Bokrecension: Närmare | Dennis Cooper

Närmare är en roman skriven av Dennis Cooper. I Sverige gavs boken ut av Vertigo förlag.

Vertigo valde att ge ut Närmare under vinjetten »Överträdelsens klassiker«. Där kan den möjligtvis höra hemma. Närmare är en nattsvart bok, uppdelade i åtta kapitel, som var och en handlar om en homosexuell man, förutom unge George, som fått två av kapitlen. Alla av personerna är unga, i de sena tonåren, förutom Philippe, en man i fyrtioårsåldern.

* * *

George är något av en röd tråd i de någorlunda fristående avdelningarna: de flesta andra gestalterna vill inget heller än att ligga med honom. George själv är dunkel, ofta neddrogad – som de andra – och rör sig – som de andra – i en drömartad värld, bestående av sex, droger, död och verklighetsflykt. Och George har inget emot att bli objekt för de andras fantasier, som när han agerar livlös när nämnde man i fyrtioårsålderns lever ut sina koprofila idéer. George hamnar dessutom i ett sammanhang, där en äldre man blandar sex, misshandel och död, och sånär har ihjäl honom, innan han lyckas protestera och till den äldre mannens förvåning och ilska inte alls visar sig vilja bli avlivad.

Men Närmare är också en bok om kärlek. Mitt i all hänsynslös sex och åtrå går en underström av kärlekslängtan hos flera av de unga männen. Ibland uttrycks den genom ett huvud lutat mot en axel, ibland genom en blick. Även i nattsvart mörker, finns det således utrymme för ömhet.

* * *

När jag läser Närmare tänker jag närmast på Markis de Sade. Där de Sade driver sina sexuella excesser längre än vad Cooper gör, är Cooper istället desto mer poetisk, verklig, mörk, allvarlig... Men de Sades De 120 dagarna i Sodom och möjligtvis en nedtonad version av Samuel R. Delanys Hogg gör sig ändå påminda som tänkbara nära släktingar till Närmare, även om jag tycker mig se en större realistisk genomslagskraft i detta verk: jag känner – så här skulle det kunna vara.

Särskilt befriande, är det att Cooper inte känner medlidande med sina gestalter: de får vara som de är, utan etiska omdömen, vare sig explicit eller implicit. De får leva sina liv på sina egna villkor. George får vara den passiva, åtrådda unge mannen. Och så var det bra med det. Gestalten David får leva i sin drömvärld, där han är centrum för en dyrkan som rockstjärna, fastän det inte har någon motsvarighet i verkligheten utanför hans eget huvud. Och så var det bra med det.

* * *

Språket är fräscht, tätt och lätt suggestivt, stilen är avskalad och orden i dialogerna känns genuina. Trots att så mycket av innehållet är av sexuell natur, blir boken aldrig pornografisk. Gestalterna är alldeles för blasé för något sådant. De mångtaliga samlagen och sexuella aktiviteterna skildras aldrig på ett sådant sätt, att det vore möjligt att anlägga en pornografisk erotisk på dem.

Den homosexuella promiskuösitet och obekväma sexualitet som skildras i boken torde vara en mardröm för politisk korrekthet inom området (tänk RFSL). Men, här har vi den ändå. Och det är sunt, att inte få sexualitetsskildringen serverad i gladpack, utan ibland rå, mycket rå, och mörk, mycket mörk. — I litteraturen finns inga gränser. Och må litteraturen tamejfan aldrig be om ursäkt för det.

Närmare är del ett i en kvintett. Jag vill absolut läsa de senare delarna. — Ett särskilt tack, naturligtvis, till Vertigo för att man hade stake att publicera ett nattsvart alster som detta i svensk språkdräkt.
– – –
Närmare, Dennis Cooper, Vertigo förlag 2004. ISBN: 91-85000-09-4. 142 sidor.