Bokrecension: Dödens nycker

Dödens nycker är skriven av José Saramago.

Dödens nycker är en skröna i romanform, där döden personifieras som en individ – skelett, kåpa, lie. Och en dag har hon bestämt sig på eget bevåg att inte låta människor dö i det land som just hon har fått ansvaret för att sköta om dödandet i. Så på nyårsdagen dör ingen. Inte heller dagen därefter. Eller de närmaste månaderna därefter. Folk kan inte längre dö. Som värst hamnar de i vegetabiliskt tillstånd, nån sorts icke-liv, men framför allt icke-död.

Som begravningsentreprenör blir det naturligtvis extra underhållande att läsa om begravningsbyråernas problem. De finner inget annat råd, än att anhålla hos regeringen om att det ska förordnas om att samtliga husdjur måste begravas via begravningsbyrå, nu när byråerna inte längre har några människor att begrava. Katolska kyrkan får teologiska problem. Sjukhusen skickar hem patienter som är så illa däran att de inte kan läkas på sjukhus, men som ändå inte dör. Ålderdomshemmen svämmar över av åldringar. Och i hemmen ligger de levande döende i sina sängar.

Till sist sätter emellertid en halvillegal verksamhet igång, där de döende som inte tillåts dö forslas till grannlandet; de dör så snart de kommit över gränsen.

Nå, halva boken handlar om omständigheterna kring en tillvaro där döden helt enkelt upphört att agera död. Därefter följer den andra delen. Döden verkar tröttna på att inte döda människor, och bestämmer sig för att istället börja skicka ut brev till dem vars tid är ute. I breven står det att de kommer att dö om åtta dagar. Nu går folket i det icke namngivna landet omkring och är oroliga för att få ett brev på posten från döden. Nå. Döden, i sin underjordiska håla, får en dag ett brev i retur. Det har inte kunnat levereras till adressaten. Hon skickar det igen och igen, men hennes övernaturliga metoder hjälper henne inte. Adressaten, en cellist, får inte sitt brev. Detta föranleder döden att själv ge sig i väg, ikläda sig mänsklig gestalt, och försöka ta reda på vad det är som gör att denne cellist inte får sitt brev.

Saramago skriver på ett säreget sätt. Som jag beskrev i recensionen om Blindheten är dialogerna skrivna i en följd. Ny replik får inte egen rad, inte heller ny mening – endast en stor bokstav efter ett kommatecken. Detta sätt att skriva skapar ett fint flöde i texten, men förvirrar också läsaren kring vem som egentligen säger vad.

Dödens nycker känns närmast som en blandning mellan en experimentell roman och en nydiktad saga. Jag märker att jag har svårt för den perspektivförskjutning som sker: först är döden något dolt, som helt enkelt inte längre dödar. Sen blir skildringen parodisk, döden blir ett benrangel som skriver brev till presidenten och tidningen, som talar med sin (tänkande) lie, och som ger sig ut på en bisarr jakt på cellisten som inte får sitt dödsbud.

Upplevelsen av boken blir därför, att den inte är enhetlig. Den första delen av boken håller ihop. Saramagos sätt att berätta, där berättarrösten är central och ibland börjar föra ett direkt resonerande samtal med läsaren, fungerar, och döden är fortfarande mystisk. Sen får man helt enkelt döden framställd i alltför humoristisk dräkt. – Naturligtvis är boken en humoristisk skildring av ett utomordentligt allvarligt skeende... Men – nej; den håller inte ihop i min läsning.
– – –
Dödens nycker, José Saramago, Wahlström & Widstrand 2008. ISBN: 978-91-46-21521-9.