* * *
Jag läste nyss Peter Englunds Poltava. Då blev det naturligt att fortsätta med Alf Åbergs Fångars elände. Åbergs bok besvarar frågor som: Vad hände sen? Vad hände med de karoliner som kapitulerade vid Perevolotjna efter slaget vid Poltava och vad hände med karolinerna som innan dess gått i krigsfångenskap?
I boken möter en mångfald av karolineröden. Skildringen är framförallt baserad på karolinernas egna dagböcker och efterlämnade redogörelser. Och ja, det blir en aning spretigt: så många är personerna vars öden skildras eller berörs. Över trehundra namn uppskattar jag att personregistret tar upp. Boken i sin helhet är 228 sidor lång. Lägg därtill ett hundratal orter, sibiriska, svenska och andra.
Effekten är en mosaikartad framställning, som dock är indelad i olika temaavdelningar.
Åberg tar upp sådant som hur fångarna kom till Moskva och fick paradera där. Han berättar om olika flyktförsök. Han skriver inte minst om hur kyrkan och religionen yttrade sig i fångenskapen. Han skildrar hur en karolinsk skola etableras i Tobolsk. Han skriver om de eviga penningbekymren. Och han berättar om återfärden och återkomsten.
* * *
Främst är det officerarnas historier vi får ta del av. Jag misstänker att det beror på att det är dessa som främst lämnat efter sig redogörelser, som det alltså går att veta något mer detaljerat om.
Lejonparten av fångar, de meniga, skymtar förbi då och då. Vi får veta de fick slita i gruvor och annat. Dessa senare hade enligt kapitulationsvillkoren att uppbära underhåll av ryska staten. Officerarna skulle uppbära underhåll från Sverige.
Det gick sådär. Förbindelserna mellan Sverige, fångkontoret i Moskva och de femtiotal orter där karolinerna var utspridda var allt annat än optimala. Det kunde ta åtskilliga månader att resa genom ödemark och över vattendrag från en plats till en annan. Men ibland fick officerarna några penningar.
En del mer välbesuttna kunde ta av eget kapital och dela ut till mindre välbesuttna. Men för att klara livhanken var man i allmänhet hänvisad till att skaffa sig någon form av utkomst, att arbeta för att hålla sig vid liv och få kläder på kroppen.
Många tog till hantverk av olika slag, en del blev grovarbetare, åter andra blev lärare. Och en del gick i rysk tjänst, lät sig omdöpas till grekisk-ortodox tro och omöjliggjorde därmed en återkomst till Sverige. Bland de meniga verkar tvångsarbete varit vanligt. Svenska karoliner var med och byggde upp S:t Petersburg, Rysslands nya huvudstad på tidigare svensk mark.
* * *
I allmänhet visar det sig att krigsfångarna höll ihop, liksom ett samhälle inom staten.
Kyrkan försökte utöva någon slags kyrkotukt och spänningar mellan den renläriga lutherska statskyrkans representanter och den framväxande personliga pietismen med sina sammankomster fanns.
Kyrkans representanter försökte hålla koll på äktenskaps ingående och det var inte alltid lätt att avgöra vem som var fri att gifta sig och icke. Det fanns ju även kvinnor som följt med karolinerna på fälttåget. Ja, en del hela familjer hade gett sig ut i Europa under fälttåget: barn, pigor, drängar hade följt med krigaren och fick följa denne i fångenskapen.
* * *
Fångenskapen tog slut. Åtminstone för en del. Många blev kvar i Ryssland. Antingen såsom döda eller som gångna i rysk tjänst, eller kvarhållna av skulder eller annat. Men året efter fredsslutet 1721 återkom 3408 personer.
Till slut, anger Åberg, var omkring en fjärdedel av krigsfångarna som tagits vid Poltava och Perevolotjna komna ur fångenskapen.
En del av de återvändande kunde återgå i tjänst. Andra fick avsked med pension. De i åratal innestående lönerna fick många svårt att få ut. Landet hade inte råd. Nöjde man sig med halva den innestående lönen kunde det gå fortare. Ville man ha allt kunde det ta tio till femton år, skriver Åberg.
* * *
Fångars elände ger inblickar i svåra umbäranden, lidande och överlevnadsvilja.
Men boken är svår att orientera sig i. Mängden namn är inte lätta att hålla ordning på, och var man geografiskt befinner sig hade varit lättare att förstå om en eller annan karta bifogats skildringen. Sibiriens städer och byar och vattendrag är inte särskilt välkända för mig.
Många gick under i Ryssland. De som överlevde och lyckades återvända till Sverige var inte sällan svårt medtagna av umbäranden. En del var säkert hårt slitna av tungt arbete under många år, inte få bar på sår och märken efter blessyrer under kriget.
De kom hem till ett fattigt Sverige, berövat sin stormaktsstatus, med en fredstida armé som inte hade det alldeles lätt att låta officerarna återgå i sina gamla tjänster: de var besatta av andra.
Och svårt var det ju att få ut sina löner: lön för alla år i fångenskap, fångenskap de suttit i för att de följt order och gått med blanka vapen, mynningar och hästar mot den ryska fienden. Eller för att de befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle.
Det var otacksamt att vara karolinsk krigare. Men många verkar ha sett det som sin naturliga kristliga plikt att lida det lidande som drabbade dem. Man levde i en monarkisk diktatur som tänktes vara sanktionerad av Gud själv. Att resa sig mot något sådant hade rimligen ansetts vara högmod.
Tiderna förändras. Genom Åbergs Fångars elände får vi stifta bekantskap med en tid som inte längre finns till, men som var livsluft och kultur och miljö för många svenskars förfäder. De talar ännu genom sina dagböcker, genom fångrullor och protokoll.
– – –
Fångars elände: Karolinerna i Ryssland 1700-1723, Alf Åberg. Natur och Kultur 1991. ISBN: 91-27-02265-X. 228 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar