Urval, översättning och kommentarer har här Stefan Ottman (f. 1952) stått för.
* * *
Det finns en sägenskatt efter att den fornnordiska tiden förlupit. En del av denna skatts juveler har Staffan Ottman valt att ta fram och presentera i svensk språkdräkt. Mycket handlar här om det övernaturliga, om trollformler och trolldomsböcker, om gengångare och personer med särskilda krafter.
Av kommentarerna sist i boken får vi veta att åtskilliga av de personer som flera av sägnerna handlar om är historiska, de är människor som levt ibland åtskilliga hundra år före det att Árnason en gång samlade in sägnerna.
Berättelserna har således med all sannolikhet traderats muntligt länge, och nått sitt särskilda sägenskimmer som både lockar och skrämmer. Trots allt var väl sägnernas syfte inte enbart att underhålla då de berättades, utan säkert också något motsvarande dagens rysares: att skrämma.
Att döma av det material som Bruka galder och väcka gastar innehåller, så finns viss likhet i motiv med svenska folksägner, men också något helt eget.
Det fokus som till exempel finns på trolldomsböcker och den makt de personer kan få som lär av dem synes mig veterligen inte vara lika vanligt i Sverige. Inte heller är jag bekant med svenska sägner som på samma sätt tar upp motivet att väcka upp de döda för att antingen lära sig av dem, eller för att skicka dem på fiender.
* * *
Två sägner ska jag kort referera. Den första har fått namnet "Bron av snö".
Några ryttare på väg till en marknad stannar en vinter vid ett vattendrag som de inte kan komma över.
Eiríkur präst (Eiríkur Magnússon, 1638-1716) kommer fram till dem och ber att få sig brännvin till livs. Enbart en av ryttarna erbjuder honom att dricka. Denne tar han senare med fram till ån, och väl där hade snön rest en bro över vattnet. Med prästen före följde ryttaren efter och kom så lyckligt över.
När kamraterna märkte detta på avstånd, följde de efter, men när de väl hunnit till ån, var bron borta. Eiríkur präst lät dem bli kvar, för att de av gnidenhet inte bjudit honom på brännvin.
— En oförarglig trolldomssägen som denna kan ju äga flera olika, samtida betydelser.
Vi ser dels hur Eiríkur präst förvisso har hemliga krafter. Vi ser att det lönar sig att hålla sig väl med medmänniskorna, och att det tvärtom kan ställa till bekymmer för en om man inte gör så. Ryktet om prästens trolldomsförmåga överlevde uppenbarligen i en sådär ett och ett halvt sekel från det att han dog intill dess att sägnerna – för de är flera – trycktes.
En längre sägen, ja, flera stycken sammansmälta, heter i boken "Galdra-Loftur". En episod ur denna följer här.
Galdra-Loftur (Loftur Þorsteinsson (1702 - c. 1722) var elev vid skolan i Hólar. Han blev med tiden alltmer kunnig i trolldom. Loftur bestämde sig för att med en kamrat som assistent väcka upp en mängd av Hólars döda biskopar, alla de som inte begravts med bibeln på bröstet. Detta i syfte att komma åt biskop Gottskálks trolldomsbok Rödskinn, som denne fått med sig i graven.
Den bestämda natten gick Loftur och kamraten till kyrkan, och där framsade Loftur sina besvärjelser från predikstolen. En efter en vaknar biskoparna till liv och kommer upp från golvet. Till sist lyckades Loftur även väcka biskop Gottskálks, som såg på honom och hånlog. Men icke ville biskopen lämna ifrån sig sin trolldomsbok.
När Loftur till sist sträcker sig efter boken, tror kamraten att han gör ett överenskommet tecken, och han börjar ringa i kyrkklockorna, som får alla de döda att med gnyn fara ner under golvet igen.
Efter detta blir Loftur säker på att han är fördömd. Och andra episoder följer.
– Innehållet i episoden här är betydligt mörkare än i den om broöverfarten. Här handlar det om att väcka upp döda, i syfte att förvärva än större förfarenhet i trolldomskunskap.
Detta lyckas ju också, åtminstone till hälften: de döda vaknar. Men de kyrkliga tingen verkar äga en makt även över de döda: biblar på bröstet förhindrar gengång, och klockklang för dem åter i graven. Och trolldomen har uppenbarligen med mörkret att göra: åtminstone blir Loftur övertygad om att han är fördömd.
* * *
Något fascinerande med sägner är hur de ofta är så raka, grymma och obehagliga. Lägg till detta en tendens att de är avskalade till formen: endast det för berättelsen mest väsentliga finns kvar.
De vittnar i muntlig form om hur det finns saker bortom människornas horisonter och vardagliga liv: det fanns människor med väldiga krafter, säger de, och de och andra råkade ut för besynnerliga händelser. På så sätt vidgar sägnerna, inte minst i en tid före dagens väldiga informationsflöda, fantasin och föreställningsförmågan hos lyssnarna: de förs in i berättelsevärldar där trolldom är verkligt, där döda kan väckas till liv, där djävulen kan blanda sig i människors liv, och mycket annat.
Huruvida folk i allmänhet trodde på historierna eller om de redan då betraktades som fiktion kunde säkert variera. Men av kommentarerna i denna samling, kan vi åtminstone dra slutsatsen att åtskilliga av sägnerna går tillbaka på enskilda historiska personer, som alltså varit centrum kring vilket sägnerna har kunnat vävas.
* * *
Genom boken kommer man i kontakt med en sägensfär som har en egen identitet, men som också visar beröringspunkter med den svenska. Särskilt intressant tycker jag det är att fornnordiska gudar och väsen finns kvar i både indirekta och direkta former i vissa av de isländska sägnerna.
Det ska också nämnas, att utöver sägensamlingen innehåller boken också en mängd skyddstecken, så kallade galdrastavar. Och en mycket fyllig litteraturlista.
– – –
Bruka galder och väcka gastar: Isländska sägner om trolldom, Stefan Ottman (översättning, urval och kommentarer). Lindskog förlag 2010. ISBN: 978-91-85311-26-2. 125 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar