Bokrecension: Riddarna; Lysistrate | Aristofanes

Riddarna; Lysistrate är två komedier av Aristofanes (445 fvt – 385 fvt).

Jag har läst komedierna i översättning av Tord Bæckström (1908-1991), som även försett volymen med inledning, slutnoter och namnförklaringar.

* * *

Det som omedelbart blir klart när man läser Riddarna och Lysistrate, och framförallt då Riddarna, är vilken oerhörd frihet en athensk komediförfattare kunde ha vad gäller att gissla, håna och driva med stadsstatens ledare, i det här fallet Kleon.

Kleon tillhörde den demokratiska falangen och ivrade för fortsatt krig mot Sparta. Aristofanes tillhörde den aristokratiska falangen och önskade fred.

I Riddarna framställs Athens öde i närmast allegorisk form. Hos den ganska knarrige gubben Demos (”folket”) finns en förvaltare som kallas Paflagoniern, som föreställer Kleon. Mot honom uppträder ingen mindre än Korvgubben, som alltså säljer korv. Påhejad av Demos slavar tar denne upp kampen med Paflagoniern genom ett envig i förolämpningar, som Paflagoniern själv inte är sen att gå in på. Korvgubbens poäng är att Paflagoniern ständigt lurat Demos och berikat sig på dennes bekostnad.

Det hela slutar med att Paflagoniern fördrivs, Demos genomgår ett föryngringsbad och Korvgubben, som nu fått namnet Agorakritos, upphöjs.

Riddarna uppfördes på den athenska teatern första gången år 424 fvt, under Athens pågående krig med Sparta.

* * *

Lysistrate är tillkommen senare än Riddarna. Den uppfördes första gången år 411 fvt, och vid det laget var Aristofanes fiende Kleon död. Man hade hunnit ingå fred med spartanerna, en fred som emellertid åter övergått i krig.

Och Aristofanes vill fortfarande fred: längtan efter fred är ett underliggande tema i Lysistrate.

Lysistrate själv är en athensk kvinna som kommer på en plan för att få ett slut på kriget. Hon samlar mängder av kvinnor från både Sparta, Athen och omkringliggande stadsstater på Akropolis och inför helt enkelt en sexstrejk. Texten osar av åtskilliga sexuella anspelningar, när framställningarna inte är helt explicita.

Lysistrate kläcker ur sig sin plan för de andra kvinnorna:

”Nåväl. Det som vi måste avstå från är – kuken!”

Syftet är att genom att förvägra karlarna sex så ska de tvingas att sluta fred. Efter ett hiskeligt bråk lyckas kvinnorna också till sist nå sitt mål, då karlarna går omkring ständigt upphetsade och inte klarar av att vara utan sina hustrur.

Lysistrate är ett sällsynt grovt skådespel. Tidigare översättare har valt att mildra grovheterna. Bæckström har valt att låta fler av dem skina igenom i svensk språkdräkt.

* * *

Lysistrate är förvisso en komedi, avsedd att vara rolig; för oss framstår alltsammans mest som en modern fars. Men under det som syntes lustigt i att kvinnorna tog till det vapen som låg närmast till hands: att dra sina egna kroppar från männen, ligger också någon form av emancipation. Det blir uppenbart att kvinnorna har planeringsförmåga, att de har makt, att de som både föder de nya soldaterna och mister dem i kriget, också har förmåga att avsluta krig.

På så sätt blir Lysistrate ett hävdande av kvinnlig kraft och initiativförmåga. Männen framställs främst som kåtbockar som med omsider ständiga erektioner inte förmår vara sex förutan, även om också kvinnorna lider svårt av begär.

* * *

Av Riddarna och Lysistrate kan vi lära oss inte minst två saker: dels hur frispråkig en komedi av Aristofanes kunde vara inför publik vad gäller att tadla stadens främste ledare. Men också hur frispråkig i sexuella spörsmål en komedi kunde vara vid denna tid, utan ett spår av prydhet; kanske var syftet att chockera — det hindrar emellertid inte att Aristofanes kunde låta framföra sin komedi vad det verkar utan problem.

Bæckströms översättning är idiomatisk. Den försöker överföra ursprungstextens verkan och känsla; detta åstadkommer han bland annat genom att låta folket från Spartas dialekt i svensk översättning förvandlas till — finländsk brytning! Det förekommer också åtskilliga uttryck på engelska, vilket skänker en viss talspråklighet i det ändå ofta strikta versbundna replikerna.

Och att Bæckström lyckats rimma ihop verserna på så elegant vis, där rim ansetts vara nödvändiga, torde vara en stor bedrift i sig.

Riddarna och Lysistrate vittnar om den athenska kulturmiljön under några år mot slutet av 400-talet fvt. Trots brinnande krig fick teatern fungera både som underhållningscenter och som center för propaganda. Det skådespelarna talar och sjunger om reflekterar den tid då komedierna skrevs, och texterna blir på så vis viktiga vittnesbörd om den klassiska antikens värld.
– – –
Riddarna; Lysistrate, Aristofanes. Övers. Tord Bæckström. Forum 1968. 162 sidor.