Personligt: Vägen hit

...jag minns när jag var liten. På farsans svarta skrivmaskin knackade jag fram berättelser och gjorde dem till häften; med grå trycksvärta, eller rött ibland. Eller när jag följde med far till jobbet och lånade den elektriska skrivmaskinen där: kanske skrev jag av nåt jag läst i en bok.

Och nån gång i mellanstadiet blev jag hängiven läsare. Mitt intresse för historia fick mig att läsa Olov Svedelids ungdomsböcker; jag läste de flesta. Och med Den gyllene kedjan av honom hade jag läst en av mina första rejäla vuxenböcker: jag minns att jag var hänförd; jag minns perspektivförskjutningen, hur jag följde med in i böckerna.

Och jag tyckte om att skriva. Efter ett sommarlov skulle vi skriva ner en redogörelse över vad vi hittat på. Min berättelse blev längre och längre. Då och då läste läraren igenom vad vi skrivit och kommenterade. Till sist skrev han »Och där var den väl slut?«...

...svenskan på högstadiet blev en favorit. Jag började skriva små berättelser påverkade av Stephen King. Hemmavid hade en bror lämnat kvar sitt King-bibliotek, och jag nosade på böckerna, och kastade mig till sist över dem. Jag skrev om ett lejon i ett klassrum som gick från bänk till bänk och svalde eleverna; fastän bara en av eleverna kunde se djuret. Jag skrev om döden, som tog emot en ny själ.

I gymnasiet tog läsandet ytterligare fart; jag började läsa i större utsträckning och med större variation. Som alla litterata gymnasister läste jag Dostojevskij. Och eftersom jag var religiös läste jag Bibeln som besatt. Religionen gjorde för övrigt inte mycket mer än att hämma mitt läsande, genom att sätta upp gränser för tillåtet och inte tillåtet. Jag minns fortfarande hur en pastor en gång ojade sig över mitt Stephen King-intresse... Jag tog det som en vink, ivrig att vara gudfruktig, och slutade läsa King. Tyvärr.

Och under gymnasietiden läste jag första gången i Så talade Zarathustra. Det var förbjuden litteratur, så klart, men jag fängslades, och Nietzsche följde med som en bakgrundston genom min kristna period. Först när jag bröt med kristendomen, under universitetstiden, kunde jag kasta mig över Nietzsche som aldrig förr; det hjälpte mig att demontera kristendomen inom mig.

Sen började läsandet på allvar. Med tiden blev litteraturen religion för mig, och läsandet och skrivandet andaktsstunder. Nu läser jag allt: ryska klassiker, zombieromaner, Kafka (en av de absoluta favoriterna för tillfället), facklitteratur om död, historia och religion. Jag skriver i min svarta anteckningsbok med svart bläck: små utkast, små berättelser, små iakttagelser, citat, formuleringar, fragment.

Somliga idrottar, åter andra tycker att frimärken är nåt att ägna tid åt. Jag läser och skriver.