Bokrecension: De Profundis | Oscar Wilde

Oscar Wilde 1892

De Profundis är ett brev författat av Oscar Wilde. Det utgavs postumt första gången i något beskuren version 1905. Jag har läst en digitalisad utgåva från 1913.

* * *

Oscar Wilde skrev sin epistel De Profundis i början av 1897, när han satt i fängelse.

Brevets adressat är Wildes älskare Lord Alfred Douglas, "Bosie". Wilde fick aldrig skicka iväg brevet, men tog det med sig vid sin frigivning och överlämnade det till sin nära vän Robert Ross, vilken skulle se till att en kopia skickades till Bosie.

Fem år efter Wildes död lät Ross publicera brevet och gav det dess titel, tagen från psaltarpsalm 130. De profundis betyder "Ur djupen". Men i denna första offentliga version av brevet har Ross valt att utesluta alla direkta referenser till Lord Alfred Douglas familj. Senare har mer kompletta utgåvor utgivits. Först på 1960-talet gavs en fullständig version ut. Men jag har alltså läst en tidigare utgåva.

* * *

Anledningen till att Wilde fängslats var en serie av händelser.

Wilde ställde Lord Douglas far, Lord Queensberry, inför rätta, för att denne låtit påskina att Wilde var homosexuell, "posing somdomite [sic!]" i en not han lämnat på en klubb de båda besökte.

Åtalspunkten var förtal. Wilde stod då på höjden av sin karriär, och draget att låta åtala Lord Queensberry påhejades av Lord Douglas.

Rättegången blev ett publikt spektakel. Resultatet av det hela, var att domstolen kom fram till att Lord Queensberry ingalunda gjort sig skyldig till förtal, utan blott uttryckt vad sant var.

Wilde tvingades då ge upp sin sak, och plötsligt var det han själv som blev anklagad för "gross indecensy" (ung. "grov oanständighet"), åsyftande hans sexuella förbindelser med män. Wilde förnekade anklagelsen och först vid en ny rättegång blev Wilde dömd till två års straffarbete, lagens hårdaste straff för åtalspunkten.

* * *

När Wilde skriver De Profundis börjar hans tid som fängslad att gå mot sitt slut. Vi möter en man som är djupt böjd av sina erfarenheter, förödmjukad, men som trots det vägrar att se sig som knäckt. Han försöker att också i denna svåra prövning hitta mening, hitta erfarenhet att ta vara på. Han försöker att få allt som skett honom att verka något gott för honom. Och det han framförallt erfarit, är sorg.

"For us there is only one season, the season of sorrow."

Genom att Wilde, som levt sitt liv för njutningar och skönhet, sänkts ner i sorg, förefaller han mena att han fått ett nytt djup, en ny dimension i sitt väsen. Han vill inkorporera sina erfarenheter i sitt väsen, acceptera dem utan fruktan eller motstånd. Och utan ånger, liksom han inte heller ångrar att han en gång levt för njutningar.

"To regret one's own experiences is to arrest one's own development."

Så han ställer in sig på att inte skämmas för sitt straff, för att på så vis vara förmögen att verkligen leva i frihet igen. Han hoppas kunna återvända som konstnär, och producera åtminstone ett till högstående verk, för att på så vis omintetgöra hån och missunnsamhet. Han hoppas kunna lära sig att vara glad igen, såsom hans liv varit fyllt av glädje förut.

* * *

Wilde skriver uttryckligen att religion inte är för honom. Likväl verkar han ha knutit an till Jesusgestalten som ett slags romantiskt ideal som de grekiska gudarna inte kan uppnå. Jesus framstår i Wildes läsning som en slags levnadskonstnär, med betoning på konstnär. Han ser Jesus som en poet, och hela dennes liv som en dikt, som ett konstverk. Dessutom är han den främste av alla dem som älskar, och till det historiens förste och främste individualist.

Ja, Wilde ser Jesus i allt som har med romantik att göra. Han hittar honom både i Romeo och Julia och i Les Misérables och i Fleurs du Mal. I själva blommornas skönhet ser han Jesus. För Jesus, menar Wilde, var kärleken det yppersta. Och denna kärlek ger Jesus åt det som icke är kärleken värdig. Dessutom ...

"... in a manner not yet understood of the world he regarded sin and suffering as being in themselves beautiful holy things and modes of perfection."

Wilde läser dagligen Nya testamentet på grekiska och blir rimligen väl bekant med Jesus från evangelierna.

Men vi märker hur han fyller den ganska torra och i mina ögon inte särskilt sympatiska Jesusgestalten med vad som i själva verket är hans egna ideal: det estetiska, det tragiska, det kärleksfulla, det vackra. Kanhända är det just vad man behöver för att orka stå upprätt, när man som Wilde satts i en orättvis och orättfärdig situation: ett ideal. Man må sen ge det idealet vad namn man vill: med religion har det egentligen inte att skaffa.

* * *

I De Profundis märker man inte mycket av den fjärilslätta humor och den trippande ekvilibri som kännetecknar Wildes pjäser och texter. Det är en mycket allvarlig Wilde som skriver, en märkt och stukad man, som tagits från sin berömmelses höjder ner i själva fängelsehålan. Texten i sig är vindlande, eller ger åtminstone ett vindlande intryck i den beskärda, tidiga version jag läst. Han reflekterar kring sitt liv, reflekterar kring fängelselivet, reflekterar kring sitt liv efter fängelset, och reflekterar kring Jesus från Nasaret.

Den allvarlige Wilde som vi möter i De Profundis är fascinerande, inte minst intresserar de strategier han beskriver för hur han efter sin fängelsevistelse ska fortsätta att inte bara existera, utan att leva.
— — —
De Profundis, Oscar Wilde. Methuen & Co. 1913. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.