Frihet, jämlikhet, konstnärskap. Utblickar och författarporträtt är en samling essäer och artiklar av Harry Järv (1921–2009), finlandssvensk bibliotekarie, författare, översättare, krigsveteran.
Boken utkom år 1974.
* * *
I denna volym med texter från olika håll har Harry Järv tagit sig an politiken, och då särskilt den sovjetiska kulturpolitiken. Sovjet har avlägsnat sig från socialismen såsom den var tänkt av Marx och Engels menar Järv; Lenin fjärmade Sovjet därifrån och i än högre grad Stalin. Detta kan illustreras av hur den kultursyn som var Marx' och Engels' inte hade mycket att göra med den sovjetiska socialistiska realismen såsom den programmatiskt förkunnades senare.
Harry Järv kritiserar inte Sovjet utifrån ett borgerligt håll. Tvärtom skulle han nog hävda att hans kritik kommer från vänsterhållet, från det håll där den anarkosyndikalism finns som han själv kände sig hemma med.
Han alldeles uppenbart väl bekant med de ryska och de sovjetiska författarna. Han vet vad han talar om när han talar om Sovjet. Det visar sig också i de polemiska artiklar som riktats åt ortodoxt stalinistiskt håll som finns medtagna i samlingen.
* * *
Särskilt intressanta är många av Järvs texter på så vis att de visar hur den offentliga kulturella diskussionen såg ut i Sverige till exempel på 1970-talet, då man fortfarande kunde hitta kulturgestalter som öppet talade för den sovjetiska diktaturen och som öppet ville låta socialismen genomsyra allt konstnärligt arbete.
Intressanta är också de många översatta sovjetiska citat som visar på kulturens trånga villkor inom diktaturen vid olika tidpunkter.
Jag vill också särskilt nämna de essäer där Järv behandlar Finland under och efter det krig som bland annat kallas det finska inbördeskriget.
Det är ju så att Harry Järv har en benägenhet att breda ut sig. Främst i de texter som hämtats från den tidskrift där han själv var redaktör: Horisont. Jag har som tumregel att alla texter blir bättre av att bli tio procent kortare. Det kan nog sägas gälla Järv också; fastän det han skriver aldrig är utan innehåll, så blir det förvisso långt. Och till det kommer hans vana att citera — och att då citera långt.
* * *
Järv återkommer till ett antal personer. Kafka är en av dem. Solzjenitsyn en annan. Ett favoritämne är annars uppenbarligen psykoanalysen.
Här är Järv långt ifrån den skeptiska intellektualism han annars företräder; psykoanalysen antar för honom gestalten av religion och överideologi och de som motsäger den avfärdas med lätt hand. Plötsligt blir den annars så nyktre Järv berusad av Freud.
Järv skriver i en text från 1956:
”Psykoanalysen är med andra ord en så väsentlig faktor i det moderna kulturlivet att Freud redan nu framstår som en av de stora impulsgivarna i mänsklighetens historia.”
Samtidigt är Järv beredd att erkänna psykoanalysen som en tolkande vetenskap snarare än en exakt vetenskap. Han inser att dess teser är svåra att belägga i experiment.
Det hindrar inte att han ger sig ut på det vådliga äventyret att bedriva psykoanalys på Strindbergs Fröken Julie. Där får vi bland annat veta att detta att Julie uppfostrats såsom en pojke skulle uppfostrats, med ”gosskläder” och att hon fått ”lära sig sköta hästar […] är ödeläggande för den själsliga balansen”, och att ”om de sunda, motverkande krafterna inte är tillräckligt starka, kan den till och med leda till homosexualitet.”
Vi får vidare veta att ”Strindbergs konst […] i sällsynt hög grad [är] ett uttryck för hans problematiska personlighet”, och så drar en analys av Strindberg själv igång; hans ”sexuella mindervärdeskänslor bottnar också i modersfixeringen”, får vi veta.
I en helt annan text får vi för övrigt veta att vad gäller djurfobier kan i somliga sammanhang vara ett tecken på ”ångest för latenta homosexuella tendenser.”
Dessa gissningslekar, som till och med anför C. G. Jungs ”det kollektiva omedvetna”, känns påtagligt malplacerade i ett sammanhang av balanserade texter där företrädesvis den betryckta konsten behandlats.
* * *
Ja, ibland irrar Järv iväg på besynnerliga vägar, men det må nu vara tillåtligt för en fritt tänkande människa.
Harry Järv skriver långa, men också intressanta texter. Och jag tillåter mig att frångå mitt stilideal och frågar mig: är det inte ändå ibland något befriande att möta ett sammanhang där någon faktiskt tillåtit sig att tala ut och tala till punkt? Jag kan nog tycka det.
– – –
Frihet, jämlikhet, konstnärskap. Utblickar och författarporträtt, Harry Järv. Staffanstorp: Bo Cavefors bokförlag, 1974. 384 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar