Bokrecension: Historien om Jesus | Georg Brandes

Historien om Jesus (da. Sagnen om Jesus) är skriven av den danske litteraturvetaren och kulturpersonligheten Georg Brandes (1842-1927). Jag har läst den auktoriserade översättningen av Emil Agge, som gavs ut på Federativs förlag 1925.

* * *

Mitt intresse för Georg Brandes väcktes av mitt intresse för Hjalmar Söderberg. Söderbergs religionskritik fick bränsle av Brandes, och därför ville jag undersöka Brandes egen religionssyn, och vände mig därför till hans Historien om Jesus, vari han ger en sammanfattning av sin Jesussyn.

Den för sin tid radikale Georg Brandes är väl idag mest känd för sina litterära biografier, och för att han introducerade Friedrich Nietzsches filosofi i Norden. Men Brandes var också insatt i religionshistoria, och var personligt långt ifrån någon vän av kristendomen. I ett privat brev formulerar han sig år 1872 så här:

"Vad man inte gärna medger högt, det medger jag här: det mest levande hat till kristendomen, av hela mitt hjärta ska jag instämma med Voltaires: 'Écrasons l'infâme'. Jag hatar kristendomen till märgen i mina ben."

Trots detta hat till märgen i sina ben är Historien om Jesus mycket balanserad. Brandes framför sina välgrundade argument och resonerar på ett klart vis om hur Jesusgestalten, såsom den beskrivs i Nya Testamentet (och förebådas i Gamla Testamentet), i mycket stor utsträckning är sammanfogad av myter, och att det ur källorna svårligen kan utdragas något som helst som säger något om den historiske Jesus.

* * *

Brandes tes är att Jesus aldrig har funnits, utan är en produkt av en judisk tankerörelse som begynner redan i den gammaltestamentliga Daniels bok.

På samma sätt som det vuxit fram en flora av information om den schweiziske nationalhjälten Wilhelm Tell, har det, menar Brandes, vuxit fram en mängd information om Jesus från Nasaret. Och på samma sätt som vi numera vet att Wilhelm Tell aldrig levde, utan har sitt ursprung i sagorna, så finner vi Jesu ursprung i en utbyggd judisk mytologi.

Genom ideliga bibelhänvisningar och korsreferenser till andra religioner och kulturer, visar Brandes på hur lite av unicitet som evangeliernas berättelser om Jesus äger. Själva den vikarierande offertanken: att någons skuld symboliskt kan överföras till och sonas av någon annan är allt annat än speciellt för kristendomen. Med mytologernas mytolog James Frazer säger Brandes, att tanken är allmän "hos raser, som stå lågt i social och intellektuell kultur".

* * *

Mycket av det material som vi finner i Nya Testamentet äger sina direkta motsvarigheter i andra sammanhang, icke sällan är de rentav i dessa sammanhang klarare uttryckta än i evangelisternas versioner. Till exempel visar han hur liknelser som Jesus berättar i själva verket är förvridna och ofta litterärt försämrade varianter på liknelser man hittar i äldre, judiska texter.

Ett exempel som anförs på just detta, är Jesu liknelse om en kung som bjuder in gäster till en fest. Gästerna vill emellertid inte komma, och slår i vissa fall rentav ihjäl budbärarna. Kungen säger då åt tjänarna att bjuda in vemhelst de träffar på gatorna. När festen begynt finner kungen en gäst som ej är festklädd. Honom befaller kungen tjänarna att binda och kasta ut i mörkret utanför.

En motsvarighet den judiska Talmud är betydligt mer stringent och tydlig. Där möter vi en kung som bjuder in gäster till en fest, utan att ha slagit fast tiden för densamma. En del gäster gjorde sig då i ordning så att de var beredda, andra slog sig till ro och gjorde sig ej i ordning. Hastigt kommer så budet att festen begynner, och blott de som var beredda blir välkomna.

I detta senare fall finns inte den bisarra vändningen med, där gästerna slår ihjäl budbärarna när de blir inbjudna till fest. Och inte heller det fruktansvärda straffet i slutet hittar vi: att den som hastigt blivit inbjuden från gatan och ej klätt sig i festkläder blir bunden och utkastad i mörkret.

* * *

Brandes gör det också tydligt, att i princip alla passionshistoriens olika moment och detaljer — Jesu lidande, död och uppståndelse — kalkerats på lösryckta motiv ur gammaltestamentliga skrifter. Oaktat att detta leder till ideliga absurda konsekvenser eller motsägelser evangelierna emellan.

Brandes skriver:

"Hela pinohistorien är så genomträngd av mytologi att det kan betraktas som omöjligt att utskilja någon historisk grund."

Brandes ser, att relationen Gud — Sonen äger sin förebild i babylonisk religiositet. Gudsmodern med barnet, så bekant från katolsk fromhet än i dag, hittar sin motsvarighet i Isis och Ishtars relation, liksom i Iris och Horus.

Tanken på apokalypsen, tidens slut, hittar vi också förebild till i babylonisk kultur. Själva Messiastanken konstrueras av profeten Daniel. Uppståndelsen av Osiris firades årligen i Egypten. Osiris kunde dessutom, sägs det, förvandla vatten till vin.

Brandes skriver på tal om synkretismen som förutsättning för den kristna idévärlden:

"De flesta tankar man med förkärlek brukar beteckna som kristna, föddes ingalunda ur kristendomens sköte, utan uppstodo vid folkblandningen i världsriket och främjades av den starkare samfärdseln."

Jesu vistelse i Egypten efter sin födsel, för att undgå den barnamördande Herodes (vilkens barnamord historien för övrigt inte alls känner till), äger sin parallell i barnamorden som ska ha föranstaltats av farao under israeliternas tid i Egypten.

