Oscar I |
* * *
År 1810 valdes den franske officeren Jean Baptiste Bernadotte till svensk tronföljare.
Det var följden av ett strategiskt politiskt spel, och Weibull menar att främsta motiven låg i att man då tänktes tillfredsställa den franske kejsaren Napoleon, att man fick en militärt duglig regent och att man kunde räkna med ekonomiska vinster, eftersom Bernadotte utlovat ekonomiskt stöd.
Med Bernadotte kom en helt ny ätt på svenska tronen.
För första gången på sekler blev en man gjord till tronföljare som inte hade kungliga, furstliga eller adliga anor. Juristsonen Jean Baptist hade lyckats svinga sig upp till franska arméns marskalkvärdighet genom att taket för icke-adliga män att bli högre officerare försvunnit i och med revolutionen.
Jean Baptist fick som bekant namnet Karl XIV Johan när han tillträdde tronen efter Karl XIII:s död 1818. Och efter honom följer till dags dato en rad bernadotter:
- Sonen Oscar I (1799-1859, regent 1844-1859)
- Sonsonen Carl XV (1826-1872, regent 1859-1872)
- Sonsonen Oscar II (1829-1907, regent 1872-1907)
- Sonsonsonen Gustaf V (1858-1950, regent 1907-1950)
- Sonsonsonsonen Gustaf VI Adolf (1882-1973, regent 1950-1973)
- Sonsonsonsonsonsonen Carl XVI Gustaf (f. 1946, regent f. 1973)
Jörgen Weibull skriver om samtliga dessa, om deras sätt att förhålla sig till sitt ämbete och hur man såg på deras ämbete i samtiden. I mångt och mycket är det en berättelse om en alltmer beskuren kungamakt, vars sista politiska inflytande försvann under Gustaf V:s regeringstid.
Särskilt lyfter Weibull fram Oscar I som en stor men alltför bortglömd regent. Han betonar hans insatser på de socialpolitiska, skolpolitiska och ekonomipolitiska områdena.
Således verkade den intelligente, kulturellt intresserade Oscar I för en allmän folkskola, för en reformering av fattigvården, och lika arvsrätt för kvinna och man. Han insåg också, skriver Weibull, järnvägens framtida betydelse och stödde genomdrivandet av byggandet av stambanorna. Han engagerade sig också i en förbättring av fångvården.
* * *
Jörgen Weibull låter i Bernadotterna på Sveriges tron oss överskådligt uppfatta Sverige under 1800- och 1900-talet ur monarkins synvinkel. Han berättar om dess utmaningar, likväl som om dess framgångar.
Det är inte fråga om en vidräkning med monarkin som sådan: en försiktig välvillighet kan väl snarare skönjas. Men han låter oss förstå hur och varför monarkin steg för steg monteras ner som maktpolitisk institution till dess att den blir vad vi är vana att uppfatta den som i dag: ett representativt och ceremoniellt ämbete.
Men från grenarna i vår nuvarande monarks släktträd ser vi i boken ut över den tvingande samhällsutveckling som genom seklerna rullat fram och skapat ett Sverige så annorlunda från det Sverige som fanns när hans anfader Jean Baptist Bernadotte satte fötterna på svensk mark i Helsingborg i oktober 1810. Och kvar på tronen sitter en Bernadotte.
– – –
Bernadotterna på Sveriges tron, Jörgen Weibull. Bonniers 1985. ISBN: 91-34-50602-0. 128 sidor.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar