helgon, och vilken försäkras att han dog med hennes namn på sina läppar.

* * *

Vi anar blott denne mystiske Kurtz. Måhända blev han korrumperad av sitt inflytande. Han fick genom sin personliga utstrålning en extrem maktställning långt inne i djungeln, och kunde sko sig på ursprungsbefolkningens bekostnad: både vad gäller ursprungsbefolkningens tillhörigheter och deras liv.

En karaktär i boken uttrycker sig så här om möjligheterna in det inre av Afrika:

"Anything—anything can be done in this country. That's what I say; nobody here, you understand, here, can endanger your position."

Exakt vad som gjort Kurtz, som från början möjligen var journalist och musiker — något sådant antyds — till den han blev vet vi inte. Vi lär aldrig känna honom; vi stöter främst på andra människors uppfattning av honom, och spridda antydningar om hans brutalitet likväl som av hans genialitet. Han är fruktad, han är avskydd, han är beundrad. Han är avundad. Marlow reflekterar:

"I saw the inconceivable mystery of a soul that knew no restraint, no faith, and no fear, yet struggling blindly with itself."

* * *

Ambivalens är väl något av ett nyckelord i Heart of Darkness. Dels finns det med som ett inslag, att europeerna förvisso civiliserar ociviliserade trakter. Och dels belyses de fruktansvärda metoder som europeerna använder för att utbreda sin makt i området. Och så har vi detta med Marlows egen inställning till Kurtz: både så hänförd och lojal, samtidigt som han stöts bort av karlns brutalitet och egenmäktighet.

Den del av Afrika som Heart of Darkness utspelar sig i nämns inte uttryckligen i kortromanen. Men Conrad hade själv som sjöman på Kongofloden skaffat sig bekantskap med den värld som han beskriver. Han lär ha blivit desillusionerad av de grymheter han åsåg, som europeerna gjorde sig skyldiga till. Och Heart of Darkness ska delvis vara baserad på hans minnen från den tiden.

* * *

Heart of Darkness är en modern klassiker; den låter sig inte omedelbart placeras som helt bekväm lektyr vad gäller imperialismens baksidor, men är samtidigt omistlig som en i fiktionens form framställd skildring av både Conrads egna erfarenheter från sin tid i Afrika, och hur bisarrt det kunde bli, när det europeiska kolliderade med det afrikanska.

Conrad har inte undgått kritik för sin skildring — den är oundvikligen ett barn av sin tid — men samtidigt som kortromanen upplyser om den grymhet som kunde försigkomma genom utländska kolonialisters hänsynslöshet mot ursprungsbefolkningen.

Exotismen som Conrad berättar om är fascinerande. Men också blodbestänkt.
— — —
Heart of Darkness, Joseph Conrad. 1902. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Vildmarks- och kärleksvisor | Erik Axel Karlfeldt

Vildmarks- och kärleksvisor är en diktsamling skriven av Erik Axel Karlfeldt (1864-1931). Volymen utgavs första gången 1895.

* * *

Vildmarks- och kärleksvisor består i huvudsak av dikter som kan kategoriseras i två genrer, nämligen precis som titeln anger dikter om naturen respektive kärleksdikter. Ofta går emellertid de två typerna in i varandra, så att en kärleksdikt ofta kan rymma naturlyrik.

Det bestående intrycket av Karlfeldts dikter i samlingen är naturromantiken, naturmystiken, ja — natursvärmeriet. Sin känsla för naturen kan diktaren uttrycka på följande vis:

"O ödemark, du har min kärlek vunnit!
Jag älskar stigarna, de människotomma,
den flacka hed, där luft och dager flöda,
där ljung och timjan i sanden blomma."

Det romantiska svärmeriet för flickorna som vi också möter gång efter annan berör mig alls inte lika starkt som svärmeriet för naturen: i det är Karlfeldts lyrik som allra starkast, som allra mest intagande.

* * *

Karlfeldt skapar stämningar med naturens hjälp, och håller läsaren tätt invid stigarna, träden, sjöarna. Ibland blir dikten rentav transcendent och förmår i sitt jordbundna fokus rentav tränga igenom till det övernaturliga, som där korpen blir ett sändebud från de döda, eller där huldran gör en karl säll för priset av sin själ, eller i den mycket vackra dikten som här följer:

Mossen. 

Nedom berget, bort mot skogens gränser,
breder mossen ut sig, flack och sank.
Mellan låga, starrbeväxta tufvor
skymtar vattenytan fet och blank.
När om våren vildandsparet kommer
och sig hitåt sänker ned ur sky,
flyr det strax ånyo, vill ej smutsa
sina vingar i den bryna dy.
Snart står berget stolt med brokig sammet,
svällande och ny, kring skrumpen barm;
videsnårens mjuka grönska lyfter
som i längtan upp mot den sin arm.
Öfver skogsgemakens tiljor spännas
mattor, flätade af strå och ris.
Mellan barrens mörka draperier
spejar blygt en hägg i hvit chemise.
Men med stilla svårmod fäster mossen,
lik en fattig och förgråten brud,
ljusa hardun, bleka hjortronblommor
mellan vecken af sin blacka skrud.
Och när inne genom trädens skymning
hvina tjäderflykt och morkullsträck,
surrar här blott sländan, hvälfva grodans
simtag tunga vågor som af bläck.
Lilla torparflickan, hvilken söker
en förirrad ko i sommarkväll, –
kommer hon till mossen, tystnar hastigt
hennes lockning, jodlande och gäll.
Hon har hört, att hållfast gyttja gömmer
mången hemsk och blodig hemlighet.
Stundom som ett nödskri ut till bygden
ljuder tranans skrällande trumpet.
Barn, af sina egna mödrar strypta,
när ännu de knappt sett lifvet gry,
rike färdmän, rånade och dräpte,
sofva i den bottenlösa dy...
Och med ögon lysande af rädsla
spanar barnet bak en kådig stam:
bleka, väsenlösa dimgestalter
sväfva spöklikt öfver mossen fram.

* * *

Låt mig ge några exempel på signalord och -fraser som förekommer i Karlfeldts dikter som byggstenar i resandet av dessa naturromantiska dikter. En del av dem används som bokstavliga beskrivningar, en del används i metaforiska sammanhang. Sammanställningen utgör ett smakprov, och täcker långt ifrån alla dylika ord i Vildmarks- och kärleksvisor.

D j u r
"lärkspel", "svinen", "kornknarrens", "gökens", "räf", "mård", "boskapen", "hund", "kråka", "får", "andpar", "dufvor", "grågäss", "ufven", "horsgökens", "lärkornas", "oxe", "kviga", "hönas", "hackspetten", "skadedjur", "sill", "Björnen", "lon", "fåren", "kalfvarna", "lammet", "varginna", "häst", "fåle", "bocken", "kon"

V ä x t e r,  B l o m m o r
"ört", "träd", "blomsterbehag", "Björkarnas saf", "borrad näfver", "buskar och ris",  "granar och nyponsnår", "klöfverängar", "brudsporren", "granhäcken", "blommande höstros", "lingon", "potatisblast", "ljung", "timjan", , "fur", "vallmor", "björkars näfver", "ekars bark", "falna rosor",  "tranbären", "oljoblad", "violer", "ris och bråten", "snår", "häggarna", "granskatar", "lindallén", "röda tulpan", "smultronstånd", "svalört", "sippor", "lingonskörd", "multnande löf", "snåren", "vass", "björkarnas", "potäter", "eneris", "ån", "vassen", "Björk", "tall", "blad", "hö", "snår", träd", "säd", "rönnar", "säf", "åkerkol"

L a n d s k a p s i n s l a g
"åker", "gröna ängar", "daln", "bäcken", "källan", "äng", "ödemark", "mossen", "berghagens", "bäckens göl", "älfvens strand", "strömmande älf", "fattig hed", "milsdjup skog", "skogshöjden", "den svala skog", "stigar", "backar", "skumbly sky", "kärr och skog och ängar", "gärden", "täppa", "vattusprång", "vikens", "sommargröna hagen", "gula lundar", "skogiga åsen", "skogsängens", "mon", "mörka skogar", "hed", "lunden", "källan bortom mon", "älfvens stränder"

T i d e r
"urgrå tid", "sommar", "höst", "våren", "vintern", "våra", "midnatt", "svala nätter", "festlig afton", "kväll", "doftande skymning", "väkterna", "nattliga", "dagen lång", "timmarna", "maj", "natten", "försommarnatt", "helgedagskvällarna", "soldag", "älskogsåren", "junivåren", "sommarkväll", "den korta natt"

M ä n n i s k o r
"fäder", "fyr af bondestånd", "spelman", "diktens vagabond", "drottning", "slåtterkarl", "legodrängar", "sommarkarl", "härskarinna", "Skoflickarn", "rusthållarsonen", "barnen", "kvinnorna", "Flickan", "bredaxlad yngling", "skytt", "en man", "gästen", "den glade sångarn", "flickorna", "jäntan", "han", "muntre gossen", "flickan", "pojke", "tysk musikantkår", "ynglingars", "döttrar", "patron", "manfolk", "inspektorn", "bokhållarns", "tärnor", "systern", "dotter", "man", "slinka", "länsman", "bruden", "bondfolk", "gumma", "maka", "gäster", "grannsockensprästen", "älskling, "värd", "baron", "fröknar", "fruar", "gubbe", "makar", "legofolk", "tiggarkvinnan", "backstukäring", "hjon", "giljare", "äppeltjuf", "häxan"

Kanhända kan denna lilla myllrande uppspaltning skänka en känsla av miljöer och stämningar som Karlfeldt med sina dikter skickligt frammanar. Det doftar landsbygd, det doftar skog och det doftar icke sällan kärlek.

* * *

Karlfeldt är en gammaldags diktare, som skriver dikter på det vis som man gjorde före modernismens genomslag med sina orimmade texter där själva orden blir till musiken. Karlfeldt rimmar och låter rytmen bestämma strofernas längd. Den risk som detta klassiska sätt att skriva dikter medför, risken för stelbenthet och sökta formuleringar, är nästan helt frånvarande. Det kräver givetvis stor skicklighet. Det är dikter med stuns i, dikter som mår bra av att deklameras med betoningar på rätt ställen, ja, som snarast synes skrivna för att läsas högt.

Det finns också bland dikterna en del särdeles lyckade formuleringar, med betydande poetisk kraft:

"Ej ditt förflutna jag begär
din framtid anförtro mig blott." 

"Då han känt, som bak grönskande mur
all världen därute försvann,
som han och den sköna drottning Natur
vore brudgum och brud med hvarann." 

"Men snart är ju den blomma all,
som aldrig solsken får ..." 

"... mörkret svämmar ur djupets brunnar ..." 

"... vandrarne i tviflets öde dalar
sin suckan blanda med de frommas böner ..."

* * *

Erik Axel Karlfeldts Vildmarks- och kärleksvisor har dryga seklet på nacken vid det här laget. Mycket har hänt med diktkonsten sedan dess; men i Karlfeldt möter vi en klassiker. Särskilt den som, liksom jag, har tallbarr i blodet, känner sig säkerligen hemma i de världar han bygger upp med sina dikter. Och för mig blir det följaktligen särskilt genom sin naturlyrik som Karlfeldt behåller en särskild relevans, medan kärleksdikterna möjligen förefaller en aning tama, men likväl behåller en särskild charm genom att vara antydande snarare än explicita.

— — —

Vildmarks- och kärleksvisor, Erik Axel Karlfeldt. Jos. Seligmans förlag 1895. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Statarna I-II | Ivar Lo-Johansson

Statarna I-II är en novellsamling i två band av Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Böckerna gavs ursprungligen ut 1936 och 1937. Jag har läst en digital samlingsvolym utgiven av Albert Bonniers förlag 2013-2014.

* * *

Jag tror att man kan säga, att vad Vilhelm Mobergs utvandrarsvit är för emigrationen till Amerika, är Lo-Johanssons Statarna för det svenska statarsamhället. Båda författarnas verk är omfattande och skildrar i stor utsträckning en särskild samhällsgrupp, och blir liksom en fiktionens historieskrivning över två särskilda fenomen under ungefär samma epok.

Men där Moberg skriver episkt om Karl-Oskar och Kristinas liv från deras ungdom till deras död, har Lo-Johansson valt att använda novellkonsten. Således består Statarna av ett åttiotal noveller som med olika infallsvinklar beskriver livet som statare i någorlunda kronologisk ordning, från den tid då oxarna drog plogen på fälten, intill dess att traktorerna övertagit deras roll.

Det gör att perspektiven mångfaldigas, även om de hela tiden strålar samman till statarnas livsvillkor, dessa jordproletärer som slet på fideikomissen och på andra stora gårdar med lön i penningar, men företrädesvis i form av bostad och mat.

Lo-Johansson beskriver parallellt med liven på godsen även arbetarrörelsens insteg i statarnas sfär: hur fackföreningar uppstår och hur de så utsatta hamnar i en position där de kan börja förhandla med sina arbetsgivare, och kanske rentav i vissa fall gå i strejk.

* * *

Det är ingen romantiserad bild vi får ta del av. Lo-Johansson, själv en gång uppväxt i en statarfamilj, ser icke statarna i glittrande ljus. De framstår i regel som kärva människor, misstänksamma och missunnsamma och synnerligen medvetna om sin plats i världen och klassystemet.

Deras drömmar sträcker sig till möjligheten att en gång få arrendera ett torp istället för att bo i statarlängorna. Möjligen hägrar illusionen om att bli självägande bonde en dag. Men i verkligheten blev ytterst få torpare: många gånger ärvdes yrket som statare, och barnen till statare blev statare själva.

Vad gäller misstänksamheten berättar Lo-Johansson om hur svårt det kunde vara för någon från enkel bakgrund att tillåtas komma upp sig i världen. Med behag såg man hur folk av högre klass sänkte sig ner till dem och tog sig an deras frågor, men när någon av deras egna söner började klättra inom arbetarrörelsen, uppfattades han lätt som en simpel karriärist som närde sig på deras förbundsavgifter.

Just detta skildras kraftfullt i novellen Studenten och statarpojken. Lo-Johansson lägger där i statarnas mun detta:

"Om [studenten] sade de:
- Se, han är en fin karl, och han kommer ändå ned till oss. Den tror vi på.
Men om statarpojken, som blivit ombudsman, sade de:
- Den, han vill använda oss till att kliva på och komma sig opp på! Den tjockbuken!"

Inte heller romantiseras livet på landsbygden. Vad vi istället får uppmålat är det hårda och slitsamma arbetet på gråa och dammiga åkrar, undermåliga bostäder, sjukdom och felslagna skördar. Först mot de i boken avslutande novellerna börjar en ljusning märkas, när reformer börjar slå igenom, och statarna verkar bli ansedda mer som människor av kött och blod, snarare än som blott billig arbetskraft.

* * *

Ivar Lo-Johansson skriver en karg och direkt prosa. Den är i befriande avsaknad av störande utsmyckningar och de små berättelserna står för sig själva i kraft av sitt budskap: de är inte kamouflerad av prunkande språk.

Det är mastigt att ta sig igenom ett åttiotal noveller, det medges. Men läsningen blir aldrig tråkig. Och genom att Lo-Johansson varken moraliserar eller romantiserar kring statarna själva skrivs vi inte på näsan om hur vi bör reagera på berättelserna, som förvisso icke sällan innehåller tragiska inslag. Det skapar en känsla av att vi får lära känna statarna såsom de var, inte genom ett eftervärldens raster med särskilda motiv. De blir människor och inte tillrättalagda silhuetter.

Ivar Lo-Johanssons Statarna är en sann klassiker, och var och en intresserad av hur en betydande del av den svenska landsbygdsbefolkningen levde, statarna, bör inte tveka att kasta sig över den.
– – –
Statarna I-II, Ivar Lo-Johansson. Albert Bonniers förlag. ISBN: 978-91-0-013601-7. E-boksproduktion: Bonnierförlagen digital 2013, 2014.

Bild: Ett besök hos Viktor Rydberg

Ett besök vid Viktor Rydbergs grav på Östra kyrkogården, Göteborg.

Torsdagen den 10 juli 2014. 

"Dödens port öppnar sig inåt och vrider sig lätt på sina gångjern för de inträdande; men utåt öppnar han sig icke, och någon skugga har ännu aldrig återkommit från Hades till jorden."

Kimon, ur Viktor Rydbergs Den siste atenaren

Bokrecension: Klassicitet och germanism | Verner von Heidenstam

Klassicitet och germanism är en skrift av Verner von Heidenstam (1859-1940), utgiven 1898.

* * *

I Klassicitet och germanism, skriven vid artonhundratalets slut, formulerar von Heidenstam sina tankar kring vad han ser som två stora kulturströmningar, nämligen den kultur som stammar från antiken med dess ideal - det klassiska, och det som stammar från den barbariska myllan – germanismen.

von Heidenstam ställer dessa två kulturströmningar mot varandra, jämför dem och försöker placera in den svenska kulturen i dess sammanhang, som något av en syntes av de båda, eller som en germansk kultur med klassicistiska inslag.

* * *

Vad menar då von Heidenstam med de två termerna? Ja, de förefaller ligga nära Nietzsches två principer om apolloniskt och dionysiskt: det ordnade mot det dynamiska, det eftertänksamma mot det känslosamma.

Klassiciteten är i von Heidenstams skrift det strikt civiliserade, hierarkiska, ordnade, elitistiska. Germanismen är det organiska, vilda, folkliga, naturdyrkande, demokratiska. Där klassiciteten i konsten uttrycks genom det i former inpassade och svårtillgängliga, till vilket njutaren måste höja sig, blir germanismen i konsten till det som stammar nedifrån, det burleska, folkliga, grovkorniga, omedelbart tillgängliga.

 von Heidenstam skriver:

"Det är obegripligt hur man någonsin kunnat kalla hellenernas odling folkligt i modern mening. Var hon icke den mest aristokratiska som någonsin funnits och uppnådde hon icke just därigenom sin fullkomlighet? Där som allestädes uppammades konsten hos det kunniga fåtalet, men de kringmurade henne med stränga lagar, innan portarna stöttes upp på vid gafvel."

Den klassicistiska konsten är alltså något som kräver särskilt kunnande eller ett särskilt sinne för att vara möjlig att ta till sig.

 * * *

Världsutvecklingen sedan antiken ser von Heidenstam som en kamp, "en enda långsam drabbning", mellan dessa olika principer, principer som finner sin orsak i grundkaraktärerna hos olika folkslag: det klassicistiska hos främst hos hellenerna och senare hos romarna och vidare hos fransmännen, och det germanska hos tyskarna, skandinaverna och det ryska.

Germanismen är subjektiv, betonar känslolivet och inbillningskraften. Den är obehärskad och skrikig. Formen är inte det viktiga, utan uttrycket. Det objektiva skjuts i bakgrunden till förmån för det personliga. Kristendomen blir hos germanismen en känslosak och en sedlighetssak, snarare än som hos klassicisterna en formsak och ännu en maktapparat.

Germanismen har "smak för det simpla", och brister i känsla för skönhet. Germanismen existerar i någon slags halvdager, medan klassicismen eftersträvar distinktioner, logik, skillnad mellan ljus och mörker.

Även i humorn ser von Heidenstam en betydande skillnad mellan klassicism och germanism. Klassicismens humor uttrycks genom finstämd ironi och kvickhet, menar han, medan germanismens humor är plebejsk, Luthers grovkornighet, farsen.

Germanismen ser ner på elitism, och ser alla som lika goda — eller dåliga. Intet höjer sig där, allt håller sig vid marken. Till skillnad mot klassicismen:

"Den klassiska folkligheten bestod i ett allmänt aristokratiskt höjande, icke i ett sänkande."

von Heidenstam ser utifrån sitt perspektiv både demokratin och socialismen som frukter av germanism. Målet för germanismen i von Heidenstams egen tid har blivit "demokratisering". Och de mest synliga vapen med vilka germanismen attackerar det klassicistiska är genom subjektiviteten och folkligheten — en folklighet som sänker alla trösklar, förstår vi, snarare än hjälper individer att bestiga dem.

* * *

Det säger måhända sig självt att en konservativ ande som von Heidenstam inte ser det som han kallar för germanism som något särdeles gynnsamt för kulturen. Visst kritiserar han också klassicismen för sin stelhet; likväl är det germanismen som får klä skott efter skott.

Men i sina avslutande tankar bejakar von Heidenstam på sätt och vis ändå germanismen, åtminstone som ett steg till något annat. När världen, som han målar upp det, blir alltmer globaliserad och kulturer blandas med varandra på sant germanskt manér av kaos och dynamik, måste ändå till sist ur kaoset en ny ordning, en ny civilisation utkristalliseras och uppstå, som återigen tillåter sig att vara elitistisk, att höja sig, att lämna det burleska för det finstämda.

von Heidenstam är medveten om att han skriver med starka kontraster: han "målar i hvitt och svart" för att hans poänger skall bli tydligare. Vi står själva så nära den världsutveckling vi lever i, att det är svårt att analysera den på ett rimligt sätt, menar han vidare.

Inte minst är samhällssituationen där vid förrförra seklets aftontimma oöverblickbar med alla sina vetenskapliga landvinningar och internationalism, där folken blir till folket. Därför blir kontrasterna nödvändiga och slutsatserna trevande, och han inför ett caveat för att utmåla den egna tiden i alltför dystra färger, enär folk i varje tid menat sig leva i en förfallsperiod.

Det må vara hur det vill med von Heidenstams formulerade idéer om kulturernas kamp. För egen del är jag nöjd, och det i högsta grad, över att inte tvingas begränsa mig till ett åskådningssätt; jag tillåter mig att leva mitt i den kosmopolitiska kultur som växer fram, där jag utan att värdera det ena högre eller lägre än det andra kan njuta av Ciceros epistlar likväl som av folkliga medeltida ballader, av vetenskapliga undersökningar likväl som av friluftsteater. Men framtiden får utvisa om vår polyglotta civilisation sammansmälter till något nytt och ännu osett.
— — —
Klassicitet och germanism, Verner von Heidenstam. Albert Bonniers förlag 1898. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Vilsen i världen | Staffan Heimerson

Vilsen i världen är en samling texter av journalisten och mångårige utrikeskorrespondenten Staffan Heimerson (f. 1935). Boken utgavs första gången 1994. Jag har läst en upplaga från 1998.

* * *

Det är inte alldeles lätt att genrebestämma texterna i Vilsen i världen. De utgör ett slags kåserier, reflexioner, självbiografiska fragment och reseberättelser — sammanslaget. Heimerson bjuder i dessa läsaren på otaliga anekdoter och skildringar från sina många år på fältet i allehanda länder och vid allehanda krigshärdar. Somt utgör mycket allvarliga berättelser, annat betydligt lättsammare.

Således möter vi en ung föräldralös soldat i f.d. Jugoslavien, risken med att landa ett flygplan i Hong-Kong, japansk matkultur, tuggummiförbudet i Singapore, journalistlivet i olika länder, den undanskymda floden Mekong och livet utmed dess flodbädd i Laos, Andy Warhols föräldrars hembygd i Karpaterna, och så vidare, och så vidare.

* * *

Heimerson skriver lättsamt, lättläst och mycket rappt. Det märks förvisso av att boken gavs ut första gången för tjugo år sedan: världen har hunnit förändras mycket sedan dess: dammet har hunnit lägga sig över ord som "yuppienalle", och gränser har dekonstruerats allt mer genom det digitala informationsflödet. Och vi lever inte längre häpna över att muren föll.

Jag noterar emellertid särskilt en reflexion som Heimerson gör, som känns helt aktuell. Han skriver:

"Jag hade sett det förr och jag har sett det ofta: det finns i religionen något som plockar fram det sämsta ur människan."

Heimerson talar vis av erfarenhet. Och trots att religion emellanåt kan förmå människor till välgärningar de annars inte gjort, kan dess destruktiva sidor inte förnekas. Heimerson avvisar att konflikter med religiösa förtecken nödvändigtvis är förtäckta sociala konflikter: religion i sig kan vara motivation till att ha ihjäl folk.

Heimerson skriver, att världen "just nu" fylls "med religiösa människors chauvinism och överenergi". Och i dessa dagar ser vi att den utvecklingen icke är över. För religion kan vara något betydligt farligare än mysiga kyrktanters kaffekokande efter en prästs gudstjänsthållande i en till fyra femtedelar tom kyrka.

* * *

Men är det något Vilsen i världen skapar i mig som läsare, så är det reslust – en vilja att se sig om, långt borta från turiststråk och guidade turer.
— — —
Vilsen i världen, Staffan Heimerson. Wahlström & Widstrand 1998. Första upplaga 1994. ISBN: 91-46-16785-4. 260 sidor.

Bokrecension: Vikingahistorier | Åke Ohlmarks (övers.)

Sigurd dödar Fafne. Arthur Rackham. Beskuren.

Vikingahistorier: Trettio fornnordiska berättare än en antologi texter från fornnordisk och tidig nordisk medeltid utvalda och översatta av religionshistorikern Åke Ohlmarks (1911-1984).

* * *

Vikingahistorier heter boken. Jag är lite lätt allergisk mot överanvändning av "viking". I detta fallet inte minst på grund av att knappt något material i boken behandlar vikingar som sådana.

Ordet "viking" för lätt tankarna till hjälmprydda, skäggiga figurer på långskepp som fungerade som ett slags råa tidigmedeltida plundrare och pirater. Men den tid som avses med begreppet "vikingatiden" innehåller så mycket mer än vikingar.

Men givetvis får jag kapitulera inför den hävdvunna terminologin, som skänker åren mellan 800 och 1100 åt vikingarna, även om jag själv föredrar det något otympligare men i mina ögon mer träffande begreppet "slutet av yngre järnåldern i Norden".

Hursomhelst förmodar jag att en titel som "Vikingahistorier" är mer säljande och mer catchigt än "Berättelser från slutet av yngre järnåldern i Norden"...

Vare nu det som det vill med den saken. I Vikingahistorier har Åke Ohlmarks samlat drygt trettio texter och utdrag ur texter som i de absolut flesta fallen utspelar sig under vikingatiden och i några fall strax därefter.

Ohlmarks har själv översatt texterna och i samtliga fall försett dem med korta, förklarande förord. I regel rör det sig om dramatiska utdrag ur längre sagor. Så får vi ur Völsungasagan till exempel läsa om Sigurds dråp av Fafne, och ur Njals saga om mordbranden på Bergtorshvol.

Urvalet är, så långt jag kan bedöma, utmärkt. Berättelserna läsaren ställs inför ger en vid panoramabild över norrönt berättande och sätter den norröna kulturen tidvis i blixtbelysning, såsom den uppfattades eller traderats intill dess att sagorna nedskrivits under tidig medeltid.

Den bekanta kärva och linjära stilen utan onödigt pladdrande är mycket väl representerad. Med samma saklighet och rapphet som en resa mellan två gårdar beskrivs, beskrivs också hur någon mister en arm eller hur en gengångare ställer till oreda.

Berättandet blir på så vis ovanligt naket och refererande, men ändå inte bli tråkigt. Det största hindret är de ofantliga mängder namn och släktförbindelser som jag knappt ens orkar bemöda mig om att hålla i huvudet.

De svårbegripliga dikter som ofta återfinns i originalberättelserna har Ohlmarks också valt att utesluta och istället ersätta med en kort innehållsdeklaration, hellre än att tynga texten med långa förklaringar till uttydningar av dikternas kenningar, dessa märkliga omskrivningar som är så vanliga i norröna sammanhang, men numera är mycket svåra att dechiffrera utan kommentarer.

* * *

Många av texterna är mycket intressanta. Särskilt fångar mig — bland andra — skildringen av spökerierna på Torhallsstad ur Grettesagan. Avsnittet bör förvisso läsas i sin helhet för rätt effekt, men för att ge ett litet smakprov på handlingen ger jag här ett kort referat.

Torhall bor på gården Torhallsstad tillsammans med sin hustru Gudrun och sina barn och sitt husfolk. De har emellertid ett svårt problem. Gården är svårt hemsökt av en ond vätte. Torhall anställer då den märklige och storvuxne Glåm, en antisocial och obehaglig karl. Denne åtar sig att vakta Torhalls får, något som få andra vågar på grund av alla spökerierna.

Glåm hittas död en vinternatt, efter att han inte återvänt till gården föregående dag. Man försöker släpa honom till kyrkan, men kroppen är övernaturligt tung, och det slutar med att man får gravsätta honom i ett stenröse. Där visar sig Glåm inte vilja bli kvar. Glåm börjar nämligen hemsöka gården och området däromkring. Särskilt verkar Glåm tycka om att rida på hustaken.

Torhall lyckas anställa en ny karl, Torgaut. Men även Torgaut hittas död en vinter. Och snart därefter en koskötare. Och sen Torhalls egen dotter.

Spökerierna är välkända och en karl vid namn Grette blir nyfiken på den hemsökta gården och reser dit.

Grette övernattar en tid, och en natt har han bäddat ner sig ordentligt, när gengångaren Glåm kommer in i stugan. Det blir då en stor strid mellan dem och till sist lyckas Grette fälla Glåm till marken. Glåm förbannar då Grette, varefter den senare "högg huvudet av Glåm och pluggade fast det i hans rumpa." Sen brände man kroppen och grävde ner askan långt från platsen. Detta verkar ha gjort slut på spökerierna, även om Grette därefter fick märkliga syner.

— Händelseförloppet må nu ha återgivits väl lättsamt, men berättelsen är egentligen mörk, och kan med rätta kallas en skräckskildring, vilket Ohlmarks gör. Stycket ur Grettesagan är rentav direkt obehaglig att läsa, och ligger vad det beträffar inte efter en novell av Poe eller Lovecraft. Dess höga ålder till trots.

Och vi märker snart, att en gengångare vid tiden inte ansågs vara detsamma som vår egen tids gråa damer och skuggor som rör sig. Gengångaren var helt enkelt en död som kroppsligen står upp från de döda och skapar ofärd där han drar fram. Gengångaren har därför rimligen större likhet med en zombie än med ett regelrätt spöke, såsom vi tänker oss fenomenen i dag.

