Bokrecension: Barnahandlerskan | Gabrielle Wittkop

Barnahandlerskan (fr. La Marchande d'enfants) är skriven av den tyskfranska författaren Gabrielle Wittkop (1920-2002).

Boken utkom postumt på franska 2003, och i svensk översättning av Camilla Nilsson 2007, som också skrivit ett efterord.

* * *

När Athena Farrokhzad recenserar Barnahandlerskan i Aftonbladet ställer hon sig frågan:

"Hur ska jag kunna rekommendera en bok vars meningar jag inte vågar citera?"

Jag märker att jag hamnar i något av samma dilemma. Och detta blir därmed kanske den svåraste bok att recensera som jag någonsin gett mig på. Men jag gör ett försök.

* * *

Barnahandlerskan är en höglitterär bok, estetiskt fulländad. Och innehållet är så gräsligt att det nästan inte går att återge. Hade man gjort en filmatisering av boken som var hälften så grafisk som texten hade den varit illegal.

Så Barnahandlerskan utforskar de bortre gränserna för vad som är möjligt att skriva med ett bevarande av en litterär estetik.

Det är Wittkop inte först med att göra. Boken är tillägnad Markis de Sade, en förebild för henne, och texten kunde i stora stycken vara skriven av denne 1700-talsaristokrat. Den som läst de Sade känner igen sig i Barnahandlerskan, även om den inte rymmer samma hyberboler som han brukade göra.

Boken består av ett antal brev skrivna mellan 1789 och 1793, med ett epilogbrev skrivet något senare. Breven är skrivna av Marguerite Paradis, en bordellmamma på en barnbordell i Paris, till väninnan Louise som öppnat en likadan i Bordeaux. Marguerite berättar om vad som händer på hennes bordell och ger råd om hur Louise ska lyckas med sin egen rörelse. Det sista brevet är skrivet av Louise till en presumtiv kund.

Breven är fullkomligt ocensurerade och skildrar vad Marguerites kunder ägnar sig åt. Det är alltså fråga om våldtäkter, pedofili, sadism, kannibalism, incest, mord. Det handlar också om hur man enklast får tag i nya varor — för så ses offren: som objekt.

Effekten på läsaren är —  ja, påtaglig. Den läsare som inte får obehag av läsningen är sannolikt sällsynt hårdhudad.

* * *

Hur ska man då läsa en bok som Barnahandlerskan?

En möjlighet är att betrakta den som en berättelse om hänsynslöst utnyttjande sett ur förövarnas perspektiv. Marguerite är till synes helt känslokall för det lidande hennes geschäft orsakar. För henne har barnen blivit objekt, källor till inkomst.

Endast vid något enstaka tillfälle anas en empatisk förmåga. Som när hon möter en ung hermafrodit som uppväcker hennes egen djupare tillgivenhet, en tillgivenhet som hon annars inte haft, en tillgivenhet som väl — åtminstone är det en möjlig tolkning — för henne ur hennes verksamhet.

* * *

Men åter till språket. Wittkop skriver mycket vackert, mycket välformulerat, mycket välbalanserat. Om ämnet är hänsynslöst och det skildrade är avgrundssvart, så är det inget hänsynslöst med uttryckssättet, med prosan, som flyter som den lugnaste sommarbäck.

Moralister stegrar sig naturligtvis i närheten av en bok som Barnahandlerskan. Själv ser jag den som ett experiment i fiktionens värld, ett försök att gå längre från det upptrampade än någon förut gjort, att skildra det som är så hemskt och så tabubelagt att en recensent drar sig för att ens citera den recenserade boken. Det blir ett litterärt utforskande.

Oscar Wilde hade möjligen aldrig anat att hans ord skulle appliceras på en bok av Barnahandlerskans slag, men likväl:

"There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all."

Och Barnahandlerskan är mycket välskriven. Men att läsa den — ja, det är knappast något för var och en.
– – –
Barnahandlerskan (fr. La Marchande d'enfants), Gabrielle Wittkop Övers. och efterord: Camilla Nilsson. Vertigo förlag 2007. ISBN: 978-91-85000-3.