Det första jag slås av vid läsandet av Berättelser ur min levnad är vilket genuint författarliv Moberg levde. Hans kärlek till orden spårar han ända till sin fattiga barndom, då böcker var hans eftersökta och ovanliga skatter i den småländska by där han växte upp. Han berättar om hur man tapetserade väggarna i det soldattorpet med tidningar, och där stod han och läste följetongerna på en stol... Han började omsider med sina egna skönlitterära texter, och fick senare en del bygdeberättelser publicerade i landsortstidningar. Och Moberg blev journalist, innan han senare kunde börja leva på sina böcker.
* * *
Och Moberg finner sin egen röst. Han vill att hans meningar ska vara omedelbart förståeliga: han vill skriva en rak prosa, där man aldrig ska behöva läsa om en radda ord, för att nå betydelsen: rakt, pang på, och verklighetstroget.
Hos redaktör Kron på »Västra Östergötland« finner han en mentor, som formar hans språk såsom vi senare kommer att känna igen det. Moberg skriver:
»Mitt skriftspråk förbättrades under min tid hos Kron. Fortfarande skrev jag mycket okoncentrerat och omständligt och nyttjade en mängd onödiga ord, framförallt adjektiv. Ännu led jag svårt av den adjektivsjuka, för vilken många skrivande människor aldrig får bot. [...] [Kron] hade lärt sig begränsningens konst. Han gick direkt på sak och skrev klart, kort och enkelt. Han brukade säga: Jag har alltid arbetat i stenstil, jag började ju som stenhuggare. [---]
Bara det väsentliga! Berättaren håller sig strängt till saken; varje mening ska vara laddad av innehåll. Den stora enkelheten är målet. [...] Men först ska man ha något att säga, det är främsta villkoret för en god stil, med det kommer man långt, säger Schopenhauer.« (sid. 214f.)
Och så följer vi Moberg genom hans skrivande liv. Från hans skrivande på en mängd smärre tidningar, till det skönlitterära genombrottet, ända fram till den längre redogörelsen i slutet av boken, när han ger oss en titt bakom kulisserna, hur det gick till när Utvandrarserien kom till, detta hans mest kända opus.
Moberg ville beskriva folk som de var. För en författare kan det inte »existera några fula eller förbjudna ord«. (sid, 249) Detta kommer sedan att leda till, att en hemlig kampanj, stödd av politiker i hans hemtrakt och präster, dras igång, där man förfasar sig över språket i den första boken i serien om utvandrarna. Och det leder i sin tur, till att Moberg, på plats i Amerika, får det svårt att hålla de efterforskande intervjuer med svenskättlingar som han utför där. — De protesterandes motstånd är bland det mest upprörande i hela Mobergs bok: så inskränkt, så blint...
* * *
Moberg var ateist. Mötet med Schopenhauers Världen som vilja och föreställning förändrar honom. I Schopenhauers bottenlösa pessimism finner han anledning att kämpa för en mening med sitt liv. Han vill så skapa en mening med sitt liv, i en meningslös värld.
»Genom sin övertygande framställning av tillvarons sorg, elände och smärta framkallade pessimismens lärofader en så stark reaktion hos mig, att jag till varje pris, av ren självbevarelsedrift, måste söka mig fram till tillvarons glädje.« (sid. 253)
Den analytiska filosofin attraherades Moberg inte av: ekvationer och formler är inte hans grej. Däremot gillar han Descartes och Nietzsche. Och senare i livet den utsökte Bertrand Russell. Och på svensk mark: den utsökte Ingemar Hedenius, den store kyrkostormaren som tvingade teologerna att faktiskt förklara konkret vad de menade med sitt orddravel.
