* * *
I Klassicitet och germanism, skriven vid artonhundratalets slut, formulerar von Heidenstam sina tankar kring vad han ser som två stora kulturströmningar, nämligen den kultur som stammar från antiken med dess ideal - det klassiska, och det som stammar från den barbariska myllan – germanismen.
von Heidenstam ställer dessa två kulturströmningar mot varandra, jämför dem och försöker placera in den svenska kulturen i dess sammanhang, som något av en syntes av de båda, eller som en germansk kultur med klassicistiska inslag.
* * *
Vad menar då von Heidenstam med de två termerna? Ja, de förefaller ligga nära Nietzsches två principer om apolloniskt och dionysiskt: det ordnade mot det dynamiska, det eftertänksamma mot det känslosamma.
Klassiciteten är i von Heidenstams skrift det strikt civiliserade, hierarkiska, ordnade, elitistiska. Germanismen är det organiska, vilda, folkliga, naturdyrkande, demokratiska. Där klassiciteten i konsten uttrycks genom det i former inpassade och svårtillgängliga, till vilket njutaren måste höja sig, blir germanismen i konsten till det som stammar nedifrån, det burleska, folkliga, grovkorniga, omedelbart tillgängliga.
von Heidenstam skriver:
"Det är obegripligt hur man någonsin kunnat kalla hellenernas odling folkligt i modern mening. Var hon icke den mest aristokratiska som någonsin funnits och uppnådde hon icke just därigenom sin fullkomlighet? Där som allestädes uppammades konsten hos det kunniga fåtalet, men de kringmurade henne med stränga lagar, innan portarna stöttes upp på vid gafvel."Den klassicistiska konsten är alltså något som kräver särskilt kunnande eller ett särskilt sinne för att vara möjlig att ta till sig.
* * *
Världsutvecklingen sedan antiken ser von Heidenstam som en kamp, "en enda långsam drabbning", mellan dessa olika principer, principer som finner sin orsak i grundkaraktärerna hos olika folkslag: det klassicistiska hos främst hos hellenerna och senare hos romarna och vidare hos fransmännen, och det germanska hos tyskarna, skandinaverna och det ryska.
Germanismen är subjektiv, betonar känslolivet och inbillningskraften. Den är obehärskad och skrikig. Formen är inte det viktiga, utan uttrycket. Det objektiva skjuts i bakgrunden till förmån för det personliga. Kristendomen blir hos germanismen en känslosak och en sedlighetssak, snarare än som hos klassicisterna en formsak och ännu en maktapparat.
Germanismen har "smak för det simpla", och brister i känsla för skönhet. Germanismen existerar i någon slags halvdager, medan klassicismen eftersträvar distinktioner, logik, skillnad mellan ljus och mörker.
Även i humorn ser von Heidenstam en betydande skillnad mellan klassicism och germanism. Klassicismens humor uttrycks genom finstämd ironi och kvickhet, menar han, medan germanismens humor är plebejsk, Luthers grovkornighet, farsen.
Germanismen ser ner på elitism, och ser alla som lika goda — eller dåliga. Intet höjer sig där, allt håller sig vid marken. Till skillnad mot klassicismen:
"Den klassiska folkligheten bestod i ett allmänt aristokratiskt höjande, icke i ett sänkande."von Heidenstam ser utifrån sitt perspektiv både demokratin och socialismen som frukter av germanism. Målet för germanismen i von Heidenstams egen tid har blivit "demokratisering". Och de mest synliga vapen med vilka germanismen attackerar det klassicistiska är genom subjektiviteten och folkligheten — en folklighet som sänker alla trösklar, förstår vi, snarare än hjälper individer att bestiga dem.
* * *
Det säger måhända sig självt att en konservativ ande som von Heidenstam inte ser det som han kallar för germanism som något särdeles gynnsamt för kulturen. Visst kritiserar han också klassicismen för sin stelhet; likväl är det germanismen som får klä skott efter skott.
Men i sina avslutande tankar bejakar von Heidenstam på sätt och vis ändå germanismen, åtminstone som ett steg till något annat. När världen, som han målar upp det, blir alltmer globaliserad och kulturer blandas med varandra på sant germanskt manér av kaos och dynamik, måste ändå till sist ur kaoset en ny ordning, en ny civilisation utkristalliseras och uppstå, som återigen tillåter sig att vara elitistisk, att höja sig, att lämna det burleska för det finstämda.
von Heidenstam är medveten om att han skriver med starka kontraster: han "målar i hvitt och svart" för att hans poänger skall bli tydligare. Vi står själva så nära den världsutveckling vi lever i, att det är svårt att analysera den på ett rimligt sätt, menar han vidare.
Inte minst är samhällssituationen där vid förrförra seklets aftontimma oöverblickbar med alla sina vetenskapliga landvinningar och internationalism, där folken blir till folket. Därför blir kontrasterna nödvändiga och slutsatserna trevande, och han inför ett caveat för att utmåla den egna tiden i alltför dystra färger, enär folk i varje tid menat sig leva i en förfallsperiod.
Det må vara hur det vill med von Heidenstams formulerade idéer om kulturernas kamp. För egen del är jag nöjd, och det i högsta grad, över att inte tvingas begränsa mig till ett åskådningssätt; jag tillåter mig att leva mitt i den kosmopolitiska kultur som växer fram, där jag utan att värdera det ena högre eller lägre än det andra kan njuta av Ciceros epistlar likväl som av folkliga medeltida ballader, av vetenskapliga undersökningar likväl som av friluftsteater. Men framtiden får utvisa om vår polyglotta civilisation sammansmälter till något nytt och ännu osett.
— — —
Klassicitet och germanism, Verner von Heidenstam. Albert Bonniers förlag 1898. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar