* * *
Kärleksromaner hör inte till de genrer jag vanligen läser. Grottmannen är väl just en kärleksroman, men det är ändå en väldigt Delblancsk sådan: berättelsen är mörk, så långt från en feelgodhistoria man kan komma.
Mest av allt handlar Grottmannen om Sebastians Delfines bittra nostalgi. Han har erfarit en djup passion. Han försöker beskriva erfarenheten i ord, men tycker sig ständigt komma till korta. En djup, djurisk - grottmannalik - passion. Och den var besvarad.
Gertrud hette hon. När de möttes kunde de inte hålla sig ifrån varandra, de isolerades i varandras sällskap, som uteslutande bestod av sex, med avbrott för mat och sömn och toalettbesök. Allt det minns nu Sebastian, flera år senare. Han gör det till en nästan metafysisk erfarenhet, längtar tillbaka.
Ja, Gertrud och han gifte sig, de fick en son, men passionen vittrade bort, de skilde sig. Men han vill tillbaka, och vandrar självbetraktande genom romanens Uppsala och Stockholm, självplågande, självanalyserande.
* * *
Romanen låter historien drivas framåt både genom Sebastians eget berättande i form av hans tankar, men också i form av ett antal brev till sonen: brev som han snart inser att han aldrig kommer att skicka honom. Och därtill kommer en berättarröst. Berättarrösten och Sebastians berättande går om lott och smälter samman.
Och ofta blir Sebastians ältande av sin passion och dess fysiska uttryck generande intimt. Det är erektioner och det är samlag och det är åtrå.
Jag kan inte bli engagerad i hans hågkomster: hågkomsterna av en man som erfarit vad han uppfattar som en utomvärldslig hänförelse, och försöker att återskapa dem för sig själv i minnet.
Jag förmår inte bli engagerad i hans livsöde bortom samlagen heller. Han slog igenom som poet. Han skrev ett manus som Ingmar Bergman gjorde film av. Men lyckades inte hålla sig kvar: nu försörjer han sig som kulturproletär och skriver manus till pornografiska filmer på Filminstitutet, en arbetsplats som knappt saknar honom när han är borta.
Till det mer intressanta hör emellertid Sebastians familjebakgrund. Hans italienska påbrå och hans svenska, frikyrkliga, jantelagsridna påbrå. Alla dess människor. Deras möten.
* * *
I boken förekommer en del intressanta bipersoner.
Främst bland dem är kanske den amoraliske, libertinske filmskaparen Alex Sheithan, som också är vän till Sebastian. Han har lyckats göra sig ett stort namn. Och nu gnager han nu på en radikal amoralisk filmidé: han vill göra en film där ett antal sydamerikanska kvinnor dödas. På riktigt. För filmens skull. För konstens skull.
Erik Jerobeam Ahlenius är en annan biperson. Han är en försupen konstnär som vräks, men får vård. Sebastian träffar honom såsom medicinerad i en minnesvärd episod vid Fyrisån. Erik Jerobeams vilda konst har nu blivit till avbildningar av blommor, passande för kommunen att ställa ut, att köpa.
Och så Valborg Ahlenius, Erik Jerobeams syster, prästdottern från Hedeby, som arbetar som ledare för en kristen stiftelse. Hon är Sebastians älskarinna. Stel och korrekt behöver hon emellanåt hans sällskap eller snarare hans sexuella gemenskap.
* * *
Vad ska man ta sig till med en bok som Grottmannen?
I någon mån får den väl sägas vara en drift med sin tid.
Den driver med det genompolitiserade privatlivet, där marxistiska ideal genomsyrar de progressiva människorna, som emellertid inte alltid är just så progressiva som de vill vara.
Och Sebastians och Gertruds världar krockar. Även om de själva båda är progressiva själar, så kommer de från olika sammanhang. Sebastian från en proletär landsbygdsbakgrund, Gertrud från en mycket borgerlig bakgrund. När de får med varandras familjer att göra krockar världarna.
Boken driver måhända även med kulturlivet. Som hur dess elit kan höja till höjden för att sedan lika lätt fasa ut i marginalen.
* * *
Nej, Grottmannen var inte för mig. Den är för klibbigt intim, för ältande självbeskådande.
Men kanske var det just vad Delblanc avsåg med sitt verk: att skapa sådana känslor, att illustrera en sådan situation som Sebastian Delfines. Men jag kan alltså omöjligt bli engagerad i Sebastians minnen, hans jakt på att sätta ord på passionen han en gång upplevt.
– – –
Grottmannen, Sven Delblanc. Bonniers 1977. ISBN: 91-0-041-894-3. 327 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar