Bokrecension: Trälar | Alfred Kämpe

Alfred Kämpe

Trälar. Några berättelser från en herregård är en novellsamling av Alfred Kämpe (1877-1936). Boken utgavs första gången 1907.

* * * 

På många sätt är Trälar ett föregångsverk till de stora proletärförfattarnas vittomskrivna verk, som Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord och Statarna. I novellsamlingen, där novellerna samtliga handlar om livet som torpare och statare omkring godset Lagerkulla, möter vi samma nakna skildringar av det hårda och kärva livet i fattigsverige vid förra sekelskiftet.

Även själva språket är kärvt och delvis dialektalt. Kämpe berättar rimligen om saker han själv känner väl. Han är själv torparson, och gjorde som helt ung dagsverken vid det gods som torpet där han växte upp hörde till. Kämpe själv gick IOGT:s kvällsskola och fick tjänst som journalist.

De tretton novellerna i samlingen står som självständiga texter, men skildrar samtidigt samma gods vid samma tid, och ibland dyker personer från en novell även upp i en annan. Man läser således med fördel hela samlingen, för att få en ur flera perspektiv belyst bild av hur livet tedde sig på den gård som Kämpe beskriver.

Ofta är berättelserna dystra. I flera fall saknas evangelium i dem: de är bara skildringar av uselhet, fattigdom och nöd, om svält och död och arbete, det eviga arbetet.

Men en av de berättelser som stannar allra mest levande i mitt minne efter läsningen har faktiskt inte ett enskilt människoöde i fokus, utan en bår. Det är nämligen så, att under en buske i en backe bakom kolmagasinet ligger en brädbotten, halvt förmultnad. Torparna och statarna visste nog vartill det där flaket hade använts; Smed-Olle lämnade gärna besked därom i annat fall.

Det var nämligen så, att brädorna använts för att forsla den av alla avskydde bondepinaren och sedan lång tid avlidne gamlagreven till kyrkan efter hans bortgång. Hans död firades på så öppet vis, att drängar och andra sprang i skogarna bredvid vägen och sköt med gevär i luften för att fira, samtidigt som den döde godsägaren skulle föras till sista vilan.

Efter att greven var i jorden gick gården ur släkten, och man gjorde vad man kunde för att sudda honom ur minnet, om än de trälande arbetarna emellanåt återvände till de onda gamla dagarna.

En dag upptäcker emellertid den gamla grevinnan, som ännu lever, att brädorna finns kvar. Förfärad över detta befaller hon att de ska brännas upp och askan nedgrävas. Hon påmindes av makens bår om den onda tid hon själv haft under sitt äktenskap med honom.

Brädorna, förstelnat av sol, vill inte brinna. Det slutar med att Smed-Olle drog ut den i dysjön, där den sänktes, icke för att återkomma förrän i en framtid då sjön månne blir utdikad.

Berättelsen om båren etsar sig fast. Den visar vilken avsky de hjälplösa dagsverkarna, torparna och statarna kunde känna för sin herre: den visar på deras utsatthet och deras inpyrda och under lång tid glödande hat. Den visar också på hur man likväl håller minnet av den döde greven levande, genom att bland sig, om än i utkanten av sin tillvaro, bevara ett objekt som är så intimt kopplad till dennes död.

Många andra fresker över det slitsamma och obarmhärtiga livet skänkes oss av Kämpe.

Vi har således berättelsen om Valle, som föds in i en torparstuga, där alla blott hoppas på den klene lille pojkens död, eftersom det ändå inte finns mat att fylla hans mage med. Det klena barnet växer dock upp till att bli en klen gosse, som torteras på markernas jord med arbete som hans kropp inte klarar av. En dag stupar han till sist, under släpandet på sågspån, och blod rinner ur hans mun. Efter en tid dör han. Fadern Lars skaffar kista och svepning. Och så blir det begravning.

"Lars och några karlar kommo på bestämt klockslag – alla i arbetkläder. Utan ceremoni nedsänktes kitan i graven. Prosten läste efter handboken, klockaren sjöng – allan rättfärdighet var uppfylld, och mullen rasslade mot de svarta bräderna. Lars hjälpte till med fyllningsarbetet; och när allt var väl uträttat, drog han upp en butelj ur fickan och bjöd på en sup.
– Ja, det var väl att han fick sluta till sist, tyckte dödgrävaren och nöp en bit av vetebullen, som Lars hade med som tilltugg.
– Gu' ske tack och lov! suckade Lars och vaggade med huvudet."

* * *

I andra noveller möter vi bekymren som uppstår när man befarar att ett torps enda gris är sjuk.

I en annan får vi höra om en försigkommen ung man, som blir så stor för gården att han tvingas därifrån.

I åter en annan möter vi Sven, som var ett skrikigt barn och därmed uppfostras i sitt känslokalla hem i tron att han är särdeles trotsig: han slås av sin lärarinna och hamnar på någon form av uppfostringsanstalt, där han till allas förvåning visar sig vara särdeles begåvad.

Och vi möter arbetet. Åter och åter det skoningslösa arbetet, som trälarna för gården tvingas utföra under översyn av den smått sadistiske förvaltaren på gården. Men vi möter också en viss sammanhållning mellan de trälande; de hårda och knotiga karlarna och kvinnorna sluter sig ibland samman, när de utsätts för yttre hot, fastän de ofta kan vara väl så hårda mot varandra annars.

* * *

Trälarna är en djupt gripande novellsamling, som för läsare med hjärta i kroppen skapar medlidande med dem av våra förfäder som slitit för herrars jordbruk, utan möjlighet att förbättra sin situation, utan där man tvärtom fick vara tacksam för vad lite man månne fick ut för all sin möda; man fick blott hoppas att den snåla lönen lyckades hålla familjen vid liv.

Alfred Kämpe har hamnat i skuggan av författare som Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnsson, Jan Fridegård. Jag vill emellertid mena, att de karga och genom sina avskalade känslor likväl mycket känslosamma noveller som Kämpe författat i Trälarna förtjänar uppmärksamhet; förmodligen mycket mer uppmärksamhet än de hittills njutit.
– – –
Trälar. Några berättelser från en herregård, Alfred Kämpe. Förlagsaktiebolaget Fram, 1907. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.