Bokrecension: Snapphanens liv och död | Artur Lundkvist

Snapphanens liv och död: En prosaballad är skriven av Artur Lindkvist (1906-1991). Boken utkom första gången 1968. Jag har läst en utgåva från 1977.

* * *

Mot slutet av 1670-talet låg södra Sverige som repet i en väldig dragkamp mellan Danmark och Sverige. Folket som bodde där i trakten, i Skåne och i Blekinge, drogs åt olika håll. Många ville väl bara vara i fred. Andra hade svenska sympatier, åter andra danska. Det var trots allt inte längesen svenskarna tagit över landskapen.

Och en del valde att gå till skogs och slå tillbaka. De var en blandad skara. De var friskyttar, snapphanar och regelrätta stråtrövare. En del av dem förde ett gerillakrig mot svenskarna och stod i dansk sold.

Det är i denna miljö som Artur Lundkvist låter sin historiska roman Snapphanens liv och död utspela sig. Berättelsen är, som han själv skriver i efterordet, en fantasi, men den ska ändå återspegla de verkliga förhållandena — som det kunde vara. Fiktionen speglar en realitet.

Och Lundkvist tar parti. Han utmålar svenskarna otvetydigt som de imperialistiska banditerna. Danskarna kommer betydligt lindrigare undan. Men i centrum står människorna som tagit sin tillflykt till skogarna för att därifrån överfalla svenskarna.

Boken är uppbyggd av fyrtioen korta kapitel, plus en inledning och ett efterord. Varje kapitel är nästan som en novell i sin egen rätt, även om samma personer ofta återkommer. Tillsammans utgör de en vy över snapphanetillvaron under en tidsperiod av ungefär två år.

Huvudperson är en viss Lars Jörgenssön. Han är självägande bonde på en enslig gård, där han bor med sin hustru, sin son, sina föräldrar och brodern Jösse. Jösse tvångsutskrivs ut till svenska armén, men rymmer till skogs. Kort därefter får gården besök av en tysk i svensk tjänst, vars övergrepp leder till Lars hustrus och sons död. Lars dräper honom.

Och så har han själv inget annat val än att gå till skogs och sluta sig till snapphanarna.

Lundkvist har, trots sin avoga inställning till svenskarna, en nyanserad bild av folket i skogen. En del är mycket ädla, som Lars Jörgenssön. Andra utmålas som banditer. Lars blir omsider löjtnant när hans grupp går i dansk tjänst som friskyttar och genomför räd efter räd mot de svenska. Ett slott intas. Foror kapas. Man har framgång och man tvingas iväg, och månaderna går och årstiderna skiftar.

* * *

Som jag tidigare skrivit om Lundkvist, så har han en enastående förmåga att beskriva naturen och landskapet. Det är som vore man där, kände dofterna. Allt detta utan att prosan är överlastad eller egentligen naturromantisk.

Berättandet är tvärtom rappt, och vi går snabbt från episod till episod nästan på ett sätt som påminner mig om isländska sagor. Själv liknar Lundkvist det vid ett träsnitt. Det är rätt träffande: tydliga bilder, rejäla linjer.

Nå, Snapphanens liv och död är en fartfylld historisk äventyrsroman med verklighetsbakgrund. Man känner med de utsatta människorna i det utsatta området. Hur de lider för att stormännen för sina krig, hur de tvingas till partisanskap när många av dem väl egentligen bara vill rå om sig själva, sina familjer, sina gårdar. Och hur de vanliga människorna i allmänhet till sist blir de som lider av herrarnas konflikter.
– – –
Snapphanens liv och död: En prosaballad, Artur Lundkvist. Bokförlaget Forum 1977. ISBN: 91-37-06445-2. 237 sidor.