 |
| Viktor Rydberg, tidigt 1850-tal |
* * *
Jönköpingsbladet var en radikal tidning där den unge Viktor Rydberg fick tjänst som journalist. Hans förstlingsverk i romangenren blev Vampyren som publicerades som följetong i tidningen under våren och sommaren 1848. Följetongen, berättar förordet i den digitaliserade upplagan från 1957 som jag läst, var osignerad, men medarbetare till Rydberg har senare identifierat honom som författare. Rydberg var således blott nitton år när han skrev berättelsen.
Vampyren kom aldrig att återutges under Rydbergs egen levnad: den var en förstlingsfrukt av författaren, som han väl rimligen själv inte ansåg vara värd att återutgiva i jämförelse med hans senare, mer kända skönlitterära verk. Själv ska Rydberg, enligt förordet av Hans Lindström, ansett dem vara ungdomssynder. Först efter hans död har texten plockats fram och kommit läsarna till del igen.
Och det är väl att den inte försvunnit ner i tidningsarkiven. Det må vara, som förordet beskriver, att romanen icke besitter originalitet, och att händelseförloppet i den har sina luckor eller lösa trådar. Men den utgör likväl ett intressant prov på den helt unge Rydbergs förmåga att uttrycka sig, liksom den även utgör ett prov på tidens smak vad gäller lättsmält spänningslitteratur, såsom man då återfann den under strecket i åtskilliga tidningar, på franskt manér.
Själva namnet på den gestalt som kommer att presenteras som vampyr har Rydberg lånat från en spökberättelse som stammar från Lord Byron och nedskrevs av italienaren J. W. Polidori. En dikt som förekommer i romanen är lånat från en dansk berättelse. Metoden som åstadkommer ett spektakulärt dödsfall som relateras är lånat från en fransk författare.
Således lånar Rydberg friskt, men fragmenten sätts in i ett sammanhang som skapar en berättelse som månne icke – och av naturliga skäl – äger den höjd som storverk som Den siste athenaren eller Fribytaren på Östersjön når, men som likväl är mycket läsvärd. Särdeles intagande tycker jag att de skräckromantiska miljöer som berättelsen utspelar sig i är; vare sig det nu handlar om Forum Romanum i Rom eller ett slott i Skottland.
* * *
Huvudhandlingen, som har försvinnande lite med vampyrer att göra, titeln till trots, går ut på att en ung engelsk aristokrat, William, som inledningsvis vistas i Rom, önskar ta livet av en annan engelsk aristokrat, med vilken han är släkt, nämligen Henry. Också Henry befinner sig då i Rom. Till handlingen kommer senare en vän till Henry, vid namn Lord Ruthven.
För att åstadkomma detta dåd anlitar William några italienska banditer, som han sedan blir intrasslad med utan att kunna fjärma sig från dem. Trasslet följer honom även sedan han återvänt till familjens slott i Skottland, där han som familjens svarta får försonas med sin far.
Till detta kommer ett antal fagra mör, som svimmar emellanåt och är undersköna och nobla.
* * *
Ett antal hopp i handlingen kan anas, som månne kan bero på att jag helt enkelt inte snappat exakt vad som händer, eller på grund av brister i berättandet. Rydberg ska ha skrivit ner sin roman på papperslappar som han bar med sig, och allteftersom lämnat in dem för tryck. Ett dylikt arbetssätt främjar möjligen inte möjligheten för romanen att bli sömlöst sammansatt.
Till exempel blir Henry utsatt för ett nattligt attentat i sitt hyrda rum, som avvärjs i sista minuten. En av attentatsmännen dödas och en fångas. Men sedan fången förts bort blir den dödade angriparen liggande kvar på golvet.
Vad som händer med den döda kroppen förtäljes icke, och inte heller gör Henry några ansträngningar för att försöka utröna vad attentatet kom sig av genom den överlevande mannen. Han går och lägger sig istället. I samma rum där han nyss riskerat att mista livet och där en tredje attentatsman försvunnit ut genom det visserligen högt placerade fönstret.
Ytterligare ett exempel kan nämnas. Det handlar om en rymning från ett fängelse. William ska förhjälpa en sammansvuren ut ur fängelset, och tar i avsikt att göra detta med sig diverse verktyg till hans cell.
William blir emellertid inlåst tillsammans med fången, och nu plötsligt synes utbrytningen honom omöjlig. De tar sig dock ut genom taket på fängelset, som tydligen är lika högt som flera kyrkor i Rom. Men vi får ingenting veta om hur de tar sig ner från taket på det välbevakade fängelset via någon slags öppning i väggen under dem. Plötsligt befinner de sig helt enkelt på fri fot.
Men det är lätt att överse med sånt. Spänningen lider icke nämnvärt av luckorna, även om jag emellanåt blir lite förbryllad och frågar mig hur saker och ting hänger ihop.
Den stora behållningen är trots allt inte beroende av att jag alltid hänger med, utan själva miljöerna som handlingen äger rum i. De äger ett släktskap med den känsla som Bram Stroker skapar i Dracula, som ju är en roman som i allra högsta grad handlar om vampyrer på riktigt. Det vi möter av vampyrer i Vampyren är Lord Ruthven, som blott får för sig att han drabbats av den förbannelse som vampyrismen innebär.
Så läs gärna Vampyren. Den äger ett puttrande spänningsinnehåll, och sätter läsaren i en skräckromantisk miljö, och låter henne dessutom få ett smakprov på hur de klassiska följetongsromanerna kunde se ut under mitten av 1800-talet
– – –
Vampyren, Viktor Rydberg. J. A. Lindblads Förlag 1957. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar