Bokrecension: Ärret efter drömmen | Horace Engdahl

Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar är en samling texter av Horace Engdahl (f. 1948). Boken utkom 2009.

* * *

De texter som utgör Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar har i sina första versioner tidigare publicerats i olika tryckta sammanhang mellan 1989 och 2004. Boken rymmer texter av särskilt specialiserat slag, likväl som bredare kulturella översikter.

Några av de ämnen som Engdahl tar sig an och arbetar med är undergångsmotiv i den romantiska litteraturen, verk som ansetts vara klassiska i en tid och är glömda i dag, hur demoniska motiv uttrycktes hos Almqvist, hur Runeberg nog en gång bör ha lästs, grafomani och i det sammanhanget också om poeten Gunnar Björling, Ola Billgrens konst, och mycket mer.

* * *

Horace Engdahl har värjt sig för att kalla sig själv intellektuell. För honom är det en etikett som passar in på några få själar, företrädesvis några få franska själar. Jag anmäler en avvikande uppfattning, och utan allt darr på stämman kallar jag Horace Engdahl för en intellektuell: han har den breda bildningen, den stora intelligensen och det skarpa tilltalet som i min bedömning krävs för att få bära detta namn.

Han har emellertid också den grad av abstraktion i sitt uttryck som stundom gör honom svårläst; det är fråga om en prosa man ibland möter inom humanvetenskapen, där ord på ett ekelundskt sätt laddas med mening till sitt yttersta, och där det gäller för läsaren att ta in hela den bredd av språklig mening som författaren försett sina formuleringar med. 

Således kan jag emellanåt behöva läsa om delar av texten flera gånger för att få en någorlunda rimlig uppfattning om vad som framförs.

Andra gånger är språket klarare. Alltid är Horace Engdahl en skriftställare, en författare, av allra främsta slag. Han har gett ut några aforism-samlingar. En dragning åt det aforisktiskt-oväntade och pregnanta skönjes också stundom i denna samling av texter. Se här:

"Det är inte verkligheten utan vårt begär efter undergång som färgar massmedierna svarta och får oss att tro att vi lever vid randen av en avgrund."

Jag föreställer mig att Engdahl har en stor formuleringsglädje, att liksom en kompassnål söker sig åt norr, också hans språknatur söker sig åt det koncisa, åt den briljantslipade diamanten. Och ja, ibland kan det bli något överlastat. Jag har svårt att smälta en formulering som denna: ”Dansaren är inte bara den som gör rörelserna, utan den som lånar ut sin dödlighet till spelets tomma tid.” Det vittnar möjligen mer om min begränsning än om författarens.

* * *

Jag är lycklig över att jag, stundom med en smula möda, läst Ärret efter drömmen. Det är en genuin glädje att läsa ett språk så utsökt formulerat, fastän det inte på något vis känns ansträngt eller konstgjort: Engdahls språk är inte det han själv talar om som skönskrift, utan det är ett uttryck för genuin skönhet. 

Det känns tryggt att någon med den språkliga förmåga och begåvning som Engdahl besitter dessutom kombinerar användningen av detta språk med djup konstnärlig instinkt och insikt samt klassisk och bred humanistisk bildning. Alltsammans sammanflyter till texter av de slag vi hittar i Ärret efter drömmen.
– – –
Horace Engdahl, Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2009. 207 sidor.