* * *
Men störst avdelning i boken, får alltså redogörelsen om Utvandrarhistoriens bakgrund. Det är mycket intressant läsning. Jag beundrar den episka serien. Moberg berättar, att ingen enskild person i berättelsen har verkliga förebilder. Motsatsen är en myt som man annars ofta möter. Däremot har Moberg på ett effektivt sätt inarbetat berättelser och händelser som han läser om i sina romaners text. Ett exempel, är en liten tidningsnotis i en gammal tidning som Moberg läser i USA. En man försöker rädda sina två söners liv i en snöstorm, genom att slakta de två oxar som han har med sig, och stoppa in barnen i oxarnas hudar. Barnen dog ändå. Men i Mobergs roman, räddar just detta förfarande Karl Oskars äldste son.Men så var det då fejden. Organisationen »Ljusets fria kämpaskara« går till hemlig attack mot Mobergs utvandrarserie. Bland annat statsrådet Axel Rubbestad, som kräver att Moberg ska åtalas för brott mot tryckfrihetslagen, på grund av de fula ord han tillåter i sin roman. Själv säger sig Rubbestad inte läsa böcker, för det har han inte intresse av. Men Mobergs böcker irriterar han sig tydligen på... Det värsta förefaller vara, att den prostituerade kvinnan som söker sig ett nytt liv i USA, innan avfärden, när hon anklagas av kyrkliga potentater vid ett konventikelmöte, skäller ut en av kyrkvärdarna, för att han dock kommer till henne med riksdaler i ena handen och kuken i den andra. Hu! – Moberg skriver som folk talar!
Pastor Lewi Pethrus, svenska pingströrelsens grundare, gick också med i aktionen, och skrev i tidningen »Dagen«, att det här var fråga om »en väldig närkamp emellan Gud och Djävulen«... (sid. 320).
Nåväl, 1951 kom en ny aktion, igångsatt av präster och politiker. De ville förhindra att romanen gavs ut i amerikansk skepnad. De verkar reagera på att Moberg skildrat sina utvandrare som verkliga människor, snarare än några slags nordiska heroer... Bland underskrifterna hittar man sju bondeförbundare, som senare ingen av dem visar sig ha faktiskt läst boken... En folkpartist säger sig nån gång ha bläddrat i den. Men effektfullast hanteras boken av Axel Mannerskantz från Högern. Han och hans hustru läser boken, går sedan ner till sin värmepanna, där de bränner boken, samtidigt som de sjunger Du gamla, du fria... Moberg konstaterar, att detta var enda gången som hans böcker blivit brända, förutom av nazisterna... —
Fyratusen underskrifter samlades ihop. Men boken gavs ut. Åtta år senare, 1959, restes ett utvandrarmonument i Karlshamn. Det hela firades med en evangelisk-luthersk gudstjänst...
* * *
Moberg skriver mustigt och utan krusiduller, precis som jag önskar läsa god prosa. Han är en sann berättare. Och hans skildringar av sitt liv, kanske sitt läsande och skrivande liv är både upplysande och inspirerande. Hans berättelser om barndomen visar på en tid som inte längre finns, och hur en intellektuell ung man fann näring även där knappt några böcker fanns. Han vänskapsporträtt av Nils Ferlin för oss nära också den andre diktaren. Hans möda med att få publikframgång – han brukade uppmuntra författaraspiranter med att säga att de inte månde misströsta redan efter bara tio romaner... — inspirerar, och gör den delade glädjen så mycket större, även så här i tillbakablick, när han slår igenom. Och det med besked.
Moberg får avsluta recensionen själv:
»En tillvaro utan böcker att läsa skulle ha varit oändligt tom, torftig och fattig. Jag vet inte hur jag skulle ha kunnat uthärda den.« (sid. 261)
och längre fram:
»De fragment ur min levnad som meddelats mellan dessa pärmar [...] har fört mig fram till en slutsats, där jag är helt och fast trosviss: Att skriva är ett sätt att leva.« (sid. 336)
– – –
Berättelser ur min levnad, Vilhelm Moberg, Albert Bonniers förlag 1968. 336 sidor.
Inlägg
2 kommentarer:
Superb Moberg-skildring. Intressant att han medvetet utformade en slags teori kring det korthuggna och kärnfulla språket. Det trodde jag innan jag läste detta att Hemingway var först med. Som sagt; skitbra skrivet!
Ytterst vänliga ord! Tack! — Själv känner jag för att läsa om Utvandrarserien, och särskilt försöka tänka på berättartekniken, men även religionsmotiv som dyker upp. Men framförallt för att det är djävligt bra böcker, givetvis...!
Skicka en kommentar