Bokrecension: Mannerskiölds herrgård | Oskar Källner

Mannerskiölds herrgård är en skräcknovell av Oskar Källner (f. 1978).

* * *

Renodlad fantasy har aldrig varit mina litterära hemtrakter. Å andra sidan är jag rejält förtjust i skräcklitteratur av olika slag. Oskar Källner låter mig i novellen Mannerskiölds herrgård stifta bekantskap med ett stycke rejäl fantasyskräck. Och jag märker att fantasyinslagen inte stöter bort mig, utan tvärtom fascinerar mig: när världen sprängs och läsaren tas med till alternativa verkligheter är det svårt att inte ryckas med.

Kanhända därför att den värld Källner manar fram genom sitt skrivande ändå inte är mig fullt så okänd: Källner berättar själv om att han skriver i en Lovecraftiansk tradition. Och Lovecraft är en av mina litterära favoriter, med sitt banbrytande sätt att skriva skräck på ett hänsynslöst vis, med sina monster, på varandra staplade adjektiv och främmande språk.

Mannerskiölds herrgård är en lyckad skräcknovell i Lovecrafts anda. Det som börjar som en spökhistoria med klassiska inslag förvrids snart till något mycket märkligt, mycket främmande, där grå fruar och andra spöken skulle framstå som direkt harmlösa i jämförelse med var som döljer sig i herrgårdens inre.

* * *

Förutsättningarna är som följer.

Herr Mannerskiöld är död sen långa och många år, men Ursula håller svindyra visningar med löften om att besökarna kommer att träffa på något övernaturligt i det till det yttre så välbevarade Mannerskiöldska boningshuset. Själv träder hon aldrig in i herrgården. Och visningarna pågår aldrig längre än några få minuter. Och de som väl kommit till herrgården — har en tendens att aldrig lämna den igen.

Ursula visar sig nämligen vara en särdeles iskall kvinna i vad jag uppfattar som äldre medelåldern. Hon tjänar stora pengar på de dyra visningarna, men framför allt tjänar hon något annat, något hon nog själv knappt är bekant med, något som inte är av denna världen.

Men en dag dyker en morsk ung kvinna upp, Alex, som undrar vart hennes försvunne bror tagit vägen. Så tar prologen slut, och den egentliga handlingen tar vid.

* * *

Novellen tar med läsaren på en hisnande resa, som sticker iväg så långt från kända stigar, att jag kommer på mig själv med att undra hur författaren ska lyckas knyta ihop historien. Undran är emellertid onödig, för mot slutet planar berättelsen ut, och klingar ut i ett välljudande ackord.

Påverkan från Lovecraft är tydlig. Men det är också den explicita förutsättningen; Källner går medvetet in i det rum som Lovecraft skapat, och säger sig dessutom gärna vilja återvända. Någon gång fastnar jag på någon anglicism, men språket flyter på, bättre än Lovecrafts egen, tämligen överlastade, stil.

Mannerskiölds herrgård är helt enkelt en god novell om det onda, onda som kan gömma sig bakom den ovanligt välbevarade fasaden till ett ståtligt gammalt hus i Dalarna.

Ja, och en sak till. En lysande formulering:

"... de döda djupen mellan stjärnorna ..."

Om så boken bara bestått av de orden, hade den fortfarande var väl att skaffa och läsa.
— — —
Mannerskiölds herrgård, Oskar Källner. Fafner förlag 2014. ISBN: 978-91-979428-7-4.