Bokrecension: Nu har det banne mig gått för långt!

Nu har det banne mig gått för långt! Arga brev till radionämnden är sammanställd och skriven av Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe, samt illustrerad av Johan Wanloo.

Om det fanns någon gnutta av brist på allmän misantropi i mig, så har Nu har det banne mig gått för långt! tvättat bort den. Boken sammanställer och analyserar en mängd brev från allmänheten till radionämnden, som mellan 1936 och 1987 hade att se till att Sveriges Radio och Sveriges Television efterlevde avtalet mellan staten och etermedierna. Bokens urval av brev är hämtade från perioden mellan 1967 och 1987, från den nya radiolagens införande till dess att monopolet avskaffades.

Och vilka brev! Även om författarna skriver att urvalet inte är representativt, är det ändå tillräckligt för att man ska häpna, förskräckas och roas över svenskarnas småsinthet och nymoralism, när det kommer till att hantera det material de får del av via radio och teve. Allra mest upprör naturligtvis inslag om sex, sprit och våld, men inget ämne verkar för litet för att hänga upp sig på, skriva ett brev om, lägga i kuvert, skaffa frimärke och posta.

Så några exempel.

Vi har smålänningen som 1969 tycker att det är olämpligt att Bellmans måltidssång »Så lunka vi så småningom« med den kända refrängen »Tycker du att graven är för djup, nå, välan så tag dig då en sup« spelas på radio och teve. — Vi har stockholmaren som 1973 anmäler teve i allmänhet för att vara gudlöst, och istället gärna ser »Kristna program, upplysningsprogram om sprit, cigaretter och knark [...] deklarationskurser, [...] Film ej kriminäll [sic!] [...], Andra upplysningsfilmer hur illa det går om människor inte lyder Gud lagar...«, och så vidare. — 1970 känner sig en kvinna från Ångermanland föranledd att anmäla förekomsten av »nakna 'sexgalna' flickor med bikini« i teve. —

Rent allmänt verkar det som om våra kära brevskrivare är i all avsaknad av både känsla för proportioner och humor. Ironi i teve och radio är tydligen som gjord för att missförstås. Dessutom kryper konspirationsteorier fram titt som tätt: vänstervridningen på teve (vilken man kanske kan ha visst fog för att påpeka under den aktuella perioden) ses lätt som en kommunistisk konspiration.

Omsorgen om barnen är naturligtvis också framträdande. En kvinna i Bollnäs anmäler 1986 ett sagoprogram, där man läser en saga om jättar av Roald Dahl: »Jag anser det olämpligt att berätta för barn om jättar som äter barn. [...] Dessa gamla myter kan göra att barn blir rädda för t.ex. storvuxna människor, som de betraktar som jättar, för gamla tanter, som de betraktar som häxor m.m. I sagorna är det ofta en dygd att döda t.ex. jättar och häxor, vilket kan få barn att t.ex. som i England stena en gammal gumma till döds...«

Åter andra irriterar sig på en negativ framställning av bilar och trafik, och tycker att man i inslaget skulle överväga hur det låtit om man bytt ut ordet bilar mot judar, för att förstå »vad slags program detta var!!« För att inte tala om hur arg nån kan bli, när Carl XVI Gustaf tilltalas med »kungen« istället för »hans majestät«. Då kan man rentav tappa kaffetermosen i golvet, som en viss Nisse gjorde, enligt ett brev.

Nå, så här kan jag fylla ut A4-sida, efter A4-sida med märkliga anmälningar till Radionämnden. Men det vore så mycket enklare att helt enkelt läsa boken, vars sidor pyser över av dessa alster med varierande stavning och ilskenivå. — Ytterst få av breven ledde till någon form av åtgärd. Tack och lov ansåg nämnden att det var viktigt att ha högt i tak när det gällde programutbudet.

Boström med flera har sammanställt en ytterst underhållande bok. Men den lämnar också en olustighetskänsla; är det verkligen möjligt att det funnits så många svenskar som känt ett sådant behov att påtala vad de själva tyckt varit olämpligt, att de faktiskt försöker få radio- och teveprogram fällda, för sådana petitesser som det vanligtvis är fråga om? — Uppenbarligen, ja. Min fromma förhoppning är att öppenheten och toleransen numera nått längre än vad den gjort för bara något decennium sedan; det vore så mycket trevligare, än den mentalitet anmälarna ger uttryck för i presentationen av sina inskränktheter...
– – –
Nu har det banne mig gått för långt! Arga brev till radionämnden, Mattias Boström, Martin Kristenson, Fredrik af Trampe, Känguru 2010. ISBN: 978-91-86289-13-3.