Efter tillvaron på något år i Egypten ska Jesus med familj flyttat till Nasaret, en stad om vilken vi intet vet, och ej heller Gamla Testamentet, Josephus eller Talmud nämner. I själva verket kan nog byn som nu kallas Nasaret "fått sitt namn av en sentida sägen". En efterkonstruktion, således.

Och så fortsätter Brandes gå igenom material i evangelierna och Apostlagärningarna.

* * *

Brandes noterar därtill hur slarviga evangelisterna är när de försöker passa ihop sin Jesusmytologi med de gammaltestamentliga texterna. De förvränger citat, förväxlar dem eller missuppfattar. Evangelisterna tar "titt och tätt fel" helt enkelt.

Det gäller också kronologin, som exempelvis i Lukasevangeliet är helt omöjlig: som tidsmarkörer för Jesu födsel anges ett antal romerska ämbetsmän. Problemet är bara att deras livstider i verkligheten inte överlappar varandra. Vi märker således, att när evangelierna väl skriver om något historiskt som är kontrollerbart, så är det "i regeln fel".

* * *

Till stöd för ifrågasättandet av Jesu historiska existens anför Brandes att ingenting otvivelaktigt samtida är skrivet om denne världens Frälsare av Romarrikets många skribenter. De kända fall som brukar anföras (till exempel Plinius den yngres brev i andra århundradet efter Kristus) underkastar han strikt källkritik och ställer ifråga.

Brandes noterar också det ganska tydliga faktum, att ju längre tid som förflutit sedan Jesu påstådda jordiska vandring, desto mer utförliga blir evangelierna när de berättar om hans liv.

Det beror inte, förefaller han mena, på att de senare författarna haft mer historisk information om Jesus, utan tvärtom att när den historiske Jesus faller i glömska blir marken röjd för friare tillskriva honom de teologiska motiv och uppfattningar som författaren själv önskar.

Påbyggnaden blir särdeles tydligt i det sena Johannesevangeliet som innehåller mer mytologi, symbolik och teologi och mindre historiskt stoff än något av de andra evangelierna. Där de tidigaste evangeliet, Markusevangeliet förefaller se Jesus som "en med gudomliga krafter utrustad människa", har Jesus i Johannesevangeliet blivit Gud själv.

* * *

Framställningen av Jesusgestalten är inte homogen. Hans personlighet spretar beroende på vilka texter man läser, och därigenom blir de tendenser tydliga, skriver Brandes, som varit för handen när de olika författarna valt vad de ska skriva. Endera stunden markeras till exempel avståndet till judendomen, medan i mångt annat markeras Jesu läromässiga enighet med den judiska fariseismen.

I denna svartmålning av fariséerna, som stått sig till denna dag, där ordet används nedsättande, ser Brandes ett judehat, motiverat av senare kristna, som inte längre är så förtjusta i sitt judiska arv.

I själva verket ser Brandes Jesus som i allt väsentligt samstämmig med den fariseiska judendomen. Motsättningen ser han som konstlad. Att fariséerna skulle råkat i raseri för att Jesus botade på sabbaten torde vara helt ohistoriskt, för att nu nämna något. I Talmud hittar vi en sentens vi annars mest associerar med ett uttalande av Jesus, som alltså i själva verket alltså blott är ett eko: "Sabbaten är given till er, icke ni till sabbaten."

* * *

Brandes gör oss stora tjänster när han pekar på det gungfly som man ger sig ut på, så snart man försöker säga något om den historiske Jesus. "Den historiska grunden sviktar alltid under fötterna", skriver han, och det stämmer.

Fastän jag omedelbart ställer upp på flertalet eller nästan alla argument Brandes framställer, vill jag med Hjalmar Söderberg dock inte ta det sista steget, och frånkänna Jesus all historisk existens. Jag menar att det är rimligare och troligare att anta, att Jesusmytologin faktiskt har en historisk kärna, eller en kristallisationspunkt.

Brandes anför mot detta en liknelse om hur man skalar bit för bit av en lök för att komma åt det som finns i mitten, endast för att finna att ingenting finns där.

Jag vill istället påstå, att Jesusgestalten är fullkomligt genomdränkt av mytologi, men att det känns som ett alltför vanskligt antagande att göra, att ingen person alls funnits, som kunnat tända Jesusrörelsens alltmer uppflammande och med tiden förtärande eld.

Eller: hellre än att jämföra Jesusrörelsen med en lök, vill jag jämföra med pärlan i ett ostron, där man under alla pålagringar finner ett litet, nästan obetydligt, sandkorn längst in. Även om det bär mig emot att jämföra kristendomen med något så vackert som en pärla.

Jesus hade nog inte mycket alls med den Jesus att göra som utmålas i evangelierna. Men det är rimligt att anta, att han levde ungefär när evangeliernas Jesus levde, att han hade något slags religiöst budskap, och att han sannolikt avrättades. Men så mycket mer vågar i vilket fall inte jag uttrycka, utan att behöva göra antaganden som är svåra att stötta med goda argument.

* * *

Sammanfattningsvis vill jag hävda att Brandes välformulerade Historien om Jesus är nyttig läsning. Både för oss som är religionskritiska, för att få nya infallsvinklar på ett bekant material, men också för dem som fortfarande tror att det är något särdeles unikt med kristendomens idéinnehåll som sådant. Kristendomen är sammansmältning och plagiat, sammanrört i en sjudande mytologisk soppa.
– – –
Historien om Jesus, Georg Brandes. Övers. Emil Agge. Federativs förlag 1925. 119 sidor.