Bokrecension: Stockholms blodbad och andra kritiska undersökningar | Lauritz Weibull

Kristian II, 1521.

Stockholms blodbad och andra kritiska undersökningar är en postumt utgiven essäsamling av historikern Lauritz Weibull (1873-1960).

* * *

Måhända är Lauritz Weibull den i Sverige som strängast tillämpat vetenskaplig källkritisk metod under 1900-talet. Han kom att omvärdera många av den äldre historieforskningens resultat, genom ett minutiöst noggrant studium av källorna, och genom en bortgallring av de källor som han inte fann höll måttet.

Själv kom han i allra högsta grad från en familj där studiet i historia sattes högt. Liksom både sin far och yngre bror blev han professor i ämnet. Det är denne bror, Curt Weibull, som satt samman den föreliggande essäsamlingen.

Curt Weibull skriver själv i förordet, att vissa av broderns resultat kommit att bli föråldrade av senare forskning, men jag vill mena att den uppvisning i tillämpad källkritik som uppsatserna ger uttryck för kanske är den största upplevelsen med att läsa Stockholms blodbad och andra kritiska undersökningar.

Dessutom skänker studierna den insikten, att trots att ett källmaterial kan förefalla magert, kan det dock utvinnas mycket kunskap ur det, trots – eller kanske tack vare – att den underkastas just strängast möjliga kritik.

* * *

Några av de ämnen och personer som vi möter i samlingen är Ansgar, Erik den helige, Stockholms blodbad, Västerås riksdag 1527 och Karl XII:s död. I princip alla essäer är knastertorra att läsa, och skrivna i striktast möjliga prosa, som väl icke är någon njutning att läsa, men väl så exakt. Till det kommer långa, jämförande utdrag ur samtida källskrifter – i de äldsta fallen synnerligen svårlästa för en lekman, även när de icke är skrivna på latin.

Men man läser inte Weibull för att få en fantastisk estetisk-litterär upplevelse. Man läser honom för att ta del av hans arbetsmetod, och för att kanske få nya perspektiv på historiska händelser. Lite av vad Weibull skriver om tillåter jag mig att referera här nedan.

* * *

Den första essän rör Ansgar. Weibull tar sig an ämnet med full kraft och begränsar Ansgars inflytande över kristnandet av Sverige, och bilden av honom som en kontemplativ personlighet justeras till en betydligt mer realpolitisk prelat.

Weibull visar på hur den nedskrivna legenden om Ansgar följer ett sedvanligt kyrkligt schema, och fungerar mer som en uppbyggelseskrift än som en historisk skildring av den historiska personen. Weibull tar istället sikte på de brev och handlingar som stammar från Ansgars egen tid, och som torde ge ett bättre perspektiv på vad han var för en slags människa.

Vad gäller Erik den helige underkastas också dennes legend strängaste källkritik. Vad som blir kvar av historiskt pålitliga uppgifter ryms i ett stycke, och går i princip ut på att Erik har funnits, att han suttit på den svenska tronen och erkänts som konung åtminstone i någon utsträckning, att han dödats av fiender och fått sin grav i Uppsala.

Legendens stoff har ställts samman långt efter denne Eriks död, när han redan ansetts som helgon, något han dock synes ha gjort redan runt året 1200. Materialet i legenden är ett konglomerat av olika komponenter, från olika håll.

Titelessän om Stockholms blodbad 1520 är intressant och i sin tid kontroversiell, även om jag förstår att historievetenskapen i allmänhet svängt bort från Weibulls slutsatser sedan den skrevs.

Han menar i denna, att Kristian II ("Kristian Tyrann") i själva verket handlade enligt lagen när han befallde avrättningarna på de många svenska aristokrater som dödades under blodbadet. Kristian II skall också ha varit lagenlig regent över Sverige. Kungen var, enligt Weibull, mest en marionett i de andligas händer, som var de som möjliggjorde blodbadets genomförande.

Före intagandet av Stockholm hade Kristian II lovat att allt det gamla skulle vara glömt, men eftersom de andliga, med ärkebiskop Gustaf Trolle i spetsen, påvisade att de till festligheterna vid Kristians trontillträde samlade aristokraterna i själva verket var kättare, så var kungen ej längre bunden vid sin ed, enligt kyrklig lag.

Istället krävdes det att man agerade mot kättarna, och aktionen bestod i dödsstraff. Resultatet av Weibulls närstudie av källorna fritar således i någon mån Kristian II från ansvar för vad som sedan hände, och lägger större ansvar främst på ärkebiskop Trolle. Blodbadet blev mer omfattande än vad rådande rättstraditioner väl kunde tillåta; men dess iscensättare och primus motor ser Weibull först och främst i ärkebiskop Trolle.

Ett mycket stort utrymme i samlingen får texten om Västerås riksdag 1527, då Gustaf Vasa var vorden konung över Sverige, men hotade att hoppa av, eftersom folk var så olidligt vrånga mot honom.

Weibull skildrar genom källorna i nästan plågsam detalj hur riksdagen genom sina utfärdade handlingar och genom skicklig hantering främst vrider makten och pengarna ur händerna på den svenska kyrkan. Plötsligt har kungen själv tagit makten över densamma. Gustaf Vasa framträder onekligen som kanske den slugaste monark landet haft.

Särskilt intressant i denna framställning blir, hur Weibull med sedvanlig noggrannhet väger olika källor mot varandra, för att lyfta fram de skrivandes olika motiv och för att nå fram till det egentliga historiska skeendet.

Den avslutande essän behandlar en fråga som man ännu icke nått någon egentlig konsensus om. Frågan rör, vem som egentligen dödade Karl XII.

Weibull påvisar, hur de tidiga och officiella källorna lyfter fram vissa uppgifter, och får andra uppgifter helt fel, vare sig det nu var medvetet eller icke. Mot detta ställer han en löjtnant Carlbergs berättelse, som starkt nyanserar kunskapen om vad som egentligen skedde, genom sin nakna och direkta skildring.

Till skillnad mot de mer officiella samtida skrifterna om kungens död, har löjtnantens berättelse, som utgavs först under andra hälften av 1700-talet, inte kunnat beslås med felaktigheter i någonting som låter sig kontrolleras. Ett exempel på hur källorna skiljer sig, kan vara att de officiella texterna gör en poäng av att kungen satte sig själv i en farlig position och att officerarna gjorde vad de kunde för att få bort honom därifrån, medan löjtnantens skildring gör det klart, att kungens position i löpgraven han hävde sig upp ur för att få överblick inte alls var särskilt utsatt.

Weibull menar att de officiella dokumenten tillkommit i syfte att visa att kungen hade sig själv att skylla, och i syfte att skydda de närvarande officerarna från misstankar. För rykten om att kungen mördats spreds snart. Löjtnanten själv verkar luta åt den uppfattningen.

Genom att sedan måla upp den politiska situationen i Sverige vid tiden för kungens död och genom diverse indicier i källmaterialet, öppnar han upp för att den kanske vanligaste uppfattningen – den att Karl XII dog av ett skott från fiendesidan – inte nödvändigtvis stämmer. Weibull menar, att det finns "[v]ägande grunder" för att göra antagandet att kungen faktiskt blev mördad, även om "[a]vgörande bevis" inte finns.

* * *

Stockholms blodbad och andra kritiska undersökningar är ingen lättläst antologi. Man kan kanske rentav kalla den tråkig, i den meningen att får kämpa sig igenom det kruttorra materialet. Men det är ändå inte helt rättvisande. Essäerna är nämligen lika intressanta som de är kärva.

Måhända har Weibull här och där sprungits om av senare historievetenskapliga landvinningar, men det är så det ska vara i progressivt vetenskapligt arbete.

Vad vi dock kan ta med oss efter läsningen, är Weibulls uppenbara passion för sina ämnen: hur han fullkomligt gräver ner sig i analyser av formuleringar av texter, hur han väger texterna mot varandra, för att liksom via texterna leta sig in i det skrivande vittnets hjärna, och nå fram till vad denne egentligen erfarit, sett och tänkt. Han söker skingra något av det förflutnas dimmor genom att ta fasta på rejäla riktmärken och hålla sig till dem för att steg för steg bygga upp en rekonstruktion av det som varit, med medvetet utelämnande av det som vi inte kan veta.
– – –
Stockholms blodbad och andra kritiska undersökningar, Lauritz Weibull. Natur och Kultur 2010 (e-bok). ISBN: 978-91-27-12717-3. Den tryckta upplagan gavs ut 1965.