Bokrecension: Den gamle och havet | Ernest Hemingway

Den gamle och havet är skriven av Ernest Hemingway (1899–1961). I volymen jag läst ingår, förutom texten titeln anger, dessutom novellerna "Snön på Kilimandjaro", "En kort tid av lycka för Francis Macomber", "Femtitusen lock" och "Världens huvudstad". Det var bland annat Den gamle och havet som åt Hemingway säkrade Nobelpriset i litteratur 1954.

* * *

Ämnet i Den gamle och havet är kanske bekant. Den åldrade fiskaren ger sig ut på havet igen, efter att dag in och dag ut fått återvända därifrån utan fångst. Den här gången hugger emellertid något stort och starkt på kroken, och en kamp som varar i flera dygn tar sin början. Det är en kamp mellan människa och natur, skildrad med plågsam intensitet; läsaren känner fiskarens smärta, likväl som fiskens frihetslängtan.

"Snön på Kilimandjaro" handlar om en man och kvinna med betjäning som fastnat med bilen i afrikanska öknen och väntar på räddningen. Dessvärre har mannen drabbats av kallbrand, och förruttnelsen stiger upp för benet — han är säker på att döden väntar.

"En kort tid av lycka för Francis Macomber" följer Mr. Macomber på jaktsafari i Afrika. Mycket i skildringen kretsar kring Macombers eventuella feghet i kontrast med jägaren Wilsons uppenbara mod, och Macombers relation till sin hispiga hustru Margaret.

"Femtitusen lock" berättar om boxaren Jack, som ska gå en ödesmatch.

"Världens huvudstad" berättar om Paco, en ung kypare på ett pensionat i Madrid, vars högsta dröm i livet är att bli matador. En dag får en kollega för sig att testa Pacos mod. Det tar en ände med förskräckelse.

* * *

Jag har sagt det förut, jag säger det igen: Hemingway är ett stilideal av Guds nåde. Man får leta efter utfyllnad av typen metaforer och verbal snickarglädje; det ligger inte för honom. Berättelserna är istället råa, rakt på. Meningarna är korta, huggna.

Och utan att behöva höja rösten, utan att någonsin bli sentimental kan Hemingway så på ett mycket effektivt sätt få fram de tragedier, som berättelserna innehåller — för alla berättelserna i Den gamle och havet är på ett eller annat sätt tragiska. Några synnerligen tragiska. Och själva handlingen får bära sig själv. Orden är aldrig komplicerade, förutom de facktermer som emellanåt är nödvändiga för att få berättelserna trovärdiga.

Inte heller handlingen är komplicerad. I regel är det ett huvudmotiv som skildras: den gamles kamp med fisken, förberedelserna för boxningsmatchen, den unges längtan efter att bli matador. Och läsaren får följa handlingen från dess begynnelse till dess slut.

* * *

Man bör läsa Hemingway för de spännande, koncisa texterna. Men man bör också läsa Hemingway som exempel på utsökt prosa.
— — —
Den gamle och havet, Ernest Hemingway, Albert Bonniers förlag 1954. 232 sidor.