Bokrecension: Tradition och historia | Nils Ahnlund

Nils Ahnlund

Tradition och historia är skriven av Nils Ahnlund (1889–1957), professor i historia. Boken utkom 1956.

* * *

Historieprofessor Nils Ahnlund var på sin tid känd för sina populärt hållna texter, som behandlade olika historiska frågor. Tradition och historia rymmer ett urval av sådana texter, som tidigare publicerats på olika håll, och ibland också framförts som tal, särskilt på 1940-talet. De har ibland i denna tryckning utökats eller reviderats på annat vis.

Ämnesmässigt ligger tyngdpunkten 1600-talet, och den person som jag uppfattar som mest frekvent förekommande på sidorna är en person som Ahnlund var särskild expert på: den oförliknelige rikskanslern Axel Oxenstierna. 

Ahnlund utvecklar till exempel hur denne arbetade med kung Gustaf II Adolf, hur han fungerade som i praktiken riksföreståndare under Kristinas omyndighetstid och sedan som marginaliserad rikskansler igen när hon blivit regerande drottning. 

Det sammanlagda intrycket av Oxenstierna utifrån vad Ahnlund anför, blir att rikskanslern var en exceptionellt kompetent storadministratör och toppbyråkrat, med utsökt fingertoppskänsla för hur ett land bör styras.

* * *

Men inte enbart Oxenstierna får utrymme mellan pärmarna i Tradition och historia. Där ryms både exposéer över Nordens historia och djupdykningar i enskildheter.

En intressant artikel från 1945 analyserar och spårar uttalandet ”Nu är Sverige blivit en man, och alla hava vi en herre och en Gud”, som traditionen velat tillskriva Nicolaus Olai Botniensis. Han skall ha yttrat dem under Uppsala möte 1593, då man i Sverige slutgiltigt förband sig till evangelisk-luthersk kristendom. 

Ahnlund går igenom och analyserar källorna samt vid tiden för författandet av texten nya rön, för att söka klarhet i huruvida de anförda orden verkligen kan antas ha yttrats, eller om de är ett senare påfund. Ahnlund landar i att de mycket väl kan ha utsagts, hur slagordspassande de än kan framstå.

* * *

Nils Ahnlund skriver historia på ett vis som är både tillgängligt och svårläst. 

Låt mig förklara. 

Det är tillgängligt på så vis att det vänder sig till en bred men intresserad publik: det är inte fråga om några tekniska djupdykningar, om än ämnena kan framstå som nog så smala emellanåt. Han skriver populärt. 

Men det är också svårläst, eftersom Ahnlund skriver en ordrik prosa som med förkärlek breder ut sig i långa, utdragna meningar med inskjutna satser. De gånger som texterna i Tradition och historia ursprungligen varit tal, torde det krävt ett koncentrerat auditorium för att hänga med.

Sammanfattningsvis vill jag om Tradition och historia säga, att verket bjuder generöst på författarens specifika insikter rörande olika ämnen, samtidigt som han målar upp större sammanhang. Naturligtvis är bokens texter stämplade med sin egen tids språkvanor och kanske också förhållningssätt i någon mån. Men för den intresserade, som orkar med den en smula invecklade prosan, bjuder boken på intressant läsning.
– – –
Nils Ahnlund, Tradition och historia. Stockholm: P.  A. Norstedt & Söners förlag, 1956. 259 sidor.