Vindling om poesi, antologier och homo poeticus

När andra pluggar bibelord och använder dem som andliga vapen mot djävulen, vill jag plugga dikter, och använda dem som estetiska vapen mot tillvarons likgiltighet: lite skönhet i en värld så full av lidande... Så, jag samlar på mig diktantologier och söker i dem de dikter som säger något till mig om mitt liv, eller som jag kan använda som människa, viator, vandrare... — Hittade härförleden Hjalmar Gullbergs vackra »Sorgemusik«, som börjar:

»All uppkomst och all födelse
i verklighet och sång
är en vandring mot förödelse
och undergång«

och innehåller strofen

»Ditt namn skall förvittra i den sten
som reses över dina ben«.

Föga upplyftande, kanske, men stämmer väl till eftertanke. Den är för dyster för att användas i mitt jobb som begravningsentreprenör, men fungerar väl som reflexion kring det som jag vanligen sysslar med: döden, de döda, de dödas släktingar.

Och så har vi Ekelöfs »Du säger 'jag' och 'det gäller mig'« med strofer som

»Rättsordning, mänskovärde, viljefrihet,
allt är bilder målade med skräck i verklighetens tomma sal,
skräck att vidgå något bortom rätt och orätt, bortom sats och motsats!«

Ja, poesi har makt att vinna ingång; en bra dikt är kraftfull och förmår på ett ultraestetiskt sätt säga något till mig om min egen situation, om tillvarons beskaffenhet och om omvärlden. Och detta att vi diktar och att vi läser dikter och uppskattar dikter: är inte det något ytterst mänskligt; är inte det något som faktiskt särskiljer oss från andra djur? Homo Poeticus... Det är vi det.