* * *
Ebbe Linde var något av ett unikum i svensk kulturhistoria.
Han föddes som prästson 1897 och kom med tiden att bli känd som radikal kulturskribent, författare, poet och inte minst översättare av så skilda skriftställare som Apollinaire, Catullus, Horatius, Machiavelli, Cicero, Xenofon och många fler.
Och under drygt två decennier undervisade han i elektrokemi på Chalmers i Göteborg. Han var således en sammansmältning av naturvetare och humanist.
* * *
Lite om bokens syfte kan utläsas av undertexten som återfinns på omslaget. Där står:
"En bok för den som vill veta något annat om den kristna läran än vad som vanligen lärs ut av kristendomslärare och konfirmandpräster."Och "något annat" betyder här, vad man utifrån kända fakta kan dra för slutsatser eller ställa upp för hypoteser om kristendomens genesis om man inte räknar med att densamma är en gudainspirerad, utan helt enkelt en religiös rörelse som precis som många andra i samtiden vann anhängare och spreds.
Av Lindes framställning blir det tydligt att kristendomens ursprung, dess förutsättningar, dess första växt är en mänsklig, alltförmänsklig, utveckling.
Den nya rörelsen lånar motiv från sin omvärld, både i lära och symbolspråk. Den faller inte ner till jorden som något nytt, utan som ett sidoskott på den judiska religionen, ett sidoskott som gott kunde ha förvissnat och fallit bort, men som faktiskt lyckades ta sig, och med tiden överskugga både den judiska religion den kom av och de synkretistiska hellenistiska religionsformer som fanns runtomkring den.
* * *
Linde sätter tydligt in Jesus i sitt historiska sammanhang, liksom även den rörelse som utgick från honom. Och det är inte lätt att säga något definitivt om Jesus. Linde skriver:
"För att göra oss en bild av Jesu verkliga livslopp är vi därför nödsakade att lita till osäkra rekonstruktioner ur osammanhängande och ofta motsägande skärvor av samtida eller senare uttalanden."Linde nämner i förbigående möjligheten att Jesus inte alls funnits som historisk person, men ansluter sig inte till den.
Han menar dock att urkristendomen utgick från den judiska väckelserörelsen esséerna, vars ideal och praxis uppvisar stora och tydliga likheter med den tidiga kristendomen, till exempel i form av egendomsgemenskap, messiasförväntningar, kärleksmåltid, dop som inträdesceremoni, tro på djävulen och tro på att man levde i de yttersta tiderna.
Jesus gick sedan omkring och predikade ett väckelsebudskap.
Exakt vad som hände vid hans verksamhets slut är svårare att spåra, och Linde håller frågan någorlunda öppen. Jag läser hans text som att han nog tror att Jesus korsfästes, men att han inte dog därav, utan nedtogs i medvetslöst tillstånd, och återfördes till sans och relativ hälsa av läkekunniga esséer.
Att han därefter inte hade intresse av att visa sig alltför öppet är inte märkligt: det hade blivit romarnas plikt att avrätta honom på riktigt.
Linde menar vidare, att uppståndelsetron inte alls var så väsentlig i denna första tid som den senare blev. Alternativa tolkningar än vad som sedan blev renlärig dogm har existerat parallellt i långliga tider.
Den kristna versionen av judendomen hade måhända nått sitt slut där, en tid efter att Jesus försvann från scenen, vart han nu än tog vägen.
Men till lycka för rörelsens anhängare kom Paulus till dess tjänst. Med en något avvikande lära från den kristendom som fanns i kristendomens ursprungsterritorier gav han sig ut i det romerska världsväldet och predikade en kristendom anpassad efter hedningar. Kristendomen blev en mysteriereligion bland andra, till exempel den ur vissa aspekter närbesläktade mithraskulten, dyrkandet av den persiske Mithrasgestalten, om vilken Linde skriver att han
"... föddes ute i marken, tllbedd av dess herdar och beteshjordar."Nya religiösa rörelser var inget främmande för den romerska makten, som var påfallande tolerant mot de religionsformer som fanns inom imperiet, så länge medborgarna också böjde sig under just imperiets principat. Inte heller kan de olika kulterna varit främmande för de första kristna. Notabelt är till exempel hur en kvinna avbildades med ett barn i sin famn — inom den egyptiska kulten av Isis med Horus-barnet.
Vidare, som Linde påpekar, var tanken att Gud skulle få barn med en jordisk kvinna stötande. Icke så i den hellenska världen.
Herakles kände de väl, han var född av himlaguden Zeus och en jordisk kvinna, och hade dessutom under sina äventyr besökt dödsriket. En hellensk publik torde inte ha några besvär med tanken att en gud kunde avla en gudason med en människa.
Så kristendomen spreds som en blandning av judisk-orientalisk nyhet och hellenska välbekanta motiv. Och lyckades få fäste. Visst motarbetades den emellanåt, förföljelser förekom, men Linde påpekar att dessa förföljelser inte ska överdrivas: kyrkan har senare med större iver själv förföljt än vad än den blev förföljd i sin späda barndom.
* * *
Linde avvisar också med kraft att kristendomen skulle vara någon form av medvetet bedrägeri, en så kallad "prästlögn". Den kristna religionen finns på grund av att människor upplevt ett behov av den, inte för att deras ledare medvetet bedragit dem: prästerna tror nog liksom lekmännen på budskapet.
I den religiösa gemenskapen finner den religiöst lagde ett forum där de religiösa upplevelserna kan diskuteras och förstärkas, och ett stöd av andra med samma upplevelser och föreställningar.
Linde, som var mycket intresserad av psykoanalys, vill inte kalla religiositeten en "själslig abnormitet", men ser det ändå som fruktbart att diskutera den utifrån begreppet paranoia: den religiöse har en egen uppsättning erfarenheter som någon utanför kretsen måste stå frågande inför, den religiöse kan uppleva att hans tankar styrs av krafter utanför honom; men i den religiösa gemenskapen blir de individuella erfarenheterna förklarade och satta i ett system som stärker denna form av paranoia.
Linde tror inte att religionen är något som kan avskaffas.
"Religionssamfunden är en alltför bekväm utväg ur andlig nöd för alltför många människor."Tankesystemet skänker uppenbarligen tröst; rationalismen biter sällan på det, alltså:
"... förnuftig är religionen inte, men den har sitt praktiska värde för många."Men religionens beständighet förhindrar inte att den, som i fallet kristendom, genomgår påtagliga förändringar, en påtaglig utveckling.
* * *
Ebbe Linde var ateist; det är utifrån ett perspektiv som inte förutsätter övernaturligt inflytande som han skriver kristendomens antagliga historiska uppkomst ur sitt personliga perspektiv som visserligen icke religionsvetare per se, men väl så meriterad översättare och därigenom välbekant med antiken och väl inläst på sitt ämne.
Mycket av det han skriver är tänkvärt. Annat hade jag önskat längre resonemang kring eller tydligare förankring i källtexter, så att det framstått som mindre spekulativt. I eftertexterna går Linde lite mer in på djupet, men en fotnotsapparat hade jag verkligen velat ha, även om den formen inte var vad man ville ge boken.
Men uppdraget är hursomhelst inte att fastslå hur det verkligen var, eftersom vi ändå inte kan veta det, utan att visa på möjligheter hur det kan ha varit.
Och därtill är bokens publik inte tänkt som Jesusforskare eller religionsvetare eller kyrkohistoriker, utan som en ungdom med intresse för frågorna, och som kanhända vill ha en motbild till det som kyrkan förklarar om sin egen historia.
* * *
Kristendomens uppkomst är en nyttig bok att läsa för den som intresserar sig för kristendomens första historia, och vill veta mer om hur det kommer sig att den fick fäste.
Den som läser boken kommer att finna att det är föga mirakulöst över utvecklingen, att den snarare är fullt naturligt med de förutsättningar som fanns då den nya religionsformen började spira.
– – –
Kristendomens uppkomst: En okonfessionell framställning, Ebbe Linde. Natur och Kultur 1967. 137 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar