Bokrecension: Mördare på drift

Mördare på drift är skriven av James Ellroy.

James Ellroy är sån där författare, vars excentricitet inte bara märks i böckerna, utan även i livet. Han är son till en mördad kvinna, vars baneman inte identifierats. Han är reaktionär. Han hoppade av skolan, var med i armén ett kortare tag, var tidvis hemlös och satt i fängelse. Sen fick han jobb på en golfbana och började skriva böcker... — Dessutom har han en av de mest intensiva röster jag hört, och att lyssna på Ellroy när han talar är en upplevelse i sig.

Mördare på drift är den fiktiva personen Martin Plunketts självbiografi. Plunketts far skiljer sig från modern och försvinner. Modern tar livet av sig, och Plunkett hamnar i en pensionerad polis vård, som hyresgäst. – Och Plunketts inre liv tar fart. Hans fantasi spelar upp filmer i huvudet på honom, och steg för steg växer i honom en lust fram att döda. Att lustmörda i en kombination av queersexuell sadism och maktberusning. Och så börjar Plunketts tjugoåriga mordodyssé, där mer än sextio offer får sätta livet till.

Boken börjar med att Plunkett grips. Han vägrar säga något överhuvudtaget om sina brott, men går med på att erkänna ett antal mord mot ett löfte om att få skriva ner sina bekännelser med sina egna ord, få tillgång till polisfiler och annat textmaterial för att friska upp minnet, och få publicera boken. Man går med på detta. Bekännelsen utgör sedan boken Mördare på drift som består av Plunketts prosa, tidningsartiklar, dagboksanteckningar och annat.

Jag gillar Ellroys val av berättarteknik. Den fiktiva självbiografin för den överbegåvade seriemördaren Plunkett smälter samman på ett utmärkt sätt med Ellroys iskalla sätt att skriva. Texten hukar inte, utan Plunkett skriver rakt på om sina mord, sin ångest, sin sexualitet; det blir alltmer uppenbart ju längre texten fortlöper, att sadisten Plunkett i själva verket är bisexuell med stark lutning mot homosexualitet. Men läsaren skrivs inte på näsan. Överraskningseffekten är emellanåt stark, när Plunkett en stund beskriver hur han pratar med någon, för att några ord senare ha drabbats av lustmordsiver och huggt en yxa genom halsen på sitt offer.

I princip undviker jag deckare. Jag är väl för pretentiös för att läsa såna. Och även om Mördare på drift påminner om känslan i en deckare, så blir den inte klichéartad i mina ögon, utan förmår att stå på egna ben, utan att nödvändigtvis luta sig mot sin genre. Och Ellroy skriver – utmärkt. Han kokar ner prosan till sina grundkomponenter (och får väl antas välja orden, fastän de är som tegelstenar murade till varandra i densitet, med yttersta omsorg) och därför blir varje stycke effektivt som ett knytnävsslag. Framförallt tyngs den inte av onödig utsmyckning och tingeltangel. Det gillar jag.
– – –
Mördare på drift, James Ellroy, Bra Böcker 2006. ISBN: 978-91-7002-346-0.