lördag 21 december 2013

Bokrecension: Religion för ateister | Alain de Botton

Religion för ateister: En icke-troendes handbok i religionens användningsområden är skriven av Alain de Botton (f. 1969), brittisk författare som brukar kallas vardagsfilosof.

* * *

Gud är död. Han har aldrig funnits. Det är en grundpremiss i Religion för ateister.

Men frågan som de Botton adresserar är: vad gör vi nu?

Där Nietzsche sköt grundskott på religiösa föreställningar och beredde vägen för något nytt, trevar de Botton i riktning mot vad detta nya kan vara, och på vad sätt element i de gamla religionerna kan användas i byggandet av en ny, sekulär, värld. Därmed blir inte frågan i fokus huruvida någon gud eller några gudar existerar, utan hur man tar sig vidare efter att detta konstaterande har gjorts.

Det finns saker som jag uppskattar i de Bottons många resonemang, och det finns saker som jag ställer mig frågande eller rentav avvisande inför. Likgiltig är det hursomhelst svårt att vara inför de Bottons bok.

de Botton menar att mänskligheten skapade religionen för att tillgodose vissa djupt mänskliga behov. Dessa behov menar han kvarstår än idag. Det rör sådan som tröst, livsmod, gemenskap och annat dylikt.

de Botton skriver:
"Gud må vara död, men de brännande frågor som drev oss att uppfinna honom plågar oss fortfarande."
Han fortsätter med att konstatera att "[d]en moderna ateismen" i alltför hög grad missat att adressera dessa behov, när behoven finns kvar, men det som svarade mot dem i de religiösa systemen har övergivits.

I själva verket är det så, att religionen icke äger ensamrätt till att bemöta människornas existentiella frågeställningar, upplevelser och problem. De metoder som utvecklats i de religiösa sammanhangen kan även icke-religiösa människor dra nytta av, utan att för den sakens skull köpa den övernaturliga överbyggnaden.

de Botton uppmanar således till en frimodig imperialism av de religiösa metoderna, när dessa kan komma till bruk och nytta även för sekulariserade människor, ungefär på samma sätt som kristendomen tillägnade sig hedniska komponenter i sin gryningstid. De religiösa institutionerna, menar de Botton, må ha inkorporerat dessa element i sina kulter, men de äger icke dem.

Alltså: bara för att vi kastat religionernas metafysiska inslag och dogmer på soptippen, behöver vi inte göra oss av med de aspekter av desamma som kan komma oss till gagn och kan göra nytta.

Vilka är då dessa element, dessa idéer och koncept, som även en ateist och sekulariserad människa kan dra nytta av? de Botton skissar på ett antal förslag till svar i boken.

Ett exempel: Vi kan försöka finna vägen tillbaka till gemenskap med människor även utanför vår egen, närmare krets, så som mässan samlar människor av alla slag och klasser i en gemenskap kring sakramentet.

de Botton föreslår att särskilda restauranger kunde fungera som sådana mötesplatser, där man icke får sitta bredvid personer man känner. Hur välbesökt en sådan restaurang skulle bli må vi väl låta vara obesvarad... Själv kallar de Botton ett sådan experimentellt förfarande som
"förklädda lektioner i etik."
* * *

de Botton ser en stor fördel i den ritualisering som religionerna i allmänhet lärt sig bemästra. Det som vi andra månne ser som förstenade ceremonier som upprepats i hundratals eller tusentals år, menar han kan lära oss något om upprepningens vikt och det fasta programmets betydelse som stöd för människan.

De instruktioner som de religiösa institutionerna ger för vad som ska sägas och när i kulten kan för oss, skriver de Botton, framstå som "sublimt tvångsmässiga, men samtidigt rogivande grundliga".

I helgonkulten ser de Botton också potential för sekulära motsvarigheter, eftersom vi därigenom lär oss betydelsen av goda föredömen, som på något vis kan förkroppsliga dygder som mod och skepsis.

* * *

Utbildningssystemet får några rejäla törnar av de Botton.

Han ser hur de humanistiska inriktningarna på universitetet inte alls ägnar sig åt att besvara människors existentiella bryderier, utan sätter högre vikt vid sakkunskap. Hur man bedriver vetenskap på det som svårligen låter sig forskas kring berör han icke, men att sätta till exempel texter i sin historiska kontext är för de Botton uppenbarligen av underordnad betydelse.

Det viktiga för honom är, vad de kan säga den sökande människan i dag, och hur utbildningens resultat kan omformas till etiska och terapeutiska funktioner i samhället.

Jag håller med de Botton om att vi i litteraturen kan finna mycket tröst, vägledning och inspiration, på samma sätt som de kristna i sin Bibeln kan finna detsamma.

Jag ställer mig emellertid frågande inför hur universiteten skulle kunna göras till existentiella uttolkare av denna tröst, vägledning och inspiration, snarare än att skapa förutsättningarna för en sådan läsning, genom att sätta texterna i sin kontext, lyfta fram rimliga tolkningar och så vidare.

Men de Botton provocerar. För att komma till rätta med vad han ser som problemet: en intellektuell värld som inte besvarar "själens mest angelägna frågor", skriver han att det är...
"...ingen dum idé att börja med en grundlig översyn av våra universitet genom att skrota ämnen som historia och litteraturvetenskap, i slutänden ytliga ämnesområden som, även om de behandlar värdefullt material, inte i sig ägnar sig åt de frågor som mest plågar och talar till våra själar."
Just så gör vi universiteten ovetenskapliga och låter dem sjunka ner i livsåskådningsavvägningar och frasmakeri. Inställningen är avskyvärd. Det är inte universitetens sak att vara terapeuter; det är möjligen dess utbildade klientels uppdrag.

* * *

Jag reagerar starkt mot de Bottons ständiga förminskande av människorna. Det är inte mycket som skiljer de Bottons beskrivning av oss, från psalmistens ord:
"Men jag är en mask, inte en människa,
hånad och föraktad av envar."
Således menar de Botton att vi motsätter oss allt krävande tankearbete. Att vi flyr från att knyta djupare vänskapsband. Att vi i allmänhet är förskräckligt själviska och ångestridna av krav. Att vi är högmodiga. Att friheten vi åtnjuter inte bara är positiv för oss, eftersom vi inte är kloka nog att använda den rätt. Att vi har en moraliskt fördärvlig natur. Att "hela mänskligheten är förtvivlad".

Istället för att utmåla starka krafter som vissa av de här nämnda som laster, såsom religionerna i regel haft för vana, kunde de med fördel omvandlas till dynamiska drivkrafter, ett ånglok för personligheten, och som ett sådant farliga i skenande tillstånd, men fantastiska under någorlunda kontrollerade former.

Jag tror inte att det i allmänhet är så illa ställt med människorna som de Botton utmålar det. Jag är övertygad av att många av de problem som de religiösa institutionerna bemöter är problem som de själva skapat. Ingen skulle känna ångest över helvetet och så söka frälsning därifrån, om inte helvetet först uppfunnits som ett straff för dem som icke söker frälsningen, till exempel.

* * *

Överhuvudtaget andas de Bottons bok moralism. Han återkommer gång på gång till de möjliga brister som människor har, istället för att fokusera på de fantastiska varelser som människor kan vara. Vi får lära oss att vi "innerst inne" lider av att ingen längre "uppmuntrar oss att bättre oss och anstränga oss."

Liksom kristendomens inneboende logik förutsätter att människor först känner sig i behov av en frälsare på grund av sin oförmåga att hjälpa sig själva, verkar de Botton arbeta enligt samma linje: att vi ska upptäcka hur usla vi är, hur "störda och villrådiga" vi är så att sekulära religiösa metoder får lov att råda bot på oss.

Därför är det heller inte förvånande att de Botton menar att "föreställningen om arvsynden fortfarande är så tilltalande och användbar", eftersom den utmålar människan som "bortom all räddning" och vidare att han hyllar den kristna etiken för att den inte bara attackerar "grava och uppenbara laster", utan också sånt som oförskämdhet, som enligt de Botton kan vara lika nedbrytande för samhället "som rån och mord", hur han nu får ihop det.

* * *

Nå, Alain de Bottons bok föll inte mig i smaken. Den doftar för mycket av religion för att passera som postreligiös, inte bara genom de förslag den uppställer för vägen framåt för ateister, utan också genom hela dess problembeskrivning.

Men det finns poänger.

Jag tror till exempel att det på sikt vore bra, om helt livsåskådningsneutrala men utmärkt värdiga lokaler skaffades eller byggdes i varje kommun, för att kunna tjänstgöra som rum för sådant som icke-religiösa bröllop, namngivningsceremonier, begravningar, fester, konserter, föreläsningar, läs- och samtalsgrupper, kulturevenemang och liknande.

Och ju mer sådana lokaler nyttjades, desto starkare skulle dess karaktär av värdig lokal befästas hos dem som nyttjar den. Rummets helgd (om nu ordet tillåts) kan förstärkas med sådant som vi annars varit vana vid från det religiösa fältet, men som de religiösa icke äger ensamrätt till: levande ljus, utmärkta ljudanläggningar, suggestiv konst på väggarna, skulpturer, tilltalande arkitektur, rymd, ljus och frisk luft.

Men nog kan vi vara utan nymoralistiska uppläxningar i dessa lokaler. Vi behöver inte en tyngande hand på axeln så mycket som en stödjande hand under armbågen.

Avslutningsvis skriver de Botton:
"Religionerna är emellanåt alldeles för användbara, effektiva och intelligenta för att överlåtas enbart till de religiösa."
Nåväl. Det må vara att det finns det i religionerna som kan komma ateister till nytta. Men man må se upp, att man inte, likt de Botton, så attraheras av de religiösa idéerna att man plötsligt står där med en religiös ateism som har all likhet med religionen, blott att den saknar en gud.
– – –
Religion för ateister: En icke-troendes handbok i religionens användningsområden, Alain de Botton. Övers. Nille Lindgren. Brombergs 2012. ISBN: 978-7337-456-9.

1 kommentarer:

Calle Leri Heilborn sa...

Låter som en intressant men i grund och botten missvisande och kanske även en smula tragisk bok.