* * *
Myrstigar innehåller fyra texter om läsning och skrivande under antiken. Två av texterna har först varit föredrag, två av dem var redan ursprungligen essäer.
Svenbro rör sig mycket hemtamt i den antika världen; allt han skriver i Myrstigar utmärks av enastående klassisk bildning och stora språkkunskaper. Trots detta är tonen ödmjuk och läsaren känner sig inte överväldigad, trots de språkhistoriska analysernas sofistikerade art. Svenbro är pedagogisk, hoppar inte över att lägga ut tankeled som väl för honom är självskrivna, men alls inte för en läsare som saknar samma insikt i de ämnen som han tar upp till behandling.
Vad vi får oss till livs när vi läser Myrstigar är en intrikat överblick rörande associationssamband i antiken mellan det lästa och det skrivna respektive uttryck för desamma i poesi och metaforik.
* * *
Det blir tydligt att den syn som fanns på läsning i relation till det skrivna var annorlunda än hur vi i allmänhet tänker kring ämnet i dag. Att läsa var att göra sig själv till ett instrument för den som skrivit och därmed nedlagt — begravt — sin röst i texten.
Läsaren, och vi talar då främst om högläsning, ställer sig till förfogande för den som formulerat orden, varvid under antiken en explicit parallell uppstår med den antika pederastin. Svenbro visar hur denna koppling finns i den antika föreställningsvärlden, och kontrasterar den mot förändringen som Sokrates i Platons skrifter åstadkommer när han förändrar synen på en sådan relation mellan författaren och läsaren.
Sokrates skrev som bekant inte själv, men hans kyska handlingssätt visavi en ung man som älskar honom illustrerar hur hans efterföljare förmås röra sig bort från detta att författaren är den aktive och läsaren blott ett instrument för författarens intentioner. Läsaren blir inte enbart ett instrument som återskapar den ursprungliga rösten, utan någon som verkligen förstår vad som skrivits och därmed också får förmågan att försvara, att hjälpa det skrivna.
Och Svenbro poängterar vidare att förutsättningen för att Platon, till skillnad från Sokrates, lämnade skrifter efter sig, var att dessa stannade inom Akademin, där han kunde räkna med att de blev förstådda på rätt sätt, och inte bara instrumentellt upplästes.
* * *
Läsning var således inte nödvändigtvis något som förknippades med frihet i den antika, grekiska världen; läsning var en funktion för dem som gjorde sig själv till medel för någon annan. Läsningen kunde med fördel utföras av en slav, medan skrivandet däremot var en mer aktad handling. Skrivaren, formulerar Svenbro, ”gör vad en grekisk fri man bör göra: styra, äga, kontrollera.”
Emellertid förblir skriften som sådan inte — som i andra kulturer — något gudagivet. Skriften, förstår jag det som, är i själva verket något lägre än talet, som är språkets naturliga uttrycksform. Bokstaven är död när den inte uttalas. Skriften begraver talet och läsandet återupplivar det.
Själva återupplivandet av talet får ett intressant uttryck i gravskrifter, som Svenbro särskilt uppehåller sig vid i en essä. Han påpekar därvid att den grekiska odödlighetstanken främst tog sig uttryck via två kanaler: en biologisk, och en uppburen av ryktet.
Den biologiska odödligheten består i att man förökar sig och barnen bär sina förfäders drag, gärna kompletterat genom att barnet får ett namn som minner om dess förälder eller förfäder. Den ryktesburna odödligheten är förknippad med att minnet av en själv fortlever bland människorna.
Inskriptioner på gravstenar kan hjälpa till att åstadkomma detta senare; särskilt som att den som läste en inskription på en antik gravsten läste den just högt, och därmed rent ljudmässigt återkallar något av den där begravde till de levandes värld.
Svenbro skriver särskilt om inskriptioner på barngravar och reflekterar kring hur barnets föräldrar genom barnets död berövades det som jag här kallar den biologiska odödligheten, men genom inskriptionen som markerar platsen för en grav förevigas både den som är död och den som mist någon i döden. Den döde blir kvar bland de levande genom att hans eller hennes namn uttalas.
* * *
Svenbro citerar generöst och förser gärna de ord och begrepp som han tar upp till behandling med dess grekiska lydelse. Stundom leder resonemangen till vad som först förefaller vara ganska halsbrytande slutsatser, men som likväl, när det språkliga pusslet lagts ut för läsaren, likväl förefaller möjligt eller rentav sannolikt.
Jag kommer på mig själv med gå från tveksam till övertygad under loppet av några sidor. Svenbro lägger belägg vid belägg och koppling vid koppling tills en helhet ligger där färdig, omöjlig att avfärda.
Så sker till exempel i essän som tar sitt avstamp i den antika fabeln om cikadan och myrorna, hos oss oftare känd som syrsan och myrorna, där cikadan spelar hela sommaren medan myrorna samlar mat, och så när vintern kommer står cikadan utan mat och tvingas be myrorna om hjälp, som då blott uttrycker att cikadan väl får fortsätta dansa.
Svenbro ger denna fabel, som kan synas så snusförnuftigt moralistisk, en helt ny innebörd, i det att han visar hur cikadan i kultursfären fungerade som symbol för talet och sången och myrorna för skriften. Därmed öppnas fabeln upp för helt andra tolkningar än de som för oss nog ligger närmare till hands.
* * *
Myrstigar är en fängslande bok som för oss rakt in i det antika Greklands kultur- och tankevärld och Svenbro visar hur våra egna föreställningar och associationer ibland är helt annorlunda än de föreställningar och associationer som en gång rådde då och där. Visst är Svenbros lärdom nästan bedövande, men tack vare hans utmärkta sätt att ta läsaren vid handen genom sina resonemang känner man sig likväl trygg boken igenom; man lämnas inte på efterkälken.
– – –
Jesper Svenbro, Myrstigar. Figurer för skrift och läsning i antikens Grekland. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2016. E-boksproduktion Bonnierförlagen Digital.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar