Bokrecension: Kärlek och vänskap | Plutarchos

Plutarchos,
enligt 1800-talsillustratör.

Kärlek och vänskap: Moralia är en samling texter av Plutarchos (c. 46- c 120), översatta och valda av Sven-Tage Teodorsson (f. 1934), docent i grekiska, som även försett dem med inledningar och kommentarer.

Boken utgavs år 2014, och ingår i en serie av Plutarchosvolymer med Teodorsson som översättare.

* * *

Plutarchos är en av de antika författare som vi har störst mängd texter bevarade efter, hundrafemtio stycken, närmare bestämt. Mest känd är han för de parallellbiografier han skrev, där han ställer en bemärkt romare mot en bemärkt grek.

Men han skrev också en mängd essayer; dessa brukar kallas Moralia, och det är bland dessa Teodorsson valt ett antal texter för denna volym.

Plutarchos lyckades under sitt liv få högt uppsatta poster i det romerska riket. Han lär alltså ha varit tämligen välbärgad, men man får intrycket att hans håg stod till filosofin, historia och litteratur. Hans verk dryper av referenser ur både mytologi, historia och dramatik.

Rent filosofiskt stod han under inflytande av den idéflora som utgick från Platon, men även från stoicismen. Epikurismen tog han däremot avstånd från. Hållningar som behärskning och att bevara sinnets makt över köttet är genomgående.

* * *

Kärlek och vänskap innehåller sju essayer där Plutarchos lägger ut texten om skilda ämnen. Råden har en själavårdande och resonerande ton och de speglar den tid vari de gavs; man märker av både sånt som är giltigt än i våra dagar och sånt som är tidsbundet till författarens samtid.

De sju essayerna kallas:

• Dialog om kärleken
• Råd till ett brudpar
• Föräldrakärlek
• Broderskärlek
• Tröstebrev till min hustru
• Om att ha många vänner
• Hur man skiljer en smickrare från en vän

Man har gjort en poäng av att Plutarchos kvinnosyn är påfallande progressiv för den hellenistiska eran.

Det kommer bland annat till uttryck i det personliga brevet till hans hustru. som jag skriver mer om nedan, men också i Dialog om kärleken, där han uppvärderar kärleken till en kvinna som lika fin och upphöjd som kärleken till en yngling. Han menar vidare att, som jag förstår det, vurmen för ynglingar är mer ett utslag av åtrå än av kärlek, och att genuin homosexualitet, varaktig över tid, är ovanlig.

Texterna är skrivna för en manlig publik och ur ett manligt perspektiv, men Plutarchos betonar vikten av att kvinnan också får andlig, inre odling, och ej endast yttre utsmyckningar. Kvinnan är för honom inte staffage i en utpräglat manlig värld.

* * *

För att få en liten inblick i Plutarchos värld kan vi titta lite närmare på en av texterna i Kärlek och vänskap, nämligen den som bär namnet ”Tröstebrev till min hustru”.

Bakgrunden är att Plutarchos och hans hustru Timoxenas tvååriga dotter har avlidit. Plutarchos får veta om dödsfallet under en resa, och skriver ett brev till hustrun.

Han råder henne att hålla sorgen inom rimliga gränser. Han berömmer henne för att hon vid begravningen inte burit sorgdräkt och att begravningen i sig var enkel och utan prål. Liksom hon alltid alltid är opretentiös i sin klädsel och så gör gott intryck på gäster i hemmet. Plutarchos gläds över att grannskapets kvinnor inte tillåtits komma som gråterskor och ställa till med uppståndelse.

Dottern var fantastisk, men man bör inte låta minnet av detta skapa sorg, då de tidigare skänkt sådan glädje. Sorgen ska inte släppas in i huset eller tillåtas fördunkla sinnet, den ska inte tillåtas sätta sina märken på den fysiska kroppen genom att man inte sköter den, och så riskerar att låta kroppen dra ner själen.

Man kan istället vända blicken mot ”de goda minnena”, ”mot de glada och ljusa delarna av sitt liv”, och vända den bort från det tunga, mörka, från sorgen. Att kämpa mot och beklaga sig över att lyckan vänt är inte till någon nytta. Timoexena, dottern med samma namn som sin mor, var för övrigt ung: hon har levt kort tid och kan alltså sakna endast det hon hunnit uppleva, vilket inte är så mycket. Hennes själ har nu liksom en fågel ur en bur blivit fri, och hon har ännu inte hunnit vänja sig vid fångenskapen i buren, i världen.

Plutarchos ideal är alltså att inte låta sorgen dra ner den som mist någon i förtvivlan, att man istället framträder som vanligt, inte klädd i sorgekläder. Och att ingen överdrift märks. Det luktar så klart stoicism inför detta och inför accepterandet av ödet. Vad beträffar den döda själv, behärskas Plutarchos uppenbarligen av en odödlighetstro, där den dödas själ frigjorts genom döden och gått till något bättre.

* * *

Språket i Kärlek och vänskap är klart och tydligt, det rymmer tidvis storslagna bilder, och texterna är av Plutarchos försedda med otaliga exempel och citat ur den antika kulturskatten.

Därtill har Teodorsson försett volymen med åtskilliga kommentarer i slutnotsform. Texten är därför inte svår att förstå. Teodorsson har också försett varje enskild text med en inledning, som sätter in det skrivna i ett sammanhang.

Plutarchos skriver i en form som påminner om essayen; formatet är fritt, men håller sig till ett övergripande ämne. Jag kommer närmast att tänka på Frans G. Bengtssons litteratur i den genren, och Plutarchos lär vidare ha varit en betydande inspirationskälla för Montaigne när denne skrev sina geniala essayer i skilda ämnen under 1500-talet. Och Montaigne i sin tur torde ju ha påverkat Bengtssons skrivande.

* * *

Plutarchos bör man läsa för nöjet att bekanta sig med hellenistisk-romersk bildning under det första århundradet i vår tideräkning. Och för nöjet att känna igen att vad vi tänker i dag många gånger tänkts förut, för längesen. Och för nöjet i att upptäcka att människor kan tänka annorlunda också. Att inga tankar är huggna i sten.
– – –
Kärlek och vänskap: Moralia, Plutarchos. Övers., kommentarer, inledningar: Sven-Tage Teodorsson. Atlantis 2014. ISBN: 978-91-7353-674-5. 286 sidor.