Vintagecitat: Begravning 1938

Jag hittar en avdelning om begravning i ytterligare en etikettbok. Boken är skriven drygt trettio år efter texten som lades ut häromdagen. Fortfarande märker vi, att begravningsseden på trettiotalet är betydligt mer omgärdad av traditioner än vad den är i dag. Intressant att iaktta, är också att språkbruket genomgått en sådan förändring på mellan åren för de båda texternas publicering, att stavningen skiljer sig mer mellan 1905 och 1938 än mellan 1938 och 2010.

»Begravning.

Endast vid begravning av särskilt kända personer utsändas kort till kyrkan. Annars är det oskriven lag, att de närmaste och släktingar inneha de närmaste bänkarna intill koret, allmänheten de längre bort belägna. Om sorgkläder, se Klädsel. Före begravningen visa sig inte de närmaste sörjande mycket på gatorna. Är det en nära anhörig som är död, bruka de efterlevande ofta (men ej alltid) skaffa sig brev, korrespondenskort, kuvert med mer eller mindre breda sorgkanter. Dock vill en person, som har sorg, lyckönska någon, till exempelvis ett förlovat par, en nyvorden mamma, kan hon ej använda brevpapper med sorgkanter. Den närmaste släkten, ev. närmaste vänner bruka ombedjas att samlas en trekvarts timme eller en timme före begravningen i den dödas hem, dit även prästen kommer. Man bjuds på buljong med pastejer och ett glas vin (rhenvin eller sherry, madeira). En kvart eller så före den tid, då begravningen skall äga rum, beger man sig i av stärbhuset förhyrda bilar till kyrkan. När ceremonien i kyrkan är slut, far man sedan ut i bil till kyrkogården (fortfarande i av stärbhuset betalda bilar). Andra personer, som följa med till graven, bekosta emellertid själva sina bilar. Då kistan sänkts ned, gå de närvarande, med de närmaste i spetsen, fram till graven för ett sista farväl. De närmaste men även andra kasta ned en handbukett i graven. Denna handbukett skall vara helt konstlös, bara bestå av några blommor. Då alla defilerat förbi graven, framföra de sitt beklagande till de närmaste. Dessa avlägsna sig sedan och efter följa de andra i vagn eller till fots. De närmaste bege sig hem för att sluta dagen i största enskildhet. Begravningsmiddagar äro mycket bortlagda och håller man en middag är det vanligen bara för de allra närmaste.

Det kan dock hända att man på gammaldags vis också håller större middag efter begravningen. De inbjudna ha då muntligen ombetts komma. Värden (om vi nu antaga att det är hustrun som är död) för till bordet den dödas närmaste släkting och har på sin andra sida också en nära släkting (eller den dödas bästa vän). Prästen för vanligen den dam, som agerar värdinna (kanske äldsta dottern), och sitter således mitt emot värden. Annars kan prästen också placeras på andra sidan om värdens dam. Hedersplatsen mitt emot värden upptages då av den förnämsta herrgästen med dam. Det är också han som håller tacktalet, välkomsttal hålles av värden, möjligen hålles också ett tal för den avlidna av prästen.«

– Husmoderns lexikon för etikett och god ton
Åhlén & Åkerlunds förlag 1938