* * *

Särskilt vill jag också nämna "Liktalet över jarl Erling" som hämtats ur krönikan över kung Sverre av Norge (ca 1151-1202). Texten utgörs av det tal som Sverre ska ha hållit vid graven i Nidaros, där hans fiende jarl Erling skakke vilar. Kung Sverre lyckas i det retoriskt kraftfulla talet kritisera den helgonstatus som nästan givits åt Erling, och snarare än att be till dem, bör man be för deras själar.

Men även i Saxo Grammaticus version av Hamlet återfinns ett mycket skickligt uppbyggt tal, denna gång framsagt av Hamlet (fornnordiska "Amlode") själv efter att han dräpt sin konungslige styvfar, vilken dräpt hans far, den gamle kungen.

Hamlet påvisar i talet det riktiga i det han gjort, och påpekar att det varit folkets plikt lika mycket som hans egen att genomföra dådet gentemot den man som dödat hans far, den gamle kungen. Hamlet menar sig icke ha gjort en ogärning, utan han har befriat dem från träldomen under en tyrannisk våldshärskare.

* * *

Vikingahistorier bekantar på ett formidabelt sätt läsaren med åtskilliga norröna sagor och berättelser. Och Ohlmarks har haft öga för att välja ut dramatiska och intressanta stycken ur källorna. Ohlmarks översättning är, som hans översättningar alltid är, dessutom mycket välklingande och njutbar.

Den upplaga av boken som jag har läst är felskuren, vilket gör att ett tjogtal av sidorna kommit i olag. Det gör en del extra bläddrande fram och tillbaka nödvändigt. Det förtar dock inte alls det generella omdömet av boken som en riktig guldklimp för den intresserade.
— — —
Vikingahistorier: Trettio fornnordiska berättare, Åke Ohlmarks (övers.). Folket i Bilds förlag 1976. ISBN: 91-550-1985-4. 336 sidor.

Spekulativ rekonstruktion: Begravning

Husbonden ligger död framför högsätet. Två kvinnor tvättar liket med tyglappar. Eldskenet avslöjar att skägget ligger platt mot bröstet. Håret är struket bakåt, glest och blankt. Det sitter folk på bänkarna utmed väggarna, tysta och stirrande. Det är dunkelt, men ögonen gnistrar. Husbonden kläs i högtidsdräkt och läggs på bår. 

En av karlarna reser sig. Han går till väggen och tar ner spjutet som hänger där. Och han lägger det i husbondens famn. Den dödes arm lägger han över skaftet. 

”Det är tid nu”, säger han.

Båren bärs ut på tunet. Efter följer allt gårdens folk. Det är skymning. Någon slår på en trumma. 

De går till gravfältet bortom gårdens sista bodar. Några halvt övervuxna högar finns där. Och där brinner en eld. En grund grav är öppnad.  Däri ställs båren. Trumman ljuder och mannen som slår på den står vid gravens huvudända. Han sjunger en ordlös sång. Allt folket samlas omkring. 

Mannen som lagt spjutet i husbondens famn fyller nävarna med jord och låter den falla över den döde. Sen gör alla de andra likadant. Hela tiden trummar trumslagaren, hela tiden sjunger han en ordlös sång. 

Innan mörkret lagt sig är marken plan. 

”I morgon reser vi högen, nu dricker vi ölet”, säger mannen som lagt spjutet i sin faders famn. 

Han går mot salen med det tomma högsätet. De andra följer honom. Trumslagaren står ensam kvar bland gravhögarna. Han sjunger en ordlös sång.

Bokrecension: Tyskland talar | Niclas Sennerteg

Tyskland talar: Hitlers svenska radiostation är skriven av författaren och journalisten Niclas Sennerteg (f. 1967).

* * *

Man kan anlägga olika perspektiv när man studerar Nazi-Tyskland. Ett nytt och givande sådant anlägger Sennerteg, när han låter läsaren följa hitlerismen under krigsåren genom den tyska radiopropagandan som riktades mot Sverige. Vi får därigenom en utökad förståelse för hur nazisterna såg på Sverige, och hur dessa ansåg att man lämpligast skulle försöka påverka vårt land.

Det är Königsbergsradion — uppkallad efter staden där en av dess sändare fanns, och där man en tid även återfann redaktionen — som Sennerteg närstuderat. Han har undersökt de källor som finns kvar för att försöka rekonstruera hur det lät, vad man ville få sagt, och vilka som stod bakom de i regel anonyma sändningarna med anropet "Hallå Norden, här talar Tyskland!"

* * *

Den brittiska synes ha varit den i Sverige mest inrattade av de utländska kanalerna och den som folk i allmänhet satte störst tillit till, men de som regelbundet lyssnade till de svenska stämmorna från Tyskland var ingalunda få, även om det är omöjligt att avgöra exakt varför lyssnarna lyssnade: bland dem torde funnits både regelrätta nazister och folk som helt enkelt tyckte om musiken som spelades.

Radiotjänsts första gallupundersökning visade, skriver Sennerteg, att 1943 att så många som 13,4 procent av svenska radiolyssnare rattade in Königsbergskanalen, medan programmet från BBC nådde 20,4 procent av lyssnarna. Undersökningen visade dock också, att endast 3,7 procent av lyssnarna var särdeles trogna, medan siffran för BBC var mer än dubbelt så hög. Sändningarna från Moskva åhördes dock tydligen blott av ett ringa fåtal.

Samtidigt erhöll Königsbergsradion under sin existens, skriver Sennerteg, omkring 30 000 brev från svenska lyssnare.

* * *

Sennertegs framställning börjar med en kronologisk genomgång av radions arbete från krigets början till dess slut. Vi möter de personer som både hördes i radion och de som verkade bortom mikrofonerna. I de fall det varit görligt att framställa sådana får vi ofta små biografier över gestalterna som möter oss. Det visar sig vara studenter, skådespelare, journalister, översättare, soldater och andra gestalter, i regel värvade som utlandssvenskar i Tyskland. Många hade en bakgrund i svenska nazistiska organisationer.

Den senare delen av Tyskland talar består i ett intressant analysblock som drar ut de större linjerna kring Tysklands motiv med propagandan, och vad dess syfte var.

* * *

Propaganda kan komma i många former. I Königsbergsradion kunde den bestå i vinklade, förljugna eller förtigna uppgifter i nyhetssändningar, reportage och föreläsningar. Sennerteg förklarar hur målet med propagandan inte var att nå mål på ett brådstörtat vis, utan att långsamt underminera ett folks motståndsvilja, och att försiktigt påverka opinionen.

"[... det handlade] för Goebbels mer om att göra lyssnarna mer tyskvänliga på längre sikt än om att uppnå snabba opinionsförändringar i någon enskild fråga."

Königsbergsradion skiftade fokus genom åren.

Initialt inriktade man sig i stor utsträckning mot britterna som Tysklands fiende. Antisemitismen frodades. Under Tysklands allians med Sovjet tegs det med kritik mot kommunismen, men när operation Barbarossa dragits igång återkom den röda ärkefienden och denne förblev sedan huvudfiende kriget igenom.

Så länge kriget gick bra motiverades den tyska aggressionen med att Tyskland förde ett slags preventivt försvarskrig. Och när kriget gick dåligt utmålades Tyskland som ett kämpade bålverk mot framstormande bolsjeviker.

* * *

Königsbergsradion fortsatte sina sändningar in i slutet. Så sent som den 29 april 1945 dementerades i en sändning att Hitler låg för döden. Redaktionen befann sig då vid en mobil sändare utanför Oslo. Dagen efter sköt sig den tyske Führern.

