Bokrecension: Som jag minns dem | John Landquist

Elin Wägner, Georg Brandes, Axel Hägerström

Som jag minns dem är skriven av John Landquist (1881–1974), litteraturkritiker och professor i pedagogik. Boken utkom år 1949.

* * *

Det material som möter i John Landquists Som jag minns dem passar mig mycket bra! 

Jag har ju ett stort intresse för att gräva ner mig i den svenska kulturvärlden såsom den såg ut åren kring förra sekelskiftet. Ja, om någon frågar mig vilken tid jag helst läser böcker ifrån, så brukar jag svara något i stil med: från 1880-talet till 1930-talet. Det händer ju så mycket i den svenska litteraturen då.

Det är inom det spannet vi till största delen befinner oss, när John Landquist tar oss med till sina personliga minnen av människor han känt och träffat under sitt liv. Ett urval av sexton kulturpersonligheter blir det, bland dem Hjalmar Söderberg, August Strindberg, Georg Brandes, Ludvig Nordström och Elin Wägner, den sistnämnda var hans hustru under tolv år.

Porträtten är till allra största delen välvilliga. Men det blir särskilt givande att läsa om de porträtterades excentriciteter eller sådant som gör dem mänskliga, mer än att läsa om deras fina, värdiga, roliga, intelligenta sidor. Och lite syra anas möjligen visavi en materialist som filosofen Axel Hägerström och på  något annat ställe. 

* * *

Det är svårt att få bilden ur huvudet, som Landquist placerar där, när han berättar om ett besök hos August Strindberg. När han lämnat Strindbergs lägenhet vänder sig Landquist om efter att han hört ett ljud. Då ser han Strindbergs ögon stirra ut mot honom i trappen genom brevinkastet. Landquist påminner om den kroppsställning den legendariske författaren måste inta för att så lyckas kika efter sin nyss utgångna besökare.

Och det är intressant är att läsa om hur Landquist som redaktör för en upplaga av Strindbergs samlade verk far till Wien för att av Strindbergs översättare försöka köpa loss ett antal Strindbergsbrev. Hon levde fattigt och det visade sig att hon hade sålt de flesta breven till ingen mindre än författaren Stefan Zweig. Denne i sin tur kunde tänka sig att sälja breven till Bonniers — för en långt mycket högre summa än han köpt dem för av den fattiga översättaren. 

Karl Otto Bonnier, som detta kapitel egentligen handlar om, ser till att köpa breven av Zweig, men inte utan att också se till att översättaren blir rejält ersatt för sina färre brev som hon hade kvar och sålde, ja, hon betalas rikligare än Zweig.

Hjalmar Söderberg å sin sida framställer Landquist som med åldern tilltagande rigid i sina uppfattningar. Nathan Söderblom höjs till skyarna. Henning Berger får ett nyanserat porträtt målat. 

Landquist låter läsaren komma närmare dem han skriver om genom att citera generöst ur brev han fått från dem. Ellen Key får till exempel ge prov på sin personlighet genom det varma tackbrev hon skrivit till Landquist med anledning av artiklar han skrivit om henne.

Avslutningsvis finns en längre text medtagen om Elin Wägner, som inte är så mycket en minnesteckning av personen Wägner, som en analys av verklighetsbakgrunden till en del platser och personer i hennes verk, såsom Landquist dechiffrerat dem. Texten äger sitt speciella litteraturhistoriska intresse.

* * *

Det är besynnerligt hur Landquist var bekant eller vän med så många av det tidiga 1900-talets mest berömda författare och kulturpersonligheter. Men som litteraturkritiker rörde han sig ju i de allra mest litterära kretsarna i landet. 

Många av personerna i boken är inte allmänt kända längre, men de var det en gång: deras böcker såldes och lästes eller deras meningar diskuterades eller deras verksamhet påverkade folk omkring dem. Många av dem är giganter som numera förstenats och blivit mossbelupna.

Jag tycker om att återuppväcka dessa gestalter ur det förgångna genom att lära känna dem. Strindberg blir knappast glömd, men en Strindberg som hukar framför sitt brevinkast blir särskilt mänsklig. Att Axel Hägerström lär ha föreläst sittande med ryggen mot sina studenter är en excentricitet som verkar nästan obegriplig i dagens värld, men den vittnar också om hur man hade en annan syn på utbildning och universitetslärares position då än nu. 

Och det vittnar om en förläggare med hjärtat nära texterna när Albert Bonnier i åttioårsåldern kunde diskutera detaljfrågor om stavningen av brev som skulle tryckas i en textsamling: huruvida stavningen skulle normaliseras eller kvarstå på ursprungsvis.

John Landquist låter oss se nu längesedan döda kulturpersonligheter återigen prata, röra sig och vara individer. Det är något stort, det.
– – –
John Landquist, Som jag minns dem. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1949. 234 sidor.