tisdag 14 juni 2011

Bokrecension: Dvärgen | Pär Lagerkvist

Dvärgen är skriven av Pär Lagerkvist (1891–1974). Min upplaga ingår i Albert Bonniers Förlags Svenska klassiker, och i samma band ingår även Barabbas, som jag ska be att få återkomma till.

Det är svårt att recensera ett mästerverk. Dvärgen gavs ut 1944. Sju år senare belönades Lagerkvist med nobelpriset för sin författargärning, varav detta verk är en del. Men jag ska ändå skriva något om mina intryck av boken.

* * *

Pär Lagerkvist har en alldeles särskild stil. Någonstans jämfördes hans sätt att skriva med med språket i Gamla testamentet: korthugget, och inga onödiga beskrivningar. Och jag gillar minimalistisk språkbehandling, utan prunkande grannlåt. Men Lagerkvist drar det till extremen. Hans text är inte bara ren, den är rentav karg. Bara det skapar en effektiv obehagskänsla. En känsla av att man tillsammans med berättelsen är utlämnad. Ensam.

Samma känsla finns ju ofta även i Lagerkvists dikter, som jag annars är mer bekant med än hans prosa.

* * *

Dvärgen handlar om en allvarlig och fantastiskt bitter hovdvärg vid ett italienskt furstehov, rimligen någon gång under renässansen. Dvärgen berättar i dagboksform om sin tillvaro. Dvärgen upplever sig som fullkomligt alienerad från människosläktet, och ser sig som en alldeles egen ras. Människorna hatar han, och mest av allt hatar han veklighet, svaghet, fred. Mest av allt uppskattar han det rådbråkade, grova, krigiska, våldsamma.

Dvärgen är en person utan mycket medlidande med människorna. Sitt öde ser han som att tjäna fursten, som han högaktar, men inte förstår sig på. Mest tillgiven känner han sig Boccarossa, en grovhuggen legosoldat som lever bara för att kriga och plundra. Vid ett tillfälle snuddar dvärgen vid temat, att han bara älskar män, och kanske då bara en man som Boccarossa.

Det fördolda är den utrymmessfär som dvärgen verkar i. Genom hans små aktioner bringar han högt uppsatta personer i hovet i djupaste olycka. Och inte känner han något medlidande med dem för det. Han är helt enkelt känslodepraverad. Han har inga egentliga värderingar, förutom att värderingar är meningslösa. Gud och religion bryr han sig inte om, annat som medel att utnyttja för att styra den en gång vänsterprasslande furstinnan, som hamnar i en religiöst färgad depression efter en älskares död.

* * *

Jag förstår att man försökt tolka Dvärgen. På grund av tiden den skrevs i, så har Hitler ställts fram som modell. Det förefaller vara nonsens. — När jag läser Dvärgen ser jag istället något mycket djupt mänskligt i honom. Dvärgen är en ensam, utstött särling, som mist all tro på världen och mänskligheten. Han är den sanne nihilisten. Han har inga behov av köttsliga njutningar; det enda som finns kvar för honom är kampen och den starkes överlägsenhet över allt svagt.

Det är inte synd om dvärgen. Han trivs nog rätt bra i sin bitterhet. Och som läsare känner man ingen egentlig sympati för honom, även om man dock kan förstå honom och hans känslor.

* * *

Det är ett utmattande landskap att vandra igenom, det som Lagerkvist skänker oss i Dvärgen. Och det är det väl mycket medvetet. Lagerkvist är en stilist av Guds nåde, och med Dvärgen gav han även oss, en sentida publik, ett verk av bestående värde, helt oanfrätt av timlig förruttnelse.
— — —
Dvärgen, ingår i Dvärgen • Barabbas, Pär Lagerkvist, Albert Bonniers Förlag 1995. ISBN: 91-0-055955-5. 235 sidor (Dvärgen) + 161 sidor (Barabbas).

1 kommentarer:

fabucjonas sa...

håller med om att Dvärgen inte har mycket med Hitler att göra. Bödeln av Lagerkvist däremot, men Dvärgen är mer den förbittrade outsiderns försök att inte drunkna. Bra recension!