Boken utgavs första gången 1982, och återutgavs i uppdaterad version 2013.
* * *
Natten mellan den nionde och tionde maj 1994 avrättades John Wayne Gacy, 52, genom giftinjektion på Stateville Correctional Center i utkanten av Chicago. Avrättningen gick inte utan problem: det tog honom arton minuter att dö på grund av stopp i en slang. Hans sista ord:
”Kiss my ass.”Gacy var då känd som en av de värsta seriemördarna i USA:s historia. Han hade dömts 1980 för mord på 33 pojkar och ynglingar mellan åren 1972 och 1978. Av de som identifierades var den yngste av dem fjorton år gammal. De äldsta var tjugoett.
Terry Sullivan var en av statsåklagarna i fallet och deltog i utredningen. Det är från hans perspektiv som vi får följa utvecklingen av fallet, som börjar nystas upp efter att Gacy setts tillsammans med en kille som senare försvann.
* * *
Genomgången är mycket detaljerad; det är en ögonvittnesskildring av en brottsutredning, som förhåller sig saklig, och Sullivan undviker inte att notera sådant som kunde gjorts bättre, eller när han inte varit nöjd med sina medarbetare. Vi får alltså i denna Gacy-biografi se seriemördaren såsom han växer fram inför åklagarens egna ögon under pågående utredning och senare rättegång.
Läsaren får följa med in i Gacys hus och lära sig om hans metoder: hur han vanligen ströp eller kvävde sina offer efter att han försett dem med handbojor. Ett offer som mirakulöst nog blev släppt fri av Gacy har beskrivit hur denne sadistiskt förgrep sig på honom.
Av de 33 personer som Gacy dömdes för att han mördat hittades 29 begravda under eller vid hans hus. De fyra återstående döda återfanns i den närbelägna Des Plaines River. Däribland, och sist, den pojke vars försvinnande inledde uppnystandet av fallet.
* * *
Man kan säga att boken har två huvuddelar.
Den ena delen handlar om utredningen: om bevakningen av Gacy efter att han blivit misstänkt ha något med den försvunne pojken att göra, om pusslandet med bitar av Gacys historia, om de två husrannsakningarna, om grävandet i krypgrunden, i garaget, i trädgården.
Den andra delen beskriver rättegången. Försvarets huvudlinje var att få Gacy dömd oskyldig på grund av psykisk sjukdom: att han inte var herre över sina egna handlingar och därför inte kunde bära ansvar för dem.
Åklagargruppen går in för att plocka sönder försvarets linje, genom att visa att Gacy i högsta grad var medveten om sina handlingar, att han handlade vid sina sinnens fulla bruk, att han visserligen var psykologiskt abnormal, men inte så sjuk att han går ansvarslös för morden han begått.
* * *
John Wayne Gacy får i Killer Clown sitt porträtt målat genom utredningens resultat kombinerat med tillbakablickar.
Gacy växte upp med en sträng far, var själv gift två gånger och hade två egna barn. Han fungerade väl i sociala sammanhang, var mycket arbetsam och engagerade sig bland annat i det demokratiska partiet. Han framträdde också som Pogo the Clown på barnkalas och i andra sammanhang. Poliser som var inblandade i bevakningen av Gacy berättar om att han kunde vara charmig.
Men samtidigt verkar han ha varit en relativt bufflig person med en förmåga att manipulera sin omgivning, han ville också gärna framhäva sin egen betydelse. Han drack, men var inte alkoholist. Han tog droger ibland, men var inte narkoman. Ett intelligenstest före rättegången visade att Gacy tillhörde den tio procent mest intelligenta delen av befolkningen.
Gacy var själv medveten om sin bisexualitet, men föraktade samtidigt homosexuella, som ofta blev mål för hans jakt. Han kunde försvara sig genom att mena att han genom sina mord gjorde samhället en tjänst. Han lade skulden för morden på offren, oaktat huruvida dessa var homosexuella eller inte.
Gacy var inte ett monster hela tiden. Han kunde rentav passera som social och trevlig. Det lär oss något viktigt om människans förmåga till komplexitet. Du kan uppenbarligen ha tjugonio personer begravda under ditt hus, och samtidigt inte visa några tecken på det utåt. Du kan fungera normalt.
* * *
Fortfarande är inte alla de 33 personer som Gacy dömdes för att ha mördat identifierade; senast 2011 identifierades en yngling vars kropp återfanns under Gacys hus med hjälp av DNA-teknik, 35 år efter att han försvann. Sju döda väntar fortfarande på att få sina namn tillbaka.
* * *
Sullivan berättar om fallet Gacy på ett mycket nyktert vis. Men han blir aldrig särskilt sentimental. Prosan är rak, beskrivningarna är aldrig sensationalistiska, men väjer inte heller för det obehagliga.
Sullivan har ibland valt att fingera namn på offer och andra i boken förekommande personer. Man får komma ihåg att när boken 1982 första gången utgavs, var fallet fortfarande mycket färskt. Gacy hade nyss dömts. Att Sullivan därför ville skydda en rad olika personer från offentligheten förefaller hänsynsfullt.
Fallets betydelse för honom personligen går han igenom i tillägget från 2013. Han menar att erfarenheten gjort honom mer medveten om att man ska ta vara på den tid man har, för man vet aldrig när den tar slut.
* * *
Killer Clown ger en utmärkt inblick i hur det polisiära och juridiska arbetet fungerande när en seriemördare fångades in under slutet av 70-talet.
Man slås av hur manuellt arbetet var före den datorisering skett som nu är självklar: man fick rent fysiskt söka upp akter och transportera dem. Det juridiska finliret är också särskilt intressant: Sullivan visar hur man ansträngde sig för att undvika juridiska misstag, som att man såg till att ständigt ha folk vid Gacys hus så att den andra husrannsakan inte blev ogiltig.
Killer Clown visar på hur det normala kan sammanleva med det outsägligt grymma. Hur en mans charmiga ögon inte långt tidigare tittat in i de ögon som är på väg att brista genom hans händers verk.
– – –
Killer Clown: The John Wayne Gacy Murders, Terry Sullivan, Peter T. Maiken. Pinnacle Books 2013. ISBN: 0-7860-3254-5. 419 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar