Bokrecension: Den goda trätan | Sigfrid Siwertz

Sigfrid Siwertz. 

Den goda trätan är skriven av Sigfrid Siwertz (1882–1970), författare och poet, ledamot av Svenska Akademien. Boken kom ut år 1956

* * *

Den goda trätan rymmer essayer, artiklar och tal som av allt att döma samlats från flera år. De flesta ämnena som tas upp är djupt humanistiska. Siwertz reflekterar till exempel över det komiska och över självbiografin, över studentliv och över enskilda gestalter som Jacob Wallenberg – 1700-talsförfattaren som skrev mästerverket Min son på galejan. Fler av texterna är uppenbarligen skrivna med andra världskriget som mörk bakgrund.

Siwertz skriver bra, med spänst och elegans. Det är trivsamt att läsa honom. Men det ligger en viss bildningsförnäm fernissa över Siwertz sätt att skriva; han anser sig tydligen ha en publik som inte är i behov av översättningar, åtminstone endast undantagsvis. Sådan medveten eller omedveten snobbism kan irritera mig, liksom ovanan att använda urbrukfallna glosor, som man aldrig ser annars: de verkar då stå där blott och enbart för att signalera författarens stora bildning, för oss andra att begapa. 

I själva verket blir sådant till läsehinder.

Vare det mig nu och alltid avlägset och främmande att ivra för språklig förflackning! Vare det mig å andra sidan lika avlägset och fjärran att gilla språkligt dunkel. Rätt ord på rätt plats är det riktiga.

Likväl må man också förstå den bildade skribentens önskan att åtminstone ibland tillåta sig användning av ord som endast förstås av de få. Han eller hon måste få vara högtravande ibland. Och den fåfängan är väl tillåten att duka under för åtminstone i den litterära essayen. Varest annars?

* * *

Allt är inte författare och verk. En del i Den goda trätan är också hav och segling. Segling var ett fritidsnöje för Siwertz som han lovsjunger i bokens två sista texter. Då blir det vågor och skyar. Och molnen får för övrigt också ett eget kapitel. 

Själv fångas jag av de mer litteraturhistoriska eller litteraturvetenskapligt resonerande texterna. En text heter till exempel ”Något måste hända” och analyserar bland annat betydelsen av händelser i skönlitteraturen, åtminstone i någon mån i polemik mot litteraturtraditioner där sådant nedvärderats. Men även den psykologiska romanen behöver handling, om jag förstår Siwertz rätt. Handlingen berättar om människan som handlar.

”Allt som kan förklaras kan också bortförklaras. Men i våra handlingar ger vi oss på ett helt annat sätt. Där skjuter även vårt omedvetna upp i ljuset, ofta till häpnad även för oss själva.”

I en annan text, ”Tankar inför en novellantologi”, skriver Siwertz om novellens fördelar på ett mycket intagande vis. Han skriver:

”Den riktiga novellen är en konstart av strängare, pregnantare natur än romanen. Den kräver egentligen en uppbyggnad och koncentration som är släkt med dramats. Dess korthet är inte lättja, inte fattigdom utan en form av måttkänsla och behärskad energi.”

Jag vill gärna tänka mig att den goda novellen just är ett uttryck för något koncentrerat, snarare än ett uttryck för att någon inte orkade skriva längre eller hålla ihop en berättelse i större format, rent textmässigt. 

I novellen måste varje mening vara relevant, i romanen kan kanske en och annan överflödsmening absorberas av det stora hela. Med detta vill jag naturligtvis inte avser nedvärdera romanen som typ av litteratur på något som helst vis. Jag vill bara betona novellens rätt att vara sin egen typ av litteratur, sin egen form. Den är inte en kort roman, eller begynnelsen till en roman, utan ett verk och ett avslutat helt i sin egen rätt.

* * *

Det kan också noteras att Siwertz i förbifarten, som det verkar, formulerar ett antal mycket välsnidade aforismer i sina texter. Här några:

"Den modige är ofta en man som inte vågar darra."

"Inte ens kaos kan vara kaos annat än för en tanke rotad i kosmos."

"Bland alla vanskliga vittnesmål är vittnesmålet om dig själv det vanskligaste."

Man kan nog leta genom hela citatböcker utan att hitta pärlor som dessa...!

* * *

Den goda trätan är en mycket läsvärd bok. Ja, jag har anmärkt på ett visst inslag av bildningsfinhet, men må det så vara då. Det är tillåtet att vara bildningsfin. Siwertz, med sin enorma litterära produktion har väl lov att hålla huvudet högt och nacken rak. Hursomhelst är texterna i boken mycket välskrivna och den intresserade kommer att hitta mycket gott att ta vara på där.
– – –
Sigfrid Siwertz, Den goda trätan. Stockholm: Bonniers, 1956. 301 sidor.