Sista sändningen genomfördes den 7 maj 1945, innan redaktionen upplöstes och dess sista medlemmar tog sig till Sverige och en i de flesta fall mer eller mindre undanskymd tillvaro. Ett antal av dem som arbetat för radion förhördes, men ingen ställdes inför rätta, eftersom de inte gjort något olagligt. Sennerteg skriver:

"Sverige hade aldrig varit i krig med Tyskland och propagandisterna kunde därför i juridisk mening inte sägas ha gått fiendens ärenden, även om den allmänna uppfattningen var att deras handlande varit omoraliskt och att de försökt skada Sverige."

Själva verkar radiosvenskarna i hög utsträckning förklarat sitt handlande med att de antingen var opolitiska och blott ville försörja sig, eller att de förvisso var Tysklandsvänner och agerade i enlighet med denna sin inställning.

* * *

Tyskland talar är en saklig och noggrann genomgång av en liten bit av det nazistiska Tysklands verksamhet. Men den lilla biten reflekterar väl hur utvecklingen i landet framskridde under de där fasansfulla åren, och dessutom hur Sverige och svenskarna förhöll sig till det glupska vilddjuret i söder.

Sennerteg lyckas måla en förvånansvärt helteckande bild av Königsbergsradions verksamhet och uppbyggnad, trots att de absolut flesta tyska dokumenten om densamma förstörts. Det gör att Tyskland talar förtjänar särskilt ros.
– – –
Tyskland talar: Hitlers svenska radiostation, Niclas Sennerteg. Historiska Media 2006. ISBN: 978-91-87263-79-8.

Bokrecension: Den försvunne | Franz Kafka

Den försvunne är en ofullbordad roman av Franz Kafka (1883-1924) som tillkom mellan åren 1911 och 1914. Boken har tidigare givits ut under titeln Amerika, men Den försvunne (Der Verschollene) var Kafkas eget namn på sitt romanprojekt. Verket ingår i Bakhålls oskattbara utgivning av Kafkas samlade verk, som översätts och kommenteras av Hans Blomqvist och Erik Ågren.

* * *

Eftersom Kafka aldrig färdigställde Den försvunne föreligger den inte i färdigt skick. Första delen av romanen är väl i princip komplett, men den senare delen består av längre eller kortare fragment, emellanåt med hopp i handlingen, där vi inte vet vad Kafka tänkt sig att infoga.

Bokens ofärdiga skick gör den emellertid inte mindre intagande eller mindre läsbar. Det insåg Kafkas gode vän och postume utgivare Max Brod, som lät ge ut texten redan 1927, bara några år efter Kafkas död i tuberkulos. Kafka själv lät under sin livstid endast ge ut inledningskapitlet, "Eldaren".

* * *

Först handlingen i kort sammandrag.

Huvudperson är den tyske ynglingen Karl Rossman. Denne blir i sitt hemland förförd av en hushållerska. Det resulterar i en graviditet. Karl sätts då på en båt till Amerika av sina föräldrar, för att komma ifrån skandalen.

Karl anländer till Amerika. Men det är inte Amerika som vi känner det, utan Kafkas eget Amerika, där Frihetsgudinnan inte håller en fackla, utan ett svärd, och där det går en bro mellan New York och Boston. Vi har alla anledning att misstänka att dessa diskrepanser med det verkliga Amerika är fullt avsiktliga, och ingår i att skapa den förvrängda verklighet som Kafka är mästare i att konstruera.

I Amerika råkar Karl snart samman med en släkting, som är en förmögen affärsman. Efter en icke-händelse tar släktingen sin beskyddande hand från Karl, och denne hamnar på landsvägarna tillsammans med två vindbitna gestalter. Han lyckas emellertid få anställning som hisspojke på ett hotell, men mister snart samma anställning på grund av en annan icke-händelse.

Snart hamnar han i klorna på samma vindbitna gestalter som han lyckats ta sig ifrån, och blir betjänt åt en av dem, som nu dessutom slagit sig i slang med en groteskt överviktig sångerska.

Därefter faller romanen isär i fragment. Avslutningsvis blir i vilket fall Karl anställd av den märkliga Oklahamateatern — felstavningen möjligen fullt avsiktlig — och vi lämnar honom på tåget med destination Oklahoma.

* * *

Den yttre handlingen i Den försvunne är således inte direkt anmärkningsvärd i sig. Men det är genom det ständigt förvrängda detaljerna, den ständigt olustiga stämningen, som Kafka lyckas skapa den särskilda sorts värld som just han var mästare i att frammana.

Karl hamnar ideligen i situationer där han blir gjord till ett slags offer för omständigheter som han inte kan råda för. Han är korkbiten i bäcken som förs hit och dit och inte själv påverkar när den hårt slängs mot stenar eller riskerar att stranda. Han är konsekvent i underläge, underordnad ogripbara auktoriteter med okända agendor. Men likt en stolt stoiker accepterar han dessa ödets ständiga lek med honom.

Andra människor är ständigt elaka, missunnsamma, oförstående, men likväl hamnar alltid skuldbördan på Karl själv. Han är den betryckte som accepterar att förtryckas.

När Karl tvingas bli betjänt och helt enkelt inte släpps ut ur lägenheten där han ska tjänstgöra, accepterar han sitt nya liv med dess absurda och uppfyllbara krav, och uppfyller sina plikter så långt han förmår och så gott han kan. När han slängs ut av sin nyss så älsklige och beskyddande förmögne släkting från ett privilegierat liv försöker han inte försvara sig eller förklara sig: han accepterar sitt återigen uppnådda utanförskap.

Att träda in i Kafkas universum är att träda in i en spegelsal, där allt är förvrängt, dunkelt, anat: Kafkas värld är en en plats där ingenting riktigt är som det verkar och där all interaktion är vansklig och oförutsägbar. Där är domarna oproportionerligt stränga och där är huvudpersonerna obegripligt undergivna.

* * *

Den försvunne utspelar sig i denna ångestskapande miljö som vi känner från Processen och Slottet. Och liksom dessa torde Den försvunne vara omistlig litteratur för den som vill läsa något som griper tag på allvar, trycker över bröstet och får en att tänka: att en människa kan skriva så bra!
– – –
Den försvunne, Franz Kafka. Bakhåll 2013. Övers. Hans Blomqvist, Erik Ågren. ISBN: 978-91-7742-368-3. E-boksproduktion av Elib AB 2013.

Bokrecension: De Profundis | Oscar Wilde

Oscar Wilde 1892

De Profundis är ett brev författat av Oscar Wilde. Det utgavs postumt första gången i något beskuren version 1905. Jag har läst en digitalisad utgåva från 1913.

* * *

Oscar Wilde skrev sin epistel De Profundis i början av 1897, när han satt i fängelse.

Brevets adressat är Wildes älskare Lord Alfred Douglas, "Bosie". Wilde fick aldrig skicka iväg brevet, men tog det med sig vid sin frigivning och överlämnade det till sin nära vän Robert Ross, vilken skulle se till att en kopia skickades till Bosie.

Fem år efter Wildes död lät Ross publicera brevet och gav det dess titel, tagen från psaltarpsalm 130. De profundis betyder "Ur djupen". Men i denna första offentliga version av brevet har Ross valt att utesluta alla direkta referenser till Lord Alfred Douglas familj. Senare har mer kompletta utgåvor utgivits. Först på 1960-talet gavs en fullständig version ut. Men jag har alltså läst en tidigare utgåva.

* * *

Anledningen till att Wilde fängslats var en serie av händelser.

Wilde ställde Lord Douglas far, Lord Queensberry, inför rätta, för att denne låtit påskina att Wilde var homosexuell, "posing somdomite [sic!]" i en not han lämnat på en klubb de båda besökte.

Åtalspunkten var förtal. Wilde stod då på höjden av sin karriär, och draget att låta åtala Lord Queensberry påhejades av Lord Douglas.

Rättegången blev ett publikt spektakel. Resultatet av det hela, var att domstolen kom fram till att Lord Queensberry ingalunda gjort sig skyldig till förtal, utan blott uttryckt vad sant var.

Wilde tvingades då ge upp sin sak, och plötsligt var det han själv som blev anklagad för "gross indecensy" (ung. "grov oanständighet"), åsyftande hans sexuella förbindelser med män. Wilde förnekade anklagelsen och först vid en ny rättegång blev Wilde dömd till två års straffarbete, lagens hårdaste straff för åtalspunkten.

* * *

När Wilde skriver De Profundis börjar hans tid som fängslad att gå mot sitt slut. Vi möter en man som är djupt böjd av sina erfarenheter, förödmjukad, men som trots det vägrar att se sig som knäckt. Han försöker att också i denna svåra prövning hitta mening, hitta erfarenhet att ta vara på. Han försöker att få allt som skett honom att verka något gott för honom. Och det han framförallt erfarit, är sorg.

"For us there is only one season, the season of sorrow."

Genom att Wilde, som levt sitt liv för njutningar och skönhet, sänkts ner i sorg, förefaller han mena att han fått ett nytt djup, en ny dimension i sitt väsen. Han vill inkorporera sina erfarenheter i sitt väsen, acceptera dem utan fruktan eller motstånd. Och utan ånger, liksom han inte heller ångrar att han en gång levt för njutningar.

"To regret one's own experiences is to arrest one's own development."

Så han ställer in sig på att inte skämmas för sitt straff, för att på så vis vara förmögen att verkligen leva i frihet igen. Han hoppas kunna återvända som konstnär, och producera åtminstone ett till högstående verk, för att på så vis omintetgöra hån och missunnsamhet. Han hoppas kunna lära sig att vara glad igen, såsom hans liv varit fyllt av glädje förut.

* * *

Wilde skriver uttryckligen att religion inte är för honom. Likväl verkar han ha knutit an till Jesusgestalten som ett slags romantiskt ideal som de grekiska gudarna inte kan uppnå. Jesus framstår i Wildes läsning som en slags levnadskonstnär, med betoning på konstnär. Han ser Jesus som en poet, och hela dennes liv som en dikt, som ett konstverk. Dessutom är han den främste av alla dem som älskar, och till det historiens förste och främste individualist.

Ja, Wilde ser Jesus i allt som har med romantik att göra. Han hittar honom både i Romeo och Julia och i Les Misérables och i Fleurs du Mal. I själva blommornas skönhet ser han Jesus. För Jesus, menar Wilde, var kärleken det yppersta. Och denna kärlek ger Jesus åt det som icke är kärleken värdig. Dessutom ...

"... in a manner not yet understood of the world he regarded sin and suffering as being in themselves beautiful holy things and modes of perfection."

Wilde läser dagligen Nya testamentet på grekiska och blir rimligen väl bekant med Jesus från evangelierna.

Men vi märker hur han fyller den ganska torra och i mina ögon inte särskilt sympatiska Jesusgestalten med vad som i själva verket är hans egna ideal: det estetiska, det tragiska, det kärleksfulla, det vackra. Kanhända är det just vad man behöver för att orka stå upprätt, när man som Wilde satts i en orättvis och orättfärdig situation: ett ideal. Man må sen ge det idealet vad namn man vill: med religion har det egentligen inte att skaffa.

* * *

I De Profundis märker man inte mycket av den fjärilslätta humor och den trippande ekvilibri som kännetecknar Wildes pjäser och texter. Det är en mycket allvarlig Wilde som skriver, en märkt och stukad man, som tagits från sin berömmelses höjder ner i själva fängelsehålan. Texten i sig är vindlande, eller ger åtminstone ett vindlande intryck i den beskärda, tidiga version jag läst. Han reflekterar kring sitt liv, reflekterar kring fängelselivet, reflekterar kring sitt liv efter fängelset, och reflekterar kring Jesus från Nasaret.

Den allvarlige Wilde som vi möter i De Profundis är fascinerande, inte minst intresserar de strategier han beskriver för hur han efter sin fängelsevistelse ska fortsätta att inte bara existera, utan att leva.
— — —
De Profundis, Oscar Wilde. Methuen & Co. 1913. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: En pojkes egen historia | Edmund White

En pojkes egen historia är skriven av Edmund White (f. 1940). Den utgör den första delen i författarens autofiktiva trilogi.

* * *

Edmund White skriver i En pojkes egen historia hänsynslöst öppet om sin uppväxt under 40- och 50-talet. Men samtidigt är berättelsen draperad i det vi kan kalla autofiktion: White skriver om sitt liv med en skönlitterär författares friheter. Det är en självbiografi klädd i en romans kläder.

Han begynner inte i början och slutar inte heller i slutet: med suveränens känsla plockar han upp en tråd och följer en stund, och tar sedan tag i en annan, för att i tredje andetaget återigen anknyta till den första. Trots vad man kan förvänta sig ger inte det ett upphackat intryck: tvärtom smälter hela sviten av upplevelser och intryck samman till ett porträtt av White själv och hans omvärld under några formativa år före och efter puberteten.

White åtrår män. Det evigt pulserande temat i boken är denna hans djupt kända upplevelse av sitt annorlundaskap, orsakat av att han inte är som andra pojkar. Men inte bara homosexualiteten särskiljer honom: han är sällsynt lillgammal och existerar i ett slags – i viss mån självvalt – permanent utanförskap.

Det känns som att han endast kan vara äkta inför sig själv, mer äkta än eljest, när yttre störningsmoment i form av andra människor är avlägsnade. White skriver:

"Jag kunde inte komma på något sätt att åstadkomma äkthet, utom när jag var ensam."

White intresserar sig för litteratur, för konst, för musik, för religion. Men inte för kristendomen, som är honom väsensfrämmande, utan för buddismen. När en präst förebrår honom hans då erkända homosexualitet på så vis att den förklaras vara synd, rör det inte den unge studenten i ryggen.

* * *

Läsaren får ta del av hur den unge White lär känna sig själv och hur han mer eller mindre motvilligt lär sig hantera sin homosexualitet. Helst vill han se sig som heterosexuell – som bara råkar åtrå män. Det innebär inte en celibatär tillvaro, tvärtom. White har själv beskrivit hur han i själva verket fått tona ner sin promiskuitet i romanen. Och White skriver:

"Jag inser nu att det jag önskade var att bli älskad av män och älska dem tillbaka, men utan att bli homosexuell."

Likväl, öppenheten är total, utan att bli snaskig eller sensationell: han skriver utan hänsyn men också utan avsikt att väcka anstöt. När han beskriver sitt första samlag med en annan pojke är det just en beskrivning vi möter, där fokus ligger på hans vemod över att vilja nå bortom det fysiska, till en romantisk förening, där hans kamrat bara vill nå stundens njutning.

Den unge White söker främst en äldre man, dels för att i denna sin drömda idealgestalt finna omsorg och omtanke, men i andra stunder för att genom sin ungdom förmå dominera. Att han köper sex av en ung man, eller att han som tonåring förvecklar sig i en ménage à trois med en latinlärare och dennes hustru förändrar inte målet för hans åstundan.

Drömmen om idealmannen förblir, liksom den vurm han kan erfara inför en bild av en viss europeisk staty eller en fotografisk nakenstudie. Trånad, icke uppfyllelse.

Boken fylls dessutom av diverse egensinniga gestalter som gör entré och försvinner ut i periferin allteftersom historien fortsätter. Vi möter hans en tid hett åstundade kvinnliga vän Helen, som han vid ett tillfälle går på dejt med, men som sedan förskjuter honom när han brevledes förklarar henne sin kärlek. Vi möter också hans filosofiske och nazistiske kamrat på privatskolan. Och vi har den tragiske pojken på sommarlägret som alla föräldrar varnar för, eftersom han är översexuell. Och vi har läraren som undervisar i jazzmusik och langar droger till sina elever.

En pojkes historia är inte en munter historia. Rent materiellt har White allt, som son till en tydligen stormrik affärsman som efter en kärleksaffär vid sidan av skiljer sig från sin hustru och Whites mor, vilken ändå försöker upprätthålla ett jetsetliv.

Men det är ändå en historia om utanförskap och om en killes utveckling, där det han känner också med tiden tillåts bli en i någon mån accepterad del av honom, i en värld där det alls inte är accepterat, fastän så vanligt förekommande när man väl ser bakom kulisserna.

Detta skådande bakom kulisserna är White mästerlig på att ta med läsaren på. Det kan handla om hur han genomskådar hans moders desperata jakt på en ny man, eller hur tragiskt och kallt hans fars antisociala liv är, eller om hyckleriet när den kristna moralens väktare själva ägnar sig åt det de vill förbjuda andra.

* * *

En pojkes egen historia är en omtumlande läsupplevelse. Hänsynslösheten som White skriver med går inte att ducka för. Inte heller för pojkens och senare den unge mannens både utanförskap. Jag kan inte påstå att jag känner direkt sympati för berättelsens jag, men likväl förståelse och beundran för hans alltmer tilltagande mod i att bli den han är.

Edmund White smyckar sin berättelse med ett översvallande bildspråk som jag inte är bekväm med. Liknelserna sväller och rinner emellanåt över alla bräddar. Formuleringar som:

"... näsan i sin tur var en bön som steg upp från läpparnas altare ..."

må vara vackra, men verkar överlastade på mig. För min egen del hade måhända utsattheten hos White gått fram än starkare, om språket svarade mot den ödslighet som Whites autofiktiva yngre motsvarighet verkar ha levt i.
– – –
En pojkes egen historia (eng. A Boy's Own Story), Edmund White. Övers. Thomas Preis. Modernista 2013. ISBN: 978-91-7499-427-8.

Bokrecension: Nordiskt forntidslif | Albert Ulrik Bååth

Nordiskt forntidslif är skriven av Albert Ulrik Bååth (1853-1912), från 1891 docent i fornnordisk litteratur. Föreliggande bok utgavs 1890.

* * *

Många av de böcker som kommer ut om fornnordisk tid skildrar gudarnas värld, alltså själva mytologin. I den serie föreläsningar som Nordiskt forntidslif består av skildrar istället Bååth hur livet torde ha tett sig för den fornnordiska människan till vardags, i synnerhet på Island, med ledning av stoffet i de fornisländska sagorna.

Sagorna är omstridda vad gäller vilken vikt man kan lägga vid dem som historiska källor, enär de ofta är nedskrivna några hundra år efter att händelserna de skildrar faktiskt timade. Men de får ändå räknas som synnerligen relevanta bland den i övrigt inte särskilt omfattande mängd skriftliga vittnesbörd om tiden i fråga.

Man får här särskilt notera, att ordet "saga" i sammanhanget inte betyder detsamma som i vår tid, utan ligger närmare dess etymologiska ursprungsbetydelse som har med "det sagda" att göra.

* * *

Bååth höll sina föreläsningar, som han själv skriver, "populära", det vill säga anpassade för en bredare publik. De är därmed mycket lättillgängliga, och för att blåsa liv i det han skildrar tar han ibland till nästan skönlitterär berättarteknik, för att ställa lyssnaren, och nu läsaren, på den fornisländska gården, inför de fornisländska trälarna, eller på det fornisländska Alltinget.

Vi gör nog rätt i att minnas att sagorna i stor utsträckning utspelas just på Island och åtminstone berättades av islänningar. Med detta sagt kan vi dock samtidigt gärna tänka oss, att kulturen över hela Skandinavien vid den här tiden — senare delen av den yngre järnåldern, det vill säga vikingatid — i mångt och mycket nog varit någorlunda homogen; man talade till exempel för varandra fullt begripliga språk, egentligen samma språk, vilket torde befrämjat ett kulturellt frändskap.

Varje föreläsning har ett särskilt tema, som systematiskt avhandlas. Vi får således stifta bekantskap med livet på gården, hur man såg på manligt respektive kvinnligt, hur man tänkte kring äktenskap, hur man såg på barn och ungdom, trälarnas plats i samhället, lagstiftningen och skaldernas funktion. Ofta exemplifierar Bååth med citat eller referat ur saga- och Eddatexterna.

Nordiskt forntidslif blir på detta vis en fortfarande utmärkt ingång till den fornnordiska föreställningsvärldens universum, väl värd att föda var och en hågad läsare som vill fördjupa sig i fornnordisk kultur.

* * *

Således får vi stifta bekantskap med kända fornnordiska teman, som kärleken till ätten, till hedern, till minnet, till modet. Bärsärkarna presenteras liksom blodshämndens draman. Brudköpen som utfördes till ättens fromma beskrivs i detalj, liksom vad som förväntades av maka och make i livet tillsammans.

Lite särskilt utrymme tänkte jag ge åt Bååths beskrivning av trälarnas situation i den fornnordiska kulturen, vilket får räknas som ett av dess mörkare stråt.

Trälarna, som ofta införskaffades som krigsbyten, sågs snarare "ej för personer, utan saker, tillhöriga en viss egare." Det var upp till ägaren att handla såsom han ville med trälarna. Han hade även rätten att ta deras liv som han behagade, så länge han "kungjorde dråpet samma dag, det skett".

Trälarnas kast sågs i allmänhet på med förakt. Så var det också ett svårt okvädningsord att kalla en fri man träl. Ordet betydde helt enkelt feg. Dessutom ansågs det vara vanärande att falla för en träls vapen, eller att ens att gå i dennes sällskap.

Villkoren för trälarna varierade. De hade olika arbetsuppgifter, varav vissa rentav "kunde vara rätt drägliga", som till exempel att förestå en mindre gård som tillhörde husbonden. Men samtidigt kunde de behandlas helt utan hänsyn till deras eget väl.

Emellertid kunde trälar göras fria. Sagorna ger exempel på att trälar vunnit sin frihet genom att utföra något särskilt farligt uppdrag åt sina herrar. Det kunde också hända att trälen fick utrymme att arbeta för eget gagn, så att han eller hon med tiden kunde köpa sin egen frihet genom en formaliserad ceremoni. Likväl synes den frigivne trälen ofta ha stannat i sin husbondes närhet, eftersom han därigenom fick någon sorts grundläggande trygghet, när han inte hade en egen ätt att falla tillbaka på.

* * *

Albert Ulrik Bååth, som året efter att Nordiskt forntidslif utgavs blev docent i fornnordisk litteratur och dessutom själv översatt en stor mängd fornisländska sagor, hittade naturligtvis som i sin egen ficka i det material som ligger till grund för de föreläsningar som gavs ut i Nordiskt forntidslif. Det gör att han med lätthet kan dra paralleller ur olika sagor, och så dra sina framställningars olika teser i bevis. Föreläsningarna blir på detta vis mycket välsydda. Texterna är mycket tilltalande för den nyfikne på ämnet både språkligt och innehållsmässigt.

Visst har åren gått sen Bååth gav ut sina föreläsningar. Likväl kan mycket matnyttigt hämtas fram ur vad Bååth undervisade om under slutet av 1800-talet.
– – –
Nordiskt forntidslif, Albert Ulrik Bååth. Fahlcrantz / C:os förlag 1890. 241 sidor.