Johannes Bexell och begravningskultur i Tranemo

I en bokhylla står en bok som jag ärvt av mina morföräldrar. Den heter Tranemo: Gammalt och nytt, författades av salig Johannes Bexell, och gavs ut av Tranemo hembygdsförning (1959). — Tranemo ligger, för den som är oviss om detta, omkring fyra mil sydöst om Borås, tio mil öster om Göteborg, och vilar tryggt som en kil gentemot gränsen till Småland. Jag kommer från Tranemo. En stor del av min släkt kommer från trakten däromkring.

Folkskolläraren Johannes Bexell föddes 1882, och avled 14 juli 1963. En månad och fyra dagar senare gravsattes hans stoft på Tranemo kyrkogård. Han vilar på det som numera kallas »Gamla kyrkogården«, området närmast omkring den sexkantiga, märkliga kyrkan. Området som är allra svårast att klippa gräset på – jag vet av egen erfarenhet. — Och jag har gått förbi Bexells grav många, många gånger.

Tranemo: Gammalt och nytt är inte något hafsverk. Tvärtom är det ett mycket gediget arbete som den gamle läraren ägnat sig åt och låtit publicera. En dag borde jag läsa igenom det i sin helhet. Varför försumma den egna bygdens historia, och blott och bart ägna sig åt nationell och internationell historia? Varför så gärna försvinna till antiken (som jag så gärna gör), men inte fördjupa sig i myllan där åtminstone hundratals av mina släktingar trampat omkring i hundratals år? — Åh, förlåt om jag blir pekoral...

Nåväl, Bexell har också ett kortare kapitel om begravningskultur i Tranemotrakten förr och nu (det vill säga: hans nu – förordet är skrivet 1956). Det kapitlet lyder:

»I forna tider fanns det avsides liggande gårdar, som saknade vägar. När det endast fanns gångstig till en gård måste likkistan bäras av flera lag bärare, som skiftade med varandra. Detta har ej förekommit under de sista 60 åren. Likföljet bestod under en följd av år av ett större eller mindre antal hästskjutsar. Liket forslades senare till kyrkan med en särskild likvagn. Numera är både hästskjutsarna och likvagnen borta och likföljet utgöres nu av likbilen och ett antal bilar. [/]

Även gästabuden vid begravningar omnämnes i gamla protokoll. Enligt ett föregående citat skulle likölet ej få räcka mer än två dagar. För värden var det ofta mycket svårt att få gästerna fram till borden. Det ansågs höra till god ton att vara riktigt anspråkslös. Det skulle krusas i all oändlighet, varför värden fick en massa extra besvär. [/]

Jordfästningen förrättades nästan alltid strax före gudstjänstens början. Begravningsgästerna samlades därför tidigt på morgonen i sorgehuset. På den tiden var den vanligt att gästerna bjöds på frukost före färden till kyrkan. Numera bjuder man på kaffe och ett glas vin. Är en präst närvarande blir det en andaktsstund, som avslutas med en psalmvers före avfärden till kyrkan. Detta sker antingen inne i våningen eller också utanför, där kistan blivit placerad, innan färden till kyrkan tar sin början. Blommor och kransar lades på likvagnen, men ofta var kransarnas antal så stort att dessa måste placeras på en särskild vagn. [/]

Låg den dödes hem nära kyrkan, gick man till fots efter likvagnen. Före likvagnen gick två personer 'prestaverade'. Likvagnen eller likbilen stannar mitt för stora ingången till kyrkan, varefter kistan bäres in i kyrkan eller till graven på kyrkogården. Under förra hälften av min tjänstetid som organist här i Tranemo var det vanligast att jordfästningen skedde ute på kyrkogården. Den tjänstgörande prästen höll i regel efter begravningsritualen ett tal, varefter kransnedläggningen försiggick med korta anföranden. Det hela avslutade med en psalmvers. Numera förekommer ofta musik och sång, varför jordfästningen sker i kyrkan. Här sker också kransnedläggningen. [/]

Ute vid graven brukar en av den dödes närmaste anförvanter frambära ett tack till de närvarande för den hedersbevisning som visats den bortgångne, varefter det sjöngs en psalmvers. Begravningarna förekommer nu i stor utsträckning på vardagarna. Förr var det vanligt att begravningskalaset fortsatte efter gudstjänsten, men numera upplöses processionen oftast vid graven.« (sid. 231f.)

* * *

Det har skett en del förändringar i begravningskulturen, som synes. Vad jag förstår av detta och andra källor (exempelvis den tidigare nämnda historieskrivningen om Svenska kyrkan i Borås, som också den talar en del om begravningar), ägde begravningar rum i samband med söndagsgudstjänsten och utgjorde alltså inte en gudstjänst i sig själv, såsom nu så gott som alltid är fallet. En liknande tendens kan kanske urskiljas vad gäller dopet – där man historiskt sett alltid inkorporerat dopet i söndagsgudstjänsten, ser man nu alltmer ofta att dopet ses som en rit, särskild från söndagsgudstjänsten.

Textliga vittnesbörd av Bexells slag är oändligt viktiga för lokalhistoriska studier, naturligtvis. Att något gått till på ett visst sätt i, säg, Borås, borgar inte med självklarhet för att det gått till på samma sätt i Tranemo vid samma tid. Men, av beskrivningen får nu i vilket fall en uppfattning om hur begravningskulturen yttrade sig i just Tranemo, omkring senare delen av 1800-talet, framemot slutet av 1950-talet.

Så ser vi då också behovet av att faktiskt skriva ner sederna. Till exempel genom att prata med de äldre, som varit med om något annorlunda gentemot vad vi har, som är yngre. Ett utmärkt exempel på det, är studiecirkeln (anordnad av Tranemo bibliotek) som fångat in och kodifierat en del äldre tranemobors erfarenheter.