* * *
Jag tror att man kan säga, att vad Vilhelm Mobergs utvandrarsvit är för emigrationen till Amerika, är Lo-Johanssons Statarna för det svenska statarsamhället. Båda författarnas verk är omfattande och skildrar i stor utsträckning en särskild samhällsgrupp, och blir liksom en fiktionens historieskrivning över två särskilda fenomen under ungefär samma epok.
Men där Moberg skriver episkt om Karl-Oskar och Kristinas liv från deras ungdom till deras död, har Lo-Johansson valt att använda novellkonsten. Således består Statarna av ett åttiotal noveller som med olika infallsvinklar beskriver livet som statare i någorlunda kronologisk ordning, från den tid då oxarna drog plogen på fälten, intill dess att traktorerna övertagit deras roll.
Det gör att perspektiven mångfaldigas, även om de hela tiden strålar samman till statarnas livsvillkor, dessa jordproletärer som slet på fideikomissen och på andra stora gårdar med lön i penningar, men företrädesvis i form av bostad och mat.
Lo-Johansson beskriver parallellt med liven på godsen även arbetarrörelsens insteg i statarnas sfär: hur fackföreningar uppstår och hur de så utsatta hamnar i en position där de kan börja förhandla med sina arbetsgivare, och kanske rentav i vissa fall gå i strejk.
* * *
Det är ingen romantiserad bild vi får ta del av. Lo-Johansson, själv en gång uppväxt i en statarfamilj, ser icke statarna i glittrande ljus. De framstår i regel som kärva människor, misstänksamma och missunnsamma och synnerligen medvetna om sin plats i världen och klassystemet.
Deras drömmar sträcker sig till möjligheten att en gång få arrendera ett torp istället för att bo i statarlängorna. Möjligen hägrar illusionen om att bli självägande bonde en dag. Men i verkligheten blev ytterst få torpare: många gånger ärvdes yrket som statare, och barnen till statare blev statare själva.
Vad gäller misstänksamheten berättar Lo-Johansson om hur svårt det kunde vara för någon från enkel bakgrund att tillåtas komma upp sig i världen. Med behag såg man hur folk av högre klass sänkte sig ner till dem och tog sig an deras frågor, men när någon av deras egna söner började klättra inom arbetarrörelsen, uppfattades han lätt som en simpel karriärist som närde sig på deras förbundsavgifter.
Just detta skildras kraftfullt i novellen Studenten och statarpojken. Lo-Johansson lägger där i statarnas mun detta:
"Om [studenten] sade de:Inte heller romantiseras livet på landsbygden. Vad vi istället får uppmålat är det hårda och slitsamma arbetet på gråa och dammiga åkrar, undermåliga bostäder, sjukdom och felslagna skördar. Först mot de i boken avslutande novellerna börjar en ljusning märkas, när reformer börjar slå igenom, och statarna verkar bli ansedda mer som människor av kött och blod, snarare än som blott billig arbetskraft.
- Se, han är en fin karl, och han kommer ändå ned till oss. Den tror vi på.
Men om statarpojken, som blivit ombudsman, sade de:
- Den, han vill använda oss till att kliva på och komma sig opp på! Den tjockbuken!"
* * *
Ivar Lo-Johansson skriver en karg och direkt prosa. Den är i befriande avsaknad av störande utsmyckningar och de små berättelserna står för sig själva i kraft av sitt budskap: de är inte kamouflerad av prunkande språk.
Det är mastigt att ta sig igenom ett åttiotal noveller, det medges. Men läsningen blir aldrig tråkig. Och genom att Lo-Johansson varken moraliserar eller romantiserar kring statarna själva skrivs vi inte på näsan om hur vi bör reagera på berättelserna, som förvisso icke sällan innehåller tragiska inslag. Det skapar en känsla av att vi får lära känna statarna såsom de var, inte genom ett eftervärldens raster med särskilda motiv. De blir människor och inte tillrättalagda silhuetter.
Ivar Lo-Johanssons Statarna är en sann klassiker, och var och en intresserad av hur en betydande del av den svenska landsbygdsbefolkningen levde, statarna, bör inte tveka att kasta sig över den.
– – –
Statarna I-II, Ivar Lo-Johansson. Albert Bonniers förlag. ISBN: 978-91-0-013601-7. E-boksproduktion: Bonnierförlagen digital 2013, 2014.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar