Bokrecension: Om svenskarnas lynne | Verner von Heidenstam

Verner von Heidenstam 1915

Om svenskarnas lynne är en skrift av Verner von Heidenstam (1859-1940). Upplagan jag läst gavs ut 1914. Själv har Heidenstam tidsmärkt sin text januari 1896.

* * *

I dag framstår Om svenskarnas lynne som en något besynnerlig skrift. Rent litterärt är stilen fulländad, klar och tydlig. Men innehållet kan nog förefalla hårdsmält för en tid som vant sig av med att tänka i termer av folkgruppers särskilda enskildheter och mentaliteter, och att jämföra nationer på det vis som Heidenstam gör i sin skrift.

Genom Om svenskarnas lynne kritiserar Heidenstam svenskarna för hur de i allmänhet förvaltat sitt historiska arv, och för dess omedvetenhet om nationens nedärvda höghet. Heidenstam kritiserar chauvinism, men verket är likväl ur nutidens perspektiv snarast hopplöst nationalistiskt.

Den svenska kulturen anser Heidenstam vara "hög och gammal", där svenskarna lärt sig att med skarpsyn upptäcka sina egna lyten, men blivit blind för sina företräden. Hon underskattar, menar Heidenstam, sig själv.

Svensken bugar sig i självtvivel inför jämförelsen med andra nationer, fastän hon äger samma höjder som dessa, om än i mindre omfattning. Det enda vi saknat, menar Heidenstam, är filosofer: hos oss har poeterna tagit deras plats. Men i övrigt hör svenskarna varje andlig strömning i världen, och behärskar varje nydanande uppfinning.

Tvivlet på detta egna får svensken att överskatta allt främmande, och gärna ta till sig detta på det inhemskas bekostnad. Det gör en utslätad kultur utan utan genuin förankring i den egna historien. Det gör också att det egna – de egna poeterna, den egna historien – behandlas styvmoderligt, medan det främmande möter givmildhet. De inhemska talangernas begåvning stryps "med skuggrädsla, avund och ämbetssysslor."

Den resande svensken ställs på semestern i utlandet inför den främmande kulturens alptoppar; hon ser blott det främsta av landet. Under vistelsen ser hon inte "veckans småaktigheter", som hon hemma märker så mycket av, när hon lever i vardagen.

* * *

Heidenstam skriver vidare:

"Brist på konservatism är likväl det svenska lynnets största svaghet."

Med detta verkar Heidenstam inte först och främst tänka i politiska termer, utan kulturella. Vurmen för det moderna, för det aktuella för dagen, gör att svensken tappar kontakten med det som varit förut. Genom sin anpasslighet till det som just är i ropet, blir hon utslätad, lik alla andra. Det märks till exempel i arkitekturen, och det märks i hur man förvaltar gamla byggnader, som icke få stå kvar i sitt ursprungliga utförande, utan justeras och byggs om.

Trots detta kan svenskarna förefalla konservativa. I Heidenstams ögon är detta blott en villa, förorsakad av svenskens tystlåtenhet. Egentligen har hon en svindlande brådska att ta till sig allt nytt.

Tystlåtenheten, skyggheten, blygheten, tillbakadragenheten har också ytterligare konsekvenser. Allt får ett drag av ämbetsmannamässighet, av torrhet. Som exempel anför Heidenstam de "nationella fester" som saknar djärvhet och firas fantasilöst. Allt blir "för torrt och formellt." Vilket möjligen den som varit med och firat nationaldagen någon gång är böjd att hålla med om...

Svenskarna saknar helt enkelt känsla för kopplingen till det förflutna. En materialism genomsyrar samhället, som saknar idéinnehåll och blott går ut på egennytta. Detta skall ha urholkat svenskarnas självkänsla.

Heidenstam beklagar vidare, att svenskarna är obildade, att de hyser en "förkärlek för det medelmåttiga", att de glömmer sina litterära klassiker.

* * *

Det kan vara värt att särskilt notera, att Heidenstam med kraft vänder sig mot pietismen, den kristna strömning som betonade det personliga livet med Jesus, och icke sällan såg med misstänksamhet på den institutionella kristendomen. Han ser pietismen som "ett avfall från svenskt lynne", som inte kan tilltala bildade människor. Den blir till ett förtryck, när den

"... som en kvav dunst från kojan och bönehuset stiger upp till de bildade och sätter de förra klassernas okunnighet till censor över en gammal nations förädlade odling."

Visst kunde, menar Heidenstam, pietismen blivit en "folkligare syster" till dessa bildade människors "högre intellektuella värv", men pietismens företrädares härsklystnad har omöjliggjort detta.

* * *

Heidenstam anar dock en möjlig ljusning. Han äger hopp om ett slags nationellt uppvaknande, och vill icke döma framtiden utifrån hur han uppfattar samtidens senaste decennier. Han blickar längtansfullt tillbaka till den karolinska tiden, som glänste i "nationell självständighet".

* * *

Hur ska man då hantera en skrift som denna i dag? Den konservatism som Heidenstam i åtminstone kulturellt avseende längtansfullt önskar stode i svenskarnas hjärtan står i full blom i hans egna rader. Den nationalism och värnande om kulturens särart som han ger uttryck för kan man möjligen anse för död i dag, i ett land där nationaldagsfirandet kan föranleda en gäspning, och där multinationella affärskedjor fyller husen runt varje småstadstorg.

På en punkt kan jag dock vara beredd att ge Heidenstam mitt särskilda bifall. Han skriver om hur svenskarna icke värnar sina gamla slott. Jag vill utsträcka samtalet till värnandet om det historiska landskapet. Visst har vi våra välvårdade befästningar och herremanshus utspridda över landet, redo att ta emot besökare i större eller mindre utsträckning.

Men i markerna överallt ligger fornlämningar omärkta, ruiner övertäckta av grönska. Möjligen kan man i sällsynta fall finna en skylt uppsatt av någon aktiv hembygdsförening, som ger någon information om var man ska finna dessa historiska reminiscenser av en tid som flytt, men oftast icke.

Därför, för att nu tvinga in min egen agenda i sammanhanget, skulle det vara mer än välkommet, om svenskarna – varför inte som en ämbetsmannabedrift – gjordes mer medvetna om de konkreta historiska lämningar som finns omkring dem. Vi har inget Colosseum, och vi har inget Akropolis, men vi har åtminstone en del kvar av den gamla kultur som en gång fanns här, och alls icke var bättre än den vi har nu, men som ändå är en del av både den nationella och lokala historien.

Den storvulna nationalism som Heidenstam företräder känns emellertid hemskt – konservativ, konservativ till den grad att den är förlegad.

Men det är viktigt att påpeka, att Heidenstam inte förfaller till främlingsfientlighet, bigotteri eller någon form av rasism: han vill inte förminska andra folk och länder, men han vill i svenskarnas hjärtan se en förökad känsla för det som han anser vara den inhemska egenarten i kultur och historia. Låt oss göra en ansträngd liknelse: han vill hålla på det egna laget och öka supportrarnas stolthet över det, utan att för den sakensk skull nedvärdera något annat lag eller kalla det dåligt.

Jag ser mig själv som kosmopolit. Likväl utgör Om svenskarnas lynne i dag en intressant kvarleva, som visar hur nationalism kunde yttra sig omkring förra sekelskiftet.
– – –
Om svenskarnas lynne, Verner von Heidenstam. Albert Bonniers förlag 1914. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.