Bokrecension: Fråga experten! | Sophia Lundquist (red.)

Fråga Experten! Nationalencyklopedins experter svarar på läsarnas frågor består av sexhundra frågor med svar som sänts in till Nationalencyklopedin på Internet. Närmare hundra experter har varit inblandade vid besvarandet. Redaktör för volymen var Sophia Lundquist.

* * *

Jag berömmer mig av att vara hyfsat allmänbildad. Och min strävan är ganska beständigt att öka på min allmänbildning, och då framförallt inom de intressesfärer som ligger mig särskilt varmt om hjärtat: det mesta som har med humaniora att göra. Jag tror nämligen att livet här i världen blir rikare ju mer man känner till om den.

För den som delar min passion för allmänbildning är en rejäl bok som Fråga experten! rena julafton. I den får vi nämligen vanliga frågor besvarade, men även mer udda. Och det i ämnen om allt mellan himmel och jord och därutanför.

Frågorna har sorterats i tematan, och de lyder så här: ”Jorden och universum”, ”Fysik och matematik”, ”Djur och växter”, ”Medicin” och mina favoriter: ”Kultur och sport” (ja, alltså kultur då), ”Språk”, ”Världsåskådning och filosofi”, ”Historia och samhälle”.

* * *

Låt oss gräva fram några kuriösa faktauppgifter ur boken.

De minsta djuren med tydliga huvuden och ben är omkring 0,1 millimeter stora.

Uppskattningsvis offrade aztekerna omkring 15 000 personer årligen i Tenochtitláns tempel.

Först i början av 1000-talet blev det vanligt att påvarna bytte namn vid tillträdet av ämbetet.

I genomsnitt dog mellan 60 och 65 procent av befolkningen i pestdrabbade orter under Digerdöden i de länder där vi har källor över mortaliteten.

Fåglar flyger i v-formation för att minska luftmotståndet. I flocken byts fåglarna åt att vara ledarfågel.

I USA blev fyrfingrade tecknade figurer standard under 1930-talet.

En snok kan hålla sig under vatten i över en timma.

— Och så håller det på. Svaren varierar i längd: nån gång är de bara någon mening långa, andra gånger fyller de flera spalter. I regel är de förhållandevis koncisa.

* * *

Jag vill inte vara sen med att påpeka att en del av svaren ligger på sådan facknivå att jag inte har alldeles lätt att hänga med: det gäller i synnerhet frågor som berör kemi och dylika ting. Där hade det varit förtjänstfullt om redaktionen försökt göra svaren än mer pedagogiska, där möjligt varit.

Särskilt glad blir jag över att Dick Harrison i stor utsträckning konsulterats: hans enorma kunskaper, liksom hans källkritiska utgångsläge, är alltid en tillgång.

Fråga experten! är inte en bok man sträckläser. Men den kommer till sin rätt som bredvidläsning för små lediga stunder; måhända kan man när lunchen intas inte bara förse sig med lekamlig näring, utan också med andlig spis. För detta ändamål är Fråga experten! perfekt.
– – –
Fråga Experten! Nationalencyklopedins experter svarar på läsarnas frågor, Sophia Lundquist. Nationalencyklopedin 2007. ISBN: 978-91-976243-8-1. 213 sidor.

Bokrecension: Lasse i Gatan | Lars Ericson Wolke

Porträtt som antas föreställa Lars Gathenhielm

Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall är en dubbelbiografi av historikern Lars Ericson Wolke (f. 1957). Första upplagan utkom 1997, jag har läst en utökad utgåva från 2006.

* * *

Ericson Wolke presenterar sin belysande och intressanta bok delvis som en dubbelbiografi om kaparkaptenen Lars Gathenhielm (1689-1718) från Onsalatrakten och hans hustru Ingela (1692-1729), och delvis som en skildring av Stormaktssveriges sammanbrott.

Men på grund av det svaga och ömtåliga källäget drar sig makarna Gathenhielm undan närmare granskning och blir svåra att nalkas; de kan bara anas — i synnerhet gäller det Ingela Gathenhielm. I stort blir boken således ett utforskande av kaparmiljön som dessa två levde i.

Källkritiska problem till trots lyckas Ericson Wolke utan vidlyftiga spekulationer skänka läsaren en hel del kunskap om de livsbetingelser som den kände — eller om man så önskar: ökände — kaparen Lasse i Gatan hade att verka under.

Läsaren får lära sig hur kaparkrigföring fungeraed och var en del av den allmänna krigsansträngningen, framför allt under det stora nordiska krigets sista krutstinkande decennium, då Lasse var verksam och när Sverige ställdes om till ett tillstånd av totalt krig.

Kaparkrigföringen kom då att bli en extra resurs vid sidan av den reguljära flottan, som på Västkusten hade fått se sig bli nedprioriterad.

* * *

Kaparverksamheten förblandas ibland med sjöröveri. Det är emellertid inkorrekt att göra så, även om enskilda kapare av källorna att döma inte så sällan överträdde gränsen mellan vad som sågs som legal och reglerad krigföring och ren piratverksamhet. Ericson Wolke skriver:

”Gränslinjen mellan statliga kapare och självständiga pirater har aldrig varit särskilt klar.”

Ju längre kriget pågick, desto generösare verkar också den svenska regimen ha blivit vad gäller vad som ansågs vara rimligt att ge sig på. Men en kaparkapten förväntades likväl iaktta vissa förhållningsregler, såsom att enbart vissa typer av skepp fick kapas, att lasten skulle hanteras på ett visst sätt och likaså besättningen.

I grunden handlade kaparverksamheten om att enskilda näringsidkare, som Lars Gathenhielm, fick kungligt tillstånd för kaparverksamhet och rustade ett eller flera skepp varvid man möjligen fick låna vapen av kronan, varefter man gav sig ut på havet och där helt enkelt lade beslag på handelsskepp och andra skepp som fraktade varor till eller från fiendehamn.

Det spelade då ingen roll huruvida skeppen själva tillhörde fienden — det vill i synnerhet säga Danmark och Ryssland — utan poängen var att de på något vis genom sin handel kunde underlätta för fiendens krigföring, till exempel genom att frakta vapen eller sånt som kunde komma till nytta vid vapentillverkning och så vidare. Dessutom var det en vinst i sig att störa även fiendens ickemilitära handel och därmed dessa länders ekonomi.

Givetvis kunde detta leda till diplomatiska förvecklingar med skeppens hemländer, när dessa inte var stridande parter i konflikten, vilket Ericson Wolke beskriver. Och skulle en svensk kapare gå över gränsen för mycket, till exempel vad gäller behandlingen av besättningen, kunde straff vänta i hemlandet: avrättningar var inte okända.

Till sist krävde svenska kronan med drakoniskt nit en omfattande samling dokument av kapade kaptener för de skulle kunna freda sina skepp som neutrala. Det synes nästan blivit omöjligt att i allo stycke ha alla papper förberedda i händelse av kapning.

Dessutom, om kaparens tilltänka offer skulle sätta sig till motvärn vid pågående kapning, blev skeppet automatiskt betraktat som lovligt kap, alldeles oavsett dess faktiska neutralitet och last.

När ett skepp bordats med eller utan kamp, skulle det föras hem till Sverige med plomberade lastutrymmen, där en särskild domstol skulle avgöra huruvida skeppet kapats på rätta grunder. Bedömdes så vara fallet, dömdes det som pris, och kaparen hade, sedan 1711, att fritt ta över det och tillgodogöra sig godset ombord, helt tullfritt, som sin egendom. Det torde varit en morot av Guds nåde.

Det är alltså inte märkligt alls att personer som Lasse i Gatan med tiden torde blivit förhållandevis förmögna. Detta, i kombination med sitt omfattande kontaktnät i ledande kretsar i Göteborg, som Ericson Wolke något utforskar, torde dessutom gjort Lasse till en mäktig karl.

* * *

Lasse i Gatan är sägenomspunnen. Sägner om honom spanns och hölls levande långt efter hans död.

Ser vi emellertid till de hårda fakta som blir kvar efter källkritiska undersökningar och som presenteras av Ericson Wolke märker vi att Lasse förvisso var framgångsrik, men hans liv blev kort, och hans aktiva tid som sjöburen kapare än mycket kortare: det löpte blott från 1711 till 1714.

På grund av invaliditet kom Lasse att bli landbunden och han sysselsatte sig då som kaparredare, vilket näppeligen lär ha gjort honom fattigare. Åtskilliga västkustskepp av olika storlekar ägdes av honom.

Lasse dör, möjligen i bentuberkulos, bara 29 år gammal, år 1718, ett drygt halvår före regerande konungen Karl XII. Kaparkriget överlever honom med något år.

Hustrun Ingela övertar efter Lasses död redarverksamheten. Och det är först då, förstår vi på Ericson Wolke, som hon liksom träder fram en aning ur historiens dunkel som självständig individ. Ericson Wolke skriver om henne:

”Hon förekommer bara glimtvis i källmaterialet, och det först, tidstypiskt nog, i egenskapen av änka som hon stiger fram i fullt dagsljus för en sentida betraktare.”

När väl kriget avslutats något år efter Lasses död verkar en icke liten del av hennes liv ha ägnats åt att bestrida och beivra diverse fordringar från och till staten.

Och inte fick hon leva länge efter att maken dött, även om hennes andre och mycket behjälplige make fortsatte affärerna efter hennes död. 1729 begravs hon i sarkofagen bredvid sin förste make i Onsala kyrka. Ätten Gathenhielm utslocknar sedan helt senare under 1700-talet.

Lasse själv synes, utifrån Ericson Wolkes uppgifter, ha varit en vinningslysten och inom sitt värv mycket kompetent karl. Konturerna av Ingela är och förblir betydligt suddigare, även om hon förvisso framstår som en handlingskraftig kvinna.

* * *

Genom Lasse i Gatan sätter Ericson Wolke fingret på en åtminstone för mig och väl i svensk historieskrivning tämligen översedd period, nämligen det under ungefär ett decennium rasande kaparkriget.

Institutionens betydelse för krigsinsatsen som sådan kan diskuteras: i någon mån hade Stormaktssverige redan innan kaparkriget drog igång på allvar påbörjat sin dödskamp. Men kaparkriget hjälpte rimligen till att hålla liv i nationen längre än vad som annars hade varit möjligt, genom att tillfoga fienden skada, och genom att tidvis operera som en förlängning av den ordinarie flottan.

Ericson Wolke använder ett behagligt och tillgängligt språk som är stilistiskt säkert. Han är också mycket pedagogisk i sin framställning. Därtill är volymen väl försedd med illustrationer från tiden som hjälper till att skapa en bild av hur verkligheten såg ut för en Kaparfamilj på Västkusten för omkring trehundra år sedan. Lasse i Gatan blir en på många sätt äventyrsmättad och i någon mån ödesmättad berättelse.
– – –
Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, Lars Ericson Wolke. Historiska Media 2006. ISBN: 978-91-87031-94-6.

Bokrecension: A Clockwork Orange | Anthony Burgess

A Clockwork Orange (ung. ”En apelsin med urverk”) är skriven av Anthony Burgess (1917-1993). Boken utgavs på engelska första gången 1962. Jag har läst den i översättning av Caj Lundgren, utgiven av Modernista 2012. I denna utgåva har den engelska titeln behållits.

* * *

Alex är femton år och ligist med klara asociala, psykopatiska drag.

Om nätterna drar han omkring i en aldrig namngiven stad tillsammans med sitt gäng och misshandlar de som råkar komma i deras väg. Alex drivs av längtan efter våld, blod och sadistiskt sex. Hans föräldrar tror att han tjänar extrapengar efter skolan, men de pengar han får in är stulna.

I gänget uppstår en maktkamp, och vid ett inbrott i ett pampigt hus, där Alex misshandlar kvinnan som bor där, blir han förrådd av kamraterna. Alex blir tagen av polisen och sätts i fängelse.

Efter ett antal år beslutar man sig för att pröva en ny rehabiliteringsmetod på Alex, nämligen den så kallade Ludvicometoden. Den går ut på att man tvingar Alex att se mycket våldsamma filmer, samtidigt som man injicerat ett medel i honom som framkallar starkt illamående.

Efter fjorton dagars mycket smärtsam behandling anses Alex genom denna form av betingning oförmögen att begå illdåd, och släpps ur fängelset som en maskin, utan möjlighet att göra fria val: dömd att vara god.

* * *

Alex värld existerar i en icke närmare specificerad framtid.

Vi befinner oss i Storbritannien, men ett Storbritannien som kantrat. Nätterna ägs av ligor och ligister. Det politiska systemet förefaller fortfarande vara demokratiskt, men det antyds att det regerande partiet har totalitära anspråk. Och ett starkt ryskt inflytande gör sig gällande i samhället.

Det blir bland annat uppenbart genom den rotvälska till slang som Alex talar. I själva verket har den tydligen språkintresserade Burgess i romanen skapat nästan en egen sociodialekt, under starkt inflytande av ryska språket. Det gör att det emellanåt kan låta så här:

”Dim såg väldigt häpen ut med råttan vidöppen och torkade krovis från goberna med rukan och tittade ömsom på det röda rinnande kroviset och på mig.”

Eller så här:

”Jag blev förvånad och kanske en malenkig aning pugglad av att slosa Dim gavarita så där.”

Och eftersom det är Alex som är berättaren romanen igenom, får man helt enkelt se till att vänja sig vid den här typen av språk. Allteftersom lär man sig dock de mer vanliga orden, och kan av sammanhanget förstå andra. Dessutom är boken behändigt nog försedd med en ordlista mot slutet.

Det innebär ett visst läsmotstånd, i synnerhet inledningsvis, att ta sig igenom denna snåriga vokabulär.

Men denna märkliga slang, som kallas Nadsat, tjänstgör också som en buffert mot det brutala våld som skildras: språket höljer sig kring våldet och sätter läsaren på visst avstånd ifrån det, eftersom förståelsen ofta inte är omedelbar och läsaren snarare anar sig till vad det egentligen är som Alex sysslar med.

* * *

Måhända kan man ställas inför vissa existentiella frågeställningar i och med läsningen av A Clockwork Orange. Främst då, huruvida det är gott och lämpligt att stävja kriminalitet genom att så förvandla den brottslige, att han förlorar möjligheten till självständiga val: att han tvingas att göra det goda, vare sig han vill det eller inte.

Naturligtvis skulle sådant ha stora fördelar för samhället — inte minst för den totalitära staten — som därigenom skulle få ett effektivt sätt att korrigera yrkeskriminella och destruktiva individer.

Men vad gör det med människan som korrigeras? Mister hon inte något väsentligt, något djupt mänskligt, när förmågan att göra det onda stympas? Vad händer med individen Alex, när de mest utmärkande dragen hos honom förbyts i sin motsats? Är det som blir kvar, den inverterade psykopaten, fortfarande Alex?

En fängelsepräst talar om vad Ludovicometoden innebär:

”Han upphör att vara en missdådare, men han upphör också att vara en varelse i stånd till en moralisk valhandling.”

En doktor får stå för det pragmatiska svaret:

”Vi sysslar inte med motiven eller den högre etiken. Vi sysslar enbart med att nedbringa brottsligheten …”

Och däremellan spänner frågeställningen: rätten till sina egna val kontra samhällets behov av att motarbeta destruktivitet.

* * *

Burgess lyckas på ett effektivt sätt berätta sin våldsamma och brutala historia genom den tonårige Alex’ ögon. Språket är inte bara späckat med halvt obegriplig slang, utan en viss barnslighet och en viss talspråkighet vidlåder det, ungefär såsom man kunde förvänta sig att en inte särskilt bokligt intresserad yngling skulle skriva. Illusionen vidmakthålls genom språket.

Våldsbeskrivningarna går inte till excess: Burgess gottar sig inte i våldet. Dels är de egentliga våldsbeskrivningarna relativt få innan Alex åker fast, och dels höljs de i slang så att intrycket av våldsamheten mildras till aningar. Våldet är inte huvudsaken i berättelsen: det räcker med att läsaren förstår att Alex är en våldsam och känslokall person. När väl det etablerats i läsningen förs historien vidare.

A Clockwork Orange är på många sätt en dystopisk framtidsskildring, där samhället utstår slag mot sina grundvalar på grund av det nattliga våldet, och metoden samhället tar till för att hävda sin överhöghet ska innebära att ligisterna får sin våldsamhet kastrerad.

Brottslingen förvandlas till en maskin programmerad att enbart göra gott. Så begår, kunde man måhända argumentera för, samhället i sin tur därigenom ett övergrepp mot den kriminelle, när det dödar friheten till förmån för säkerheten.
— — —
A Clockwork Orange, Anthony Burgess. Övers. Caj Lundgren. Modernista 2012. ISBN: 978-91-7499-234-2.

Bokrecension: Katastrofer under 100 år | Rasmus Dahlberg

Släckningsarbete vid General Slocum 24 juni 1904.

Katastrofer under 100 år (da. 100 års katastrofer) är skriven av den danske katastrofhistorikern Rasmus Dahlberg (f. 1977). Boken är översatt av Annica Cardell.

* * *

Tack och lov är katastrofer där mängder av människor dör under dramatiska omständigheter inte något självupplevt för de flesta av oss. Rasmus Dahlbergs Katastrofer under 100 år påminner oss emellertid om hur lätt en katastrof kan ske när missuppfattningar genererar felaktiga beslut, när något som borde fungera havererar, när säkerhetstänkande sätts åt sidan.

* * *

Katastrofer under 100 år är en populärvetenskaplig genomgång av elva stora katastrofer mellan 1904 och 2010. Utöver dessa elva katastrofer refereras till ytterligare katastrofala händelser för jämförelse.

Varje kapitel inleds med ett kort, nästan skönlitterärt, avsnitt där Dahlberg ofta ur en enskild eller några enskilda människors perspektiv beskriver vad som sker alldeles innan katastrofen, intill dess att den blir ett faktum. Därefter utmålas bakgrunden och steg för steg får läsaren del av en mer detaljerad beskrivning av händelseförloppet.

Avslutningsvis använder sig Dahlberg i varje kapitel av en teoretisk modell som konstruerats av en James Reason. Modellen kallas schweizerostmodellen och kan beskrivas som några lager med ost, där varje skiva utgör vad som skulle kunna vara en barriär mot misstag.

Men schweizerostar har hål. På samma sätt kan en barriär mot misstag innehålla hål. När hålen går rakt igenom alla barriärer sker katastrofer.

Dahlberg använder sig av tre lager i sin användning av modellen. Första lagret representerar organisation och design, alltså hur ett företag är organiserat eller hur en maskin är designad. Andra lagret representerar procedurer, alltså regler och policies. Tredje lagret representerar beteenden, alltså hur enskilda människor agerar eller inte agerar.

Utifrån dessa tre lager som mönster sätter sedan Dahlberg fingret på vad som gått snett i varje nivå, som möjliggör att katastrofen sker.

Avslutningsvis drar Dahlberg slutsatser om vad man möjligen kan lära sig inför framtiden av varje enskild katastrof.

* * *

En del av katastroferna som Dahlberg beskriver är mycket välkända: Titanic, Tjernobyl, Estonia. Andra har jag själv aldrig hört talas om: Branden på hjulångaren General Slocum 1904 och tågolyckan vid Mobile 1993 till exempel.

Men både de mer kända och de mindre kända händelserna är skrivna på ett sätt som är givande och intressant och med nya infallsvinklar. Särskilt lyckat är det att Dahlberg är rejält individfokuserad. Det gör att läsaren hamnar i direktkontakt med människor som är drabbats av det som beskrivs.

* * *

Alla katastroferna är tragedier. Men av någon anledning fascineras jag särskilt av den händelse som Dahlberg tar upp i början av sin bok, nämligen hjulångaren General Slocums undergång i New York 1904.

Hjulångaren hade abonnerats av en församling bestående av tyska immigranter för en nöjestur. Båten var stor, och drygt 1300 personer fanns ombord. Fartyget börjar emellertid brinna, elden sprids och det slutar med att drygt 1000 personer blir lågornas rov eller drunknar i East River när de försöker ta sig i säkerhet.

Dahlberg konstaterar flera saker utifrån schweizerostmodellen.

På organisations- och designnivån finner han att fartyget impregnerats med brandfarlig terpentin. Inspektörerna som hade ansvar för att kontrollera säkerheten arbetade på ackord, varför de tjänade på att kontrollerna gick så snabbt som möjligt. Besättningen, förutom kaptenen, var inhyrd och oerfaren.

Vad gäller procedurnivån finner Dahlberg att mannen som upptäckte elden dröjde med att rapportera elden till kaptenen, på grund av den strikta hierarkin ombord. Det fanns vidare inga fungerande riktlinjer för hur man skulle hantera en eldsvåda ombord.

På beteendenivån rapporteras att man stuvat brandfarliga material i rummet där elden först slog upp; sannolikt började elden dessutom genom att en besättningsman slängt en tändsticka som han trodde var släckt på det halmbeströdda golvet i detta rum. Mannen som upptäckte elden stängde inte heller dörren till rummet, vilket gjorde att elden fick tillgång till syre.

Vad menar då Dahlberg att man kan lära sig av General Slocums undergång och de drygt tusen döda tyska immigranterna?

Jo, till exempel att säkerhet endast så lite som möjligt bör vara avhängig enskilda människors beteenden. Säkerheten ska befordras genom till exempel användande av lämpliga material och att man på rent strukturell nivå undviker sådant som gör att inspektörer måhända ej är så noga som hade behövts.

* * *

Katastrofer händer. Och så länge det finns människor inblandade, eller maskiner som tillverkats av människor, så kommer de att fortsätta att hända.

Vad vi kan lära av de många fallstudierna i Katastrofer under 100 år, är att man inte kan vara nog försiktig: att inte tumma på säkerheten för att vinna tid, att hellre dubbelkolla än att vara osäker, att hålla sig med backups, att ha fasta rutiner och klara och smidiga beslutsvägar för alla tänkbara situationer, att hellre överreagera på ett larm än att hoppas på det bästa, att hellre använda väl testade och rejäla material och designer än bristfälligt prövade och billigt men undermåligt material i det som bygger, det som bär, det som fraktar.

På så vis kan vi kanske inte hindra att katastrofer sker. Men måhända kan vi göra dem färre än vad som annars varit fallet.
– – –
Katastrofer under 100 år, Rasmus Dahlberg. Historiska Media 2013. ISBN: 978-91-7545-085-8.

Bokrecension: The Mutiny of the Elsinore | Jack London

The Mutiny of the Elsinore är en roman av amerikanske författaren Jack London (1876-1916). Boken utgavs första gången 1914.

* * *

The Mutiny of the Elsinore är en frodig äventyrsroman. Men den är förutom detta särskilt intressant, när man genom romanen betraktar ett utpräglat klassamhälle, och en ohöljd rasism.

Men först något om handlingen.

John Pathurst är en förmögen ung författare. Han har emellertid tröttnat på livet i sus och dus, och för att komma undan en tid, far han med ett lastfartyg från Baltimore med destination Seattle. Rutten går via Sydamerikas sydligaste hörn, det för sina vilda vindar ökända Kap Horn.

Det fyrmastade skeppet heter Elsinore och har ett skrov i stål. Och i två sammanslagna rum i dess akterhus slår sig Pathurst ner tillsammans med en mängd böcker och uppassad av sin betjänt Wada.

Ombord finns i övrigt ett fyrtiotal själar. Främst av dem den tystlåtne och majestätiske kapten West, dennes förste- och andrestyrmän, kapten Wests praktiskt lagda dotter Margaret och den ena sjömannen mer råhuggen och oborstad än den andra.

Disciplinen som förstestyrmannen Mr Pike med järnvilja och fysiskt våld utövar gentemot besättningen ombord står i direkt proportion till dessas upplevda oduglighet, som enligt Mr Pike väl är att betrakta som monumental.

Men Elsinore stävar söderut under allehanda äventyr som främst består i hur vädret leker med skutan och hur spänningar inom besättningen tar sig uttryck.

Och när kaptenen oväntat avlider just vid Kap Horn tar förstestyrman Mr Pike över befälet, och ett illa organiserat myteri bryter ut. Stor dramatik utspelar sig, folk dör och hivas överbord, innan det hela når sin lösning. Och vid det laget har givetvis Margaret och Pathurst fattat kärlek till varandra.

* * *

The Mutiny of the Elsinore är alltså en rapp äventyrsroman som är spännande i kraft av själva berättelsens innehåll.

Emellertid framstår inte Pathurst som nån vidare trevlig figur alls.

Jag slås gång på gång av frågan huruvida Jack London medvetet gjort honom så osympatisk, eller om Pathurst tvärtom framstår som en helt normal människa i den tid som historien utspelar sig, nämligen 1913.

För Pathurst är rasist ut i fingerspetsarna. Gång på gång återvänder han till hur han är en del av den överlägsna blonda, vita rasen, med en "lordly history" och som med självklarhet bör vara överhöghet och utöva makt över underlägsna människor och raser, vilka den vita rasens människor med tiden skall trampa under sig.

Det faktum att Elsinores ledande personer samtliga är vita och i stor utsträckning blonda, stärker Pathurst i uppfattningen att dessa på ett naturligt sätt bör styra över de blandrasmänniskor som sliter i masterna och på däck.

Pathurst påpekar dessutom hur oerhört inkompetent besättningen är. Visserligen noterar han deras usla inackorderingar under däck, där allt är blött och ofta iskallt, men att det skulle påverka deras arbetsinsats verkar han fullkomligt blind för: han noterar blott att de blir allt fetare. Han skriver om dem: "They are cattle, or less than cattle."

Och han visar sin likgiltighet inför dem genom utfall som:

"As for the rest—the weaklings and the rejected, and the dark-pigmented things, the half-castes, the mongrel-bloods, and the dregs of long-conquered races—how could they count?"

John Pathurst anser, att han lever i en annan, mer upphöjd, värld än vad folket på däck gör.

* * *

Det är ett spännande och lyckat grepp att förlägga en romans handling till ett ensamt fartyg. Fartyget med dess omedelbara omgivningar blir då hela världen: "the world in miniature", som Pathurst själv formulerar det. Visserligen är det inte alldeles lätt att hålla ordning på de mer frekvent återkommande gestalterna som London skapar, men han ger läsaren tillräcklig hjälp vid handen för att det ska vara möjligt.

Genom att världen på så sätt förminskas, blir också konflikterna ombord större. Den tystlåtne kapten West antar så nästan gudomliga proportioner för Pathurst: "the blond Aryan master, the king, the Samurai", som med sin blotta närvaro och stämma får alla att handla i enlighet med hans vilja.

Och liksom kapten West antar en slags aristokratisk gudalik position i Pathurst föreställningsvärld, blir förstestyrman Mr Pike en övermänniska av järn genom sin kraft och beslutsamhet: "... he is iron [...] He is truly a prodigy of a man, and, so far as to-day is concerned, an anachronism."

* * *

Man kan tänka lite olika när man förhåller sig till en bok som The Mutiny of the Elsinore. Rent litterärt och narrativt är det en utmärkt äventyrsroman med ett väl sammansatt persongalleri.

Men den så frekvent förekommande rasismen som Pathurst ger uttryck för och som är genomgående i hela hans tankevärld är svårare att förhålla sig till, inte minst som jag inte kan avgöra om rasismen är tilldelad Pathurst av London, eller om London delar densamma, vilket känns osannolikt även om Londons inställning i rasfrågan är omdiskuterad.

Alltså: har London givit Pathurst dessa motbjudande drag för att bedriva polemik, för att man ska känna sig kluven till berättarjaget, eller ser London rasismen som en naturlig del av en civiliserad och bildad människas kultur?

Nu kan ju visserligen Londons egen inställning vara likgiltig, ehuru Londons medvetenhet om sociala orättvisor är väl kända. Men boken bör bedömas som sitt eget universum. Men likväl kan bokens idéinnehåll problematiseras och diskuteras.

Det är i någon mening lockande att skriva en novell som skulle kunna utgöra en antiberättelse till The Mutiny of the Elsinore, där de hunsade sjömännen blir de sympatiska huvudrollsinnehavarna, och förstestyrmannen, den likgiltige kaptenen och den rasistiske stroppen Pathurst istället blir antagonisterna.

* * *

Berättelsen om fartyget Elsinores resa runt Kap Horn får vi del av genom John Pathursts fortlöpande dagboksanteckningar. Dessa är fulla av nautiska termer, som jag inte alltid hänger med i; masternas olika namn och fartygs olika delar är jag inte självklart bekant med.

Genom dagboksformen uppstår den intressanta effekten, att berättaren inte vet något om framtiden: han liksom läsaren får sällan vinkar om vad som kommer att hända längre fram, än vad berättarjaget sägs ha hunnit uppleva själv, eller vad han månne anar.

The Mutiny of the Elsinore är en bra berättelse som framförs på ett mästerligt språk, och väljer man att först Mr Pathurst som Londons drift med arrogant klassmedvetenhet och än mer arrogant rasism, så blir romanen dessutom briljant, även om Mr Pathursts uttalanden är mycket anstötliga.
– – –
The Mutiny of the Elsinore, Jack London. Mills & Boon, Limited 1915. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Siddhartha | Hermann Hesse

Hermann Hesse 1927.
Foto: Gret Widmann

Siddhartha: En indisk berättelse (ty. Siddharta: Eine Indische Dichtung) är en roman av Hermann Hesse (1877-1962). Boken utkom ursprungligen 1922, och gav i Sverige ut första gången 1946 i översättning av Nils Holmberg. Nyutgåvan från 2014 som jag har läst innehåller ett förord av Ann Heberlein.

* * *

Siddhartha föds i en bramansläkt några hundra år före vår tideräkning. Han är enastående begåvad och allmänt älskad av allt och alla han möter. Men inom sig känner han ett osläckligt driv efter att nå svar, att nå mening, att nå frid. Att nå Nirvana.

Detta driv och denna "den yttersta törsten" tvingar honom ut i världen. Han lever som asket men finner inte vad han söker. Han träffar Buddha, och lär sig av honom, men finner inte frid. Han ger sig hän åt världen, har sex, samlar pengar på hög och ägnar sig åt spel. Men når inga svar. Förtvivlad lämnar han stadens vimmel och går för att ta sitt liv i en flod.

Men han blir omhändertagen av en gammal färjkarl. Siddhartha bestämmer sig för att också han slå sig ner och bli en färjkarl, och skjutsa resanden över floden. Av den gamle, tyste färjkarlen lär han sig så slutligen något; denne färgkarl söker inte längre. Han lyssnar. Siddhartha flyr från orden och lärorna, som han inte heller tidigare funnit bärande, och själva floden blir hans läromästare: ur dess porl talar röster. Och han lär sig att älska världen i alla dess former: från stenen till människan.

"Framför allt lärde floden honom konsten att lyssna, lyssna med ro i sitt hjärta, med väntande vidöppen själ, utan lidelse, utan önskningar, utan att döma, utan någon egen åsikt."

Han blir stilla.

* * *

Siddhartha är inte en alldeles lätt roman att förhålla sig till, trots ett nätt omfång. Hesse förmedlar en känsla av sägen och saga. Den förefaller bäras upp av sina idéer, men vad den egentligen vill lära oss blir öppet för tolkningar, liksom hade den varit en gammal tvetydig religiös eller mytologisk skrift.

Klart är i vilket fall, att Siddhartha inte finner svaren på sina frågor genom sina många asketiska övningar eller vid fasthållandet av vissa tankar och läror: idéerna för honom inte fram till friden. Först när han släpper fokus på just lärorna, tankarna, övningarna, infinner sig den kärlek till alltet som gör det möjligt för honom att slappna av, att bli tillfyllest.

Då släpper hans fokus på sig själv, ja, vad han ska göra med sig själv för att nå sitt mål, och han blir ett stort öra som tar in det som talar till honom. Aktiviteten förbyts i passivitet, ett accepterande, en resignation. Han uppgår "i varats flod, i livets ström", flyter med, "överlämnad åt strömmen, tillhörig enheten."

Siddhartha säger till sin vän Govinda:

"Det må vara de stora tänkarnas sak att genomskåda världen, förklara den, förakta den. För mig är det enda angelägna att kunna älska världen, inte förakta den, inte hata den och mig, utan kunna betrakta den och mig och alla väsen med kärlek och beundran och vördnad."

Så finner Siddhartha frid.

* * *

Hesses språk i Holmbergs översättning är suggestivt. Dess lugna tempo och stilistiska upprepningar av samma tematan påminner om floden som så mycket i boken handlar om: språket flyter, långsamt, stillsamt, övertygande. Detta är inte en roman där man nödvändigtvis känner något för de gestalter som förekommer i boken: de är för heroiska eller för stela för det – precis som man förväntar sig av en saga.

Behållningen blir istället dels inställningen — livet må ha sin gång, jag sitter blott här och accepterar det, det är mig godast — och det framvällande språket, porlande, flödande och stillsamt som hjärtat till sist blir i bröstet på Siddhartha.
– – –
Siddhartha: En indisk berättelse (ty. Siddharta: Eine Indische Dichtung), Hermann Hesse. Övers. Nils Holmberg. Förord av Ann Heberlein. Albert Bonniers förlag 2014. ISBN: 978-91-0-014645-0.

Bokrecension: Trägudars land | Jan Fridegård

Trägudars land är första delen i en romantrilogi av Jan Fridegård (1897-1968). Boken utgavs första gången 1940. Jag har läst den i en utgåva från 2010.

* * *

Trägudars land utspelar sig under vikingatiden, uppskattningsvis någon gång på 800-900-talet, i trakten av Birka. På en gård bor och tjänar trälarna Holme och Ausi bland många andra under en vildsint hövding omgiven av morska kämpar.

Men Holme har legat med Ausi, och det har resulterat i ett barn. Hövdingen befaller att det ska sättas ut i skogen, men Holme lyckas rädda det, och tillsammans med Ausi flyr de från gården och tar sig omsider in till Birka och ett liv i frihet.

Till Birka har även Främlingen kommit. Han är munk och försöker sprida den kristna läran i hednaland. Han har föga framgång och tvivlar på sin egen förmåga och kämpar med sitt eget kött.

* * *

Fridegård hör till de författare man kallar proletärförfattare eller statarförfattare. Det är därför inte långsökt att spåra paralleller mellan skildringar i Trägudars land och den fattigaste arbetarklassen av senare tid. Vi märker då tydligt klasskillnaderna mellan trälarna, som arbetar blott för sitt uppehälle liksom statarna, och hövdingen med sitt följe vilka får anses vara en privilegierad klass.

Det innebär emellertid inte att trälarna skänks något förskönande skimmer omkring sina personer. Holme framstår som en tämligen primitiv person, en aning otyglad och oberäknelig – så oberäknelig att till och med hövdingen och kämparna har nån slags respekt för honom.

Ausi å sin sida är naiv med förälskad i Holme som uppenbarligen tagit henne med våld och så gjort henne havande. Liksom kämparna på gården har hon stor respekt för sin buttre karl, en respekt gränsande till rädsla. Spänningen mellan denna kärlek och denna respekt skänker mycket liv åt berättelsen.

Främlingen å sin sida är apart: han är från en annan kultursfär med en annan ideologi. Kungen i Birka förstår att landet behöver handelsförbindelser med det kristna landet, och sätter därför munken under sitt beskydd. Men kontrasten mellan vad Fridegård utmålar som ett rått hedniskt land och munkens religion som förkunnar alla människors likhet — trälar och kämpar —inför Gud.

Trots att hedendomen utmålas som relativt barbarisk, framstår ändå kontrasterna gentemot ett nytt system av ideal på ett pedagogiskt vis. Hedendomen är livfull, kristendomen abstrakt, eterisk.

Holme, föga tilltalad av kristendomen, drar sig inte för att hämnas, och Ausi gläds som en självklarhet när maken så gör – till exempel när han kastar en sten på hövdingens son så att denne blir handikappad, eller när han misshandlar en kvinna som vanskött deras dotter. Hämnden är i trägudarnas land ännu inte stigmatiserad som okristlig.

Hedningarna reagerar också på den nye gudens impotens. När de märker att guden varken kan beskydda eller hjälpa munken eller det pågående kyrkbygget, glesnar anhängarskaran, intill dess att munken ensam är kvar, fastän Ausi och särskilt en kämpe intagits av den munkens religion.

* * *

Jag uppskattar Fridegårds berättarteknik, hans språk. Det är mycket rakt, mycket avskalat. Det är så avskalat, att namn endast sällsynt förekommer: vi får således aldrig veta vad hövdingen heter där Holme och Ausi tjänar. Vi får inte veta vad munken heter. Vi får inte veta vad staden – som rimligen är Birka – heter. Inte ens Holme och Ausis barn får vi lära känna till namnet.

Detta medverkar till att skapa en karghet som passar bilden av den tid som Fridegård förlagt sin berättelse till, bilden han själv genom sitt språk bidrar till att skapa. Kärva människor och kärva tider beskrivs med ett kärvt språk.

Trägudars land ger mersmak, både till innehåll och form, och jag ser fram emot att läsa de två följande delarna i trilogin.
– – –
Trägudars land, Jan Fridegård. Wahlström & Widstrand 2010. ISBN: 978-91-43-50703-4.

Bokrecension: Gösta Berlings saga | Selma Lagerlöf

Gösta Berlings saga är Selma Lagerlöfs (1858-1940) debutroman. Den gavs först ut 1891. Jag har läst den i en digitaliserad upplaga från 1933.

* * *

I Gösta Berlings saga berättar Lagerlöf om livet kring sjön Löven i Värmland under ett år på 1820-talet. Det förekommer ett myller av personer, av grevar och grevinnor, präster och brukspatroner, torpare och tjänstefolk – och det är inte alltid alldeles lätt att hålla isär dem. Lagerlöf gör nedslag i flera av dessa personers liv och på så sätt påminner Gösta Berlings saga delvis om en tätt sammanhållen novellsamling.

Lagerlöf ger intryck av att hon återberättar sägner och berättelser hon hört som liten om det sällsamma livet kring sjön; det står ett skimrande sagoljus över många av berättelserna. Realism blandas med sagoinslag, skogsrået skildras med samma inlevelse som en felslagen skörd. En häxas förbannelse är lika påtaglig som faran med att gå över sjön när isen börjat smälta.

I mängden färgstarka figurer som förekommer står en person huvudet högre: Gösta Berling, ”den galne prästen”. Denne har blivit avsatt från sitt ämbete, och lever nu som kavaljer tillsammans med en mängd andra herrar på Ekeby gård. Livet som kavaljer går ut på att söka nöje i livet, att spendera sin tid på livets solsida, med dryckenskap, dans, spel och lek.

Men Gösta Berling är en komplex personlighet. Han har fått sin ära tagen ifrån sig, men står ändå som en hjälte i mångas ögon. Han är vacker och blir föremål för många kvinnors trängtan. Likväl vill det sig sällan annat, än att hans äventyr slutar i tragik med brustna hjärtan, med självmord, med sturskt värnande om heder och rykte.

* * *

Det år som Gösta Berlings saga berättar om innebär emellertid stora förändringar för Gösta Berling själv. Från en självmordsbenägen nyss avsatt präst via en något blasé libertin förvandlas han steg för steg till en ansvarstagande karl med ömt samvete och nästan sjukligt hänsynstagande.

Men inte bara Gösta Berling går igenom en förändring. Hela bygden skakas om, året då kavaljererna drivit sin matrona majorskan från gården och själva tagit över driften. Flera av de personer som bryter berättelsens yta är stadda i utveckling: de är icke klara, de är på väg.

Så har vi till exempel den tyranniske prästen som inser sin gnidenhet och istället vill hjälpa de mest utsatta. Vi har den onde djävulsgestalten Sintram, brukspatronen, som likt en Loke skjuter in pinnar i varje snurrande hjul: denne blir bara allt ondare i sin längtan att förstöra och ödelägga. Vi har den unga grevinnan som kastas ut av greven, och finner sig tillrätta med ett helt nytt slags liv.

* * *

Det kan vara värt att stanna upp inför Lagerlöfs språk i Gösta Berlings saga. Jag blir inte riktigt klok på det. Det är naturligtvis alldeles utsökt välformulerat. Men samtidigt emellanåt nästan olidligt svärmande: det är ingen ände på de myckna blommorna…  Eller på de många utropen Ack! Eller O!, till exempel:  ”O, detta söta sädesvin!”, ”O, du människobarn”, ”O, den häxan!”, ”O, forna tiders kvinnor”, ”O Eros!”

Lagerlöf sätter sig som en riktig berätterska, och för snarast ett samtal med läsaren, vilket innebär att berättarrösten i texten reflekterar över det hon förtäljer, och också markerar avståndet i tid till det hon berättar om, genom att berätta vad som hänt långt tidigare och vad som hända skall långt senare. De ideliga små utropen stärker möjligen illusionen av att man sitter och lyssnar till en gammal dam som berättar barndomens historier.

* * *

Det är inte alldeles lätt att få grepp om den galne prästen Gösta Berling: han är som sagt en komplex personlighet. Mer komplex än de original till kavaljerer som vistas på Ekeby gård. Tydligare framstår figurer som Sintram, den onde brukspatronen, och den gnidne prästen i Bro, som gömde sina skatter i kyrktornet.

Men Gösta Berling framstår ändå som en slags gestalt som ur forntidens sagor, fastän han är en antihjälte i 1820-talets Värmland. Det är lätt att trollbindas av det 1820-talets Värmland, att dras in i den sagoomvärvda epok, som Lagerlöf skapar. Därför kommer nog kavaljererna på Ekeby att leva vidare i mångas sinnen, långt efter att boken om deras liv och bygd är avslutad och lagd åt sidan.
– – –
Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf. Albert Bonniers förlag 1933. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Alltför mänskligt | Lars Ljungberg

Alltför mänskligt: Om Hjalmar Söderbergs kristendomskritik är skriven av Lars Ljungberg (f. 1943) och utgör en doktorsavhandling i teologi. Boken utkom 1982.

* * *

Syftet med Alltför mänskligt är att belysa Hjalmar Söderbergs (1869-1941) kristendomskritik; det är alltså inte fråga om att analysera Söderbergs författarskap utifrån litteraturvetenskapligt perspektiv.

Vad Ljungberg istället gör, är att systematisera och kartlägga Söderbergs teologi — eller kanske snarare hans antiteologi, ty Söderberg var, som bekant, en av våra skarpaste kritiker av allting kristet.

Ljungberg redovisar Söderbergs uppfattningar i en mängd frågor som har med religiositet och kristendom att göra, men störst utrymme viks åt att lägga ut texten om Söderbergs syn på Jesus. Man kan notera att Ljungberg inledningsvis är förhållandevis neutral i sin framställning, men när Söderbergs Jesusbild ska presenteras mot den senare delen av Alltför mänskligt, är han stundtals uttalat kritisk och negativ.

Ljungberg menar, att Söderberg, liksom i princip samtliga teologer som någonsin uttalat sig om Jesus, på Jesus projicerar det han själv önskar: det vill i Söderbergs fall säga allt det, som han tycker är tadelvärt, liksom nyprotestanterna under 1800-talet och början av 1900-talet i sin jakt på den historiske Jesus lyckades producera en avmystifierad morallärare med märkligt borgerliga uppfattningar.

Det stämmer givetvis.

Men vad som är intressant är inte den subjektivitet som Ljungberg menar sig finna i Söderbergs författargärning när han skriver om Jesus, utan att det nytestamentliga materialet utan vidare lånar sig till en sådan gestaltning som Söderberg utför. Söderberg visar, att Jesus redan i evangelierna kan förstås som en allt annat än förgudligad och eterisk person, att Jesus i sin lära inte kom med något nytt, utan blott utgjorde ett mycket judiskt tillskott i en mycket judisk miljö.

Söderberg visar, att det inte finns en given Jesusbild — kyrkans Jesusbild — utan att kyrkans Jesusbild med fördel kan kontrasteras mot alternativa bilder, som det också finns fog att lyfta fram.

* * *

Söderberg vänder sig med emfas mot dem han kallar nyprotestanter. Dessa är de moderna teologer som avskalat Jesus allt anstötligt och allt övernaturligt. För Söderberg framstår det som ärligare att ta den traditionella kristologin för vad den är, och pietistiskt hålla sig till den, än att reducera Jesus till den nya varelse som nyprotestanterna väckt till liv med hjälp av textkritik och hänsynstagande till en ny världs nya krav. Söderberg kallar den formen av kristendom för:

"...en kött-, skinn- och benfri ansjovis."

En kristendom, menar Söderberg, som avskaffat helvetet och djävulen, torde, om den var intellektuellt ärlig, inte stanna där, utan med samma metod avskaffa även himmelen och Gud.

Det betyder inte att han uppskattar konservativ kristendom, fastän han menar den vara ärligare och inte lika opportunistisk eller fegt anpasslig. Med förakt vänder han sig ifrån dess moral, inte minst dess sexualsyn. Krav på en oföränderlig moralsyn genom årtusendena blir förljugen, enär han ser moralen som ständigt föränderlig. Och han anser, att kristendomen är "skapad av småfolk för småfolk" och kyrkan står för mörker och kvalmighet.

* * *

Det kan vara värt att notera något om Söderbergs syn på Jesus, eftersom den hör till det mer excentriska i Söderbergs religionskritik, och eftersom den väl fått mest plats i Ljungbergs avhandling.

I Söderbergs läsning blir Jesus, om man skalar bort mytologin och tillägg i de nytestamentliga beskrivningarna, "en proletär, judisk Messias, som misslyckas i det heliga kriget mot romarna ..." med Ljungbergs formulering. Han var "'vandringspredikant' och gerillaledare". De ord som bevarats som hans, stammar i stor utsträckning inte alls från Jesus, utan från judiska källor. Jesus har "inte haft någon ny lära."

Söderberg citeras av Ljungberg, när han skriver om vem Jesus var:

"En orientalisk djävulsbesvärjare. En helbregdagörare av en typ, som alla tider och folk har känt. En folklig predikant, tillhörande en allmoge vars grova vidskepelser han delade. En falks domedagsprofet — en bland de otaliga. En misslyckad Messias — en bland de många."

Jesus är alltså inte en gudomlig gestalt, inte huvudsakligen en morallärare, utan en helt igenom judisk och främst politisk upprorsman, om än med religiösa förtecken, där Messias-titeln inte har sådan biklang av något överjordiskt som blev fallet senare, och som inte förkunnar något nytt. Ett exempel på Jesu upprorsverksamhet spårar Söderberg exempelvis i berättelsen om hur han rensar templet på månglare.

Allt detta kontrasterar givetvis skarpt mot kristendomens syn på Jesus.

Söderberg förnekar inte Jesu historiska existens, som hans förebild Georg Brandes gjorde. Den Jesus som dock är kvar efter Söderbergs kritiska — och aningen spekulativa — läsning har inte mycket gemensamt med den traditionella, kyrkliga Jesusgestalten.

Kristendomen å sin sida uppstår istället, menar Söderberg enligt Ljungberg, av en slags synkretism mellan judiskt och hellenskt, efter att Jesus försvunnit ur bilden.

* * *

Det mest aparta i Söderbergs kristologi är nog emellertid Barabbashypotesen, något som Söderbergs vän Bo Bergman kallar "en rövarhistoria".

Söderberg menar nämligen att Jesus aldrig korsfästes, utan att han är identisk med den Jesus Barabbas, en upprorsman och dråpare, som Pilatus lät släppa fri efter att ha frågat judarna som församlats vem av de två som han skulle benåda.

Jag ska inte i detalj återge Söderbergs argument för denna hållning, men i korthet kan nämnas, att han bland annat baserar det på hur han betonar vissa Bibelord, en sen variant av Josephus historia om det judiska folket, och den etymologiska tolkningen att Barabbas betyder Faderssonen.

* * *

Hjalmar Söderberg var förvisso spekulativ i vissa av sina antaganden om den historiske Jesus. Ljungberg kritiserar en del av dessa antaganden, men jag väljer att istället läsa dem som kanske förvisso föga underbyggda utöver vad Söderberg anar liksom bakom texten, men ändå alternativa tolkningar, i en annars relativt hegemonisk förståelse av Jesus som predikare av en lära, korsfäst död och begraven och av de fromma ansedd som återuppstånden ur graven.

Att det inte nödvändigtvis stämmer att Jesus och Jesus Barabbas var en och densamme gör ur det perspektivet inte så mycket: för mig blir huvudsaken, att det inte är självklart att kyrkans traditionella läsningar är givna. Söderberg skriver själv angående sina slutsatser: "... någon visshet står knappast att vinna."

Jag reagerar mot Ljungbergs psykologiserande kring Söderbergs motiv att skriva om Jesus. Han förutsätter "en stark emotionell drivkraft" hos Söderberg att dekonstruera kyrkans Jesus. Och han menar med en William Bredberg att Söderberg var mer intresserad av att avskaffa kristendomen än att vinna sann kunskap om dess uppkomst.

Ljungberg menar vidare, att Söderbergs "rationalistiska intellektuellt-kritiska läggning" att "dominera och blockera eventuella impulser till genuin religiositet", vad nu det kan tänkas betyda, och att Söderberg hade sin "ensidiga förnuftinställning" att tacka för att han inte begrep "religionens emotionella sidor" vad nu det skulle ha haft för inverkan på den intellektuella kristendomskritiken. Och Ljungberg menar vidare, att Söderbergs polemik har "starka inslag av fanatism" vilket helt enkelt är felaktigt, eller i vilket fall inte leds i bevis.

* * *

Hjalmar Söderberg tillhör svensk litteraturs allra främsta stilister. Hans förmåga att formulera sig träffande eller rentav dräpande är oefterhärmlig. Därför blir också hans kritik av kristendomen, hans angrepp på dess stöttepelare, fullkomligt nedgörande.

Söderberg är inte skolteolog. Men han besitter stora kunskaper om kristendomen och dess historia. Han angriper teologerna och låter dem inte sitta ostörda i sin egen ankdamm. Han kommer med kärnfrisk prosa, sylvassa formuleringar och alternativa kristologiska teser som förvisso är avsedda att skaka om.

Det är sant att vissa av hans uppfattningar är spekulativa i större utsträckning än vad han kanske själv vill medge, åtminstone i de böcker där han framför dem. Barabbashypotesen är exemplet framför andra här.

Det gör å andra sidan intet för att omintetgöra den massiva och desto mer välunderbyggda kritik han i övrigt framför mot kristendomens alla yttringar. Barabbashypotesen står som ett alternativt inslag i den flora av Jesusmyter som existerar: den berikar, och begränsar inte Söderbergs kristendomskritik.

* * *

Alltför mänskligt — som lånar titel av Nietzsches Menschliches, Allzumenschliches — är en brett upplagd kartläggning av Söderbergs kristendomskritik. Den kan fungera väl som orientering i denna fråga, även om jag menar att Ljungberg tillskriver Söderberg motiv som inte äger skäl för sig i de källor som presenteras.

Det äger sin överblickbarhet att skåda en karta: men den som verkligen vill känna skogens doft och knastret från barren bör själv ge sig ut i terrängen — i detta fallet: skaffa sig Söderbergs texter, läsa dem, och njuta.
– – –
Allför mänskligt: Om Hjalmar Söderbergs kristendomskritik, Lars Ljungberg. Doxa 1982. ISBN: 91-578-0140-1. 146 sidor.

Utdrag: Själviakttagelsens underliga ande | ur Gösta Berlings saga

"Men vi tänkte, vi, på själviakttagelsens underliga ande, som redan hade hållit sitt intåg i vårt inre. Vi tänkte på honom med isögonen och de långa, krokiga fingrarna, han, som sitter där inne i själens mörkaste vrå och plockar sönder vår varelse, såsom gamla kvinnor plocka sönder lappar av siden och ylle. 

Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna plockat, tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönderplockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen hade hånlett och viskat: 

– Se, det är trasor, bara trasor."

— Selma Lagerlöf, ur Gösta Berlings saga (1933)

Bokrecension: Germanerna | Tore Janson

"Varusschlacht", Otto Albert Koch (1909)

Germanerna: Myten, historien, språken är skriven av latinprofessorn Tore Janson (f. 1936). Germanerna nominerades 2013 till Augustpriset.

* * *

Germanerna är skriven i en bitvis något polemisk ton gentemot dem som önskat adoptera germanerna som sina personliga förfäder, genom vilket man månne tänkt sig att något av deras mystiska eller mytiska glans liksom genetiskt förts vidare till nutidens tyskar eller skandinaver eller talare av germanska språk. Det är som bekant en tankegång som utnyttjades av nationalsocialismen.

Janson gör boken igenom en poäng av att påpeka, att germanerna inte såg sig själva som en enhetlig grupp. Beteckningen ”german” är romarnas beskrivning av de folkslag de mötte öster om Rhen och norr om Donau. Germanerna själva förefaller snarare identifierat sig som franker, goter, langobarder, suioner, angler och så vidare.

Termen germaner fungerade alltså som en behändig geografiskt betingad generalisering och på samma gång en sammansmältning av grupper som talade samma språk men sinsemellan inte såg sig som en politisk eller etnisk gemenskap. Germanerna blev på så sätt en slags barbarisk motbild gentemot de civiliserade romarna.

Janson skriver:

”Romarna ansåg att [germanerna] hörde ihop, med goda skäl, men själva tyckte de förmodligen inte att de utgjorde någon avgränsad del av mänskligheten.”

Först framåt 500-talet upphör hänvisningar till germaner mer eller mindre i romerska källor, och man talar istället om de olika enskilda folken, som man tidigare klumpat ihop under samma begrepp. Då hade Västrom fallit samman, och det var inte längre lika självklart att sätta tydliga gränser mellan romare och barbarer.

* * *

Dock blir det av Jansons pedagogiska bok tydligt att de folk som talade germanska språk trots allt hade en del kulturella gemensamma drag, även om de inte själva såg sig identifierade sig som just germaner.

Den viktigaste gemensamma nämnaren är givetvis språket. De germanska språken kommer från urgermanskan, som man tror talades några hundra år före vår tideräkning. Det uppstod i sin tur, tror man, några tusen år tidigare ur indoeuropeiskan, liksom latinet och grekiskan på sitt håll.

Urgermanskan bör först ha varit ett pangermanskt språk. Janson antar att germanskan ännu på Caesars tid var sig så lik, att olika talar på olika platser kunde förstå varandra utan större problem. Med tiden utvecklas dock urgermanskan till de olika germanska språk vi har i dag.

Ytterligare gemensamma nämnare för germanerna kan nämnas. Janson nämner, att germanerna sannolikt inte hade några städer att tala om, på sin höjd byar. I allmänhet bodde man tydligen i kluster av gårdar. I varje gård bör, enligt arkeologin, omkring fem till tio personer ha bott.

Handelscentra fanns inte, men viss handel med skinn, bärnsten och annat skedde med romarna.

Stridigheter mellan de germanska grupperna synes ha varit vanliga. Janson menar, att det ”verkar ha pågått maktkamper mer eller mindre permanent”.

Möjligen använde man sig av särskilt utsedda ledare i dessa sammanhang, men i allmänhet verkar centralstyrning och konungsliga gestalter inte ha existerat i större utsträckning. Det fanns, med Jansons ord, inte ”[n]ågon gemensam politisk organisation”.

Germanerna var endast i undantagsfall skrivkunniga. Därför är deras historia känd främst utifrån romerska beskrivningar. I den mån germanerna skrev något själva, skedde det i korta formuleringar i runor, och först med kristendomens spridning kom skriftspråket på bred front.

Säkert hade man liknande religiösa bruk. Vi vet att offer var ett element i detta: germanerna förefaller ha offrat både djur och emellanåt människor. Dock finns inga tidiga spår av tempelbyggnader, och källorna tiger om prästerskap. Veckodagarnas germanska namn, som man tror tillkom på 300-talet, kan säga något om vilka gudar man aktade: Tyr (tisdag), Oden (onsdag), Tor (torsdag) och Frigg (Fredag).

Man tror också att det fanns ett utbyggt muntligt historieberättande, där man kanske i sångernas form bevarade händelser i minnet: historiska händelser om hjältar, men även om religiösa ting. Allitteration synes ha varit ett framträdande stilgrepp i dessa sånger eller verser.

Över stora geografiska ytor hade man dessutom en särskild kulturyttring, nämligen den för de germansktalande områdena speciella djurornamentiken.

* * *

Efter läsningen av Germanerna framstår de folkgrupper som en gång talade föregångarna till det språk vi talar i dag som ganska löst sammanhållna grupper, där man kunde uppgå i en annan, större grupp vid behov, och där genetiska släktförbindelser månne inte var av särskild vikt för att sammanhålla den givna gruppen.

Det synes inte fel att tala om de germanska grupperna som en egen kultursfär, fastän de själva aldrig såg sig som en avgränsad grupp med en särskild identitet. Och rent logiskt bör många av oss nordbor rent bokstavligt talat vara genetiska ättlingar till germanerna som språklig och kulturell grupp.

Men det innebär inte att det finns en obruten kulturell arvslinje bakåt från oss till dessa människor. Vi är inte germaner.

Germanerna som sådana upphör att existera ett halvtusende eller mer efter vår tideräkning, och utvecklas i olika riktningar till nya språk- och kulturgrupper, varav urnordiska kom att utgöra stammen för de nordiska språk vi talar i dag.

* * *

Det är alldeles uppenbart att Janson behärskar sitt ämne alldeles utomordentligt väl. Germanerna blir ett koncentrat av det nuvarande forskningsläget, men framställt på ett så läsarvänligt sätt, att boken faktiskt rentav är lättläst om man har bara ett minimum av intresse för ämnet. För den som önskar fördjupning finns i slutet av boken en utförlig litteraturlista.

Vad jag kan märka av i texten, är en viss kluvenhet. Dels märker jag viljan att till varje pris beskriva germanerna som en splittrad samling folk, utan enhet. Men dels finns där fakta återgiven som tyder på att de grupper som utgjorde germanerna likväl hade många gemensamma drag. Resultatet blir att jag känner mig något förvirrad: germanerna var alltså inbördes mycket olika, men hade samtidigt signifikanta likheter?

Detta skadar inte boken; måhända ligger problemet helt hos mig som läsare, som inte riktigt förmår tänka mig in i komplexiteten i germanernas inbördes förhållanden och spänningar.

Förutom att läsaren stiftar ingående bekantskap med dessa germaner, får hon sig också till livs en intressant historisk översikt, inte minst över den dunkla men intressanta folkvandringstiden och därtill en orientering i språkhistoria.

Germanerna må vara lika döda som romarna. Men genom sin vetenskapligt försiktiga skildring av dem, ger Janson dem åtminstone lite kött på deras bräckliga skelett; och så kan vi ana åtminstone en kontur av de heterogena germanerna – dem som romarna klassade som barbarer, men som i sitt språk bar fröet till den svenska vi talar i dag.
– – –
Germanerna: Myten, historien, språken, Tore Janson. Norstedts 2013. ISBN: 978-91-1-303468-3.

Bokrecension: Krigsfångarna | Guido Knopp

Krigsfångarna (ty. Die Gefangenen) är skriven av tyske journalisten Guido Knopp (f. 1948), som specialiserat sig på Tredje Rikets historia. Boken utgavs i Tyskland år 2003, och år 2006 i Sverige, i översättning av Andrea Ängkvist Resch.

* * *

Vi är vana vid beskrivningar av hur nazister förövade brott mot mänskligheten, vi är vana vid skildringar av de helvetiska lägren dit människor kom för att dödas eller arbeta, av icke annan anledning att de var födda av det ena eller andra folkslaget, eller att det var på det ena eller andra sättet till personer eller åsikter, så att de misshagade regimen.

I Krigsfångarna får vi emellertid läsa främst om vad som skedde med de miljoner tyska soldater och civilpersoner som fängslades och deporterades av de Allierade under och efter kriget som till sist vältrat tillbaka över Tyskland och krossat Tredje Riket.

Boken ger anledning till viktiga funderingar kring frågor som kollektiv skuld och hämnd. Helt klart är att de Allierade ländernas folk, och inte minst de sovjetiska medborgarna, hade alla anledning att känna avsky mot allt tyskt. Det är rimligen naturligt, efter miljoner dödsfall i kampen mot nazismens aggressiva utbredning över världskartan.

Men samtidigt är det viktigt att fundera kring, huruvida det är rimligt att skulden för nazismens illgärningar skall åvila dess krigsmaskineris minsta, men flesta, kuggar: vanliga soldater som interneras i läger kusligt lika de koncentrationsläger som nyss befriats. Och därtill civilpersoner, som emellanåt fördes bort långt in i det sovjetiska territoriet, där de riskerades att dömas för sitt stöd för tyska krigsmakten genom sådant att de måhända varit skomakare, som därigenom sett till att de tyska soldaterna haft skor på fötterna, etc...

Hur långt går skulden att driva in, och av vem?

* * *

Av Guido Knopps bok, som i stor utsträckning vilar på berättelser av krigsfångar som med tiden kommit tillbaka till ett delat och i mycket främmande Tyskland, framgår det att det gjorde stor skillnad vilket land som krigsfångarna tillfångatogs av. Åtminstone efter kaoset lagt sig, när respektive land fick hundratusentals personer att ta hand om inom loppet av dagar och veckor.

Och värst synes krigsfångarna ha haft det i Sovjet, där många kom att bli kvar långt in på 1950-talet. Förhållandes lyckosamma synes de krigsfångar ha varit som hade förmånen att komma till läger i USA, där de fick bra med mat och tvingades arbeta med resonabla ting, som på olika bondgårdar. Det märks också på att dödligheten i de amerikanska lägren var jämförelsevis mycket låg: 477 av 370 000 fångar dog.

För dessa var det nog inte sällan en rent yttre försämring när de väl fick återkomma till hemmen i ett land som var så härjat av kriget som Tyskland, även om det naturligtvis måste varit en lisa för dem att återse sin familj och sina släktingar efter åratal i fångenskap.

Till det kommer emellertid den anspänning som det innebar, att komma nästan som främling till ett Tyskland man inte längre kände igen, med de svårigheter att finna arbete som emellanåt följde.

Inte minst blev detta verklighet för de fångar som suttit i läger i Sovjet, med hårt arbete och mycket enkel livsföring som vardag i tio-femton år. För dem hade tiden stått till. För Tyskland hade den fortsatt. Där krigsfångarna levt i krigets skugga allt intill sin frigivning, hade Tyskland i mångt och mycket försökt lägga de mörka åren bakom sig.

* * *

Särskilt förskräckligt blir det möjligen att följa de tyska krigsfångarnas öden i Sovjet. Ty Sovjet, den nya supermakten, behandlade inte sina fångar väl: de dog som flugor. Av de drygt 90 000 fångar som togs i samband med tyskarnas förlust vid Stalingrad kom endast runt 6000 att återvända till Tyskland, de sista av dem tretton år efter slaget.

Sovjeterna såg också till att fånga in mängder av tyska civilpersoner inom de ockuperade områdena mot slutet av kriget. Godtyckliga förhör hölls, och sedan transporterades de sammanpackade bort i boskapsvagnar till okända destinationer både inom och öst om Tyskland. Många av de fångna kvinnorna berättar om våldtäkter, vilket för kvinnornas del synes ha varit mer regel än undantag att utsättas för.

I de sovjetiska lägren rådde i synnerhet inledningsvis dödlig livsmedelsbrist, och fångarna svalt. Skulle en fånge ertappas med att ha stulit några morötter, kunde de dömas till tjugofem års straffarbete: attityden var således stenhård

* * *

Givetvis var det många av tyskarna som åtminstone inledningsvis hade det mycket svårt också i de tre västmakternas förvar, inte minst på grund av de väldiga volymerna som gav segrarmakterna svåra hanteringsproblem: britterna spred till exempel ut sina 3,5 miljoner tyska fångar över de brittiska besittningarna runtom i världen, såsom i Kanada och Australien.

Men så länge kriget ännu pågick fanns en slags balans: britterna visste, liksom tyskarna, att om man inte behandlade sina fångar korrekt, skulle det återverka på de egna fångarnas tillvaro i det andra landet.

* * *

Tyska krigsfångar användes som gratis arbetskraft för att bygga upp det som kriget malt sönder, ungdomar under 18 år, gamla farbröder, vanliga soldater fick bära hundhuvudet för den ondska som rapats fram från riksdagshuset i Berlin.

Givetvis måste känslan av berättigad hämnd varit stark hos många av de allierade, vrede måste ha varit överväldigande. Men samtidigt bröt man mot Genévekonventionen, som stadgade att krigsfångar efter krigets slut skulle återbördas så snart som möjligt efter krigets slut.

För att komma ifrån det kunde krigsfångar anklagas för brott, eller så kallades de helt enkelt inte krigsfångar. Den gratis arbetskraften från miljoner människor var för begärlig, vare sig det handlade om arbete i lantbruken eller livsfarlig minröjning.

* * *

Guido Knopp väljer att låta oss lära känna fenomenet krigsfångar genom att använda sig av en oräknelig mängd citat. Dessa är dels inarbetade i själva brödtexten, men förekommer också som rutor som bryter av texten. Frekvensen av dessa senare stör mig, eftersom det irriterar min koncentration på den i brödtexten pågående berättelsen.

Krigsfångar är skakande läsning. Och jag kan för mitt liv inte förstå, hur man efter att ha nedkämpat nazismen själva — i synnerhet i fallet Sovjet — använder sig av grymma bestraffningsåtgärder som inte kommer Tredje riket efter, mot civilpersoner (ibland antinazistiska aktivister) och soldater, i form av godtyckligt inspärrande, skenrättegångar, tortyr...

Sovjet led i kvantitet mest av de allierade, och offrade mest. Därför är grymheten måhända förståelig. Men den grymheten ställer dem icke som ideal högt över Nazityskland, utan i bredd med fienden.
– – –
Krigsfångar, Guido Knopp. Övers. Andrea Ängkvist Resch. Historiska Media 2006. ISBN: 978-91-87263-92-7.

Bokrecension: Historien om Jesus | Georg Brandes

Historien om Jesus (da. Sagnen om Jesus) är skriven av den danske litteraturvetaren och kulturpersonligheten Georg Brandes (1842-1927). Jag har läst den auktoriserade översättningen av Emil Agge, som gavs ut på Federativs förlag 1925.

* * *

Mitt intresse för Georg Brandes väcktes av mitt intresse för Hjalmar Söderberg. Söderbergs religionskritik fick bränsle av Brandes, och därför ville jag undersöka Brandes egen religionssyn, och vände mig därför till hans Historien om Jesus, vari han ger en sammanfattning av sin Jesussyn.

Den för sin tid radikale Georg Brandes är väl idag mest känd för sina litterära biografier, och för att han introducerade Friedrich Nietzsches filosofi i Norden. Men Brandes var också insatt i religionshistoria, och var personligt långt ifrån någon vän av kristendomen. I ett privat brev formulerar han sig år 1872 så här:

"Vad man inte gärna medger högt, det medger jag här: det mest levande hat till kristendomen, av hela mitt hjärta ska jag instämma med Voltaires: 'Écrasons l'infâme'. Jag hatar kristendomen till märgen i mina ben."

Trots detta hat till märgen i sina ben är Historien om Jesus mycket balanserad. Brandes framför sina välgrundade argument och resonerar på ett klart vis om hur Jesusgestalten, såsom den beskrivs i Nya Testamentet (och förebådas i Gamla Testamentet), i mycket stor utsträckning är sammanfogad av myter, och att det ur källorna svårligen kan utdragas något som helst som säger något om den historiske Jesus.

* * *

Brandes tes är att Jesus aldrig har funnits, utan är en produkt av en judisk tankerörelse som begynner redan i den gammaltestamentliga Daniels bok.

På samma sätt som det vuxit fram en flora av information om den schweiziske nationalhjälten Wilhelm Tell, har det, menar Brandes, vuxit fram en mängd information om Jesus från Nasaret. Och på samma sätt som vi numera vet att Wilhelm Tell aldrig levde, utan har sitt ursprung i sagorna, så finner vi Jesu ursprung i en utbyggd judisk mytologi.

Genom ideliga bibelhänvisningar och korsreferenser till andra religioner och kulturer, visar Brandes på hur lite av unicitet som evangeliernas berättelser om Jesus äger. Själva den vikarierande offertanken: att någons skuld symboliskt kan överföras till och sonas av någon annan är allt annat än speciellt för kristendomen. Med mytologernas mytolog James Frazer säger Brandes, att tanken är allmän "hos raser, som stå lågt i social och intellektuell kultur".

* * *

Mycket av det material som vi finner i Nya Testamentet äger sina direkta motsvarigheter i andra sammanhang, icke sällan är de rentav i dessa sammanhang klarare uttryckta än i evangelisternas versioner. Till exempel visar han hur liknelser som Jesus berättar i själva verket är förvridna och ofta litterärt försämrade varianter på liknelser man hittar i äldre, judiska texter.

Ett exempel som anförs på just detta, är Jesu liknelse om en kung som bjuder in gäster till en fest. Gästerna vill emellertid inte komma, och slår i vissa fall rentav ihjäl budbärarna. Kungen säger då åt tjänarna att bjuda in vemhelst de träffar på gatorna. När festen begynt finner kungen en gäst som ej är festklädd. Honom befaller kungen tjänarna att binda och kasta ut i mörkret utanför.

En motsvarighet den judiska Talmud är betydligt mer stringent och tydlig. Där möter vi en kung som bjuder in gäster till en fest, utan att ha slagit fast tiden för densamma. En del gäster gjorde sig då i ordning så att de var beredda, andra slog sig till ro och gjorde sig ej i ordning. Hastigt kommer så budet att festen begynner, och blott de som var beredda blir välkomna.

I detta senare fall finns inte den bisarra vändningen med, där gästerna slår ihjäl budbärarna när de blir inbjudna till fest. Och inte heller det fruktansvärda straffet i slutet hittar vi: att den som hastigt blivit inbjuden från gatan och ej klätt sig i festkläder blir bunden och utkastad i mörkret.

* * *

Brandes gör det också tydligt, att i princip alla passionshistoriens olika moment och detaljer — Jesu lidande, död och uppståndelse — kalkerats på lösryckta motiv ur gammaltestamentliga skrifter. Oaktat att detta leder till ideliga absurda konsekvenser eller motsägelser evangelierna emellan.

Brandes skriver:

"Hela pinohistorien är så genomträngd av mytologi att det kan betraktas som omöjligt att utskilja någon historisk grund."

Brandes ser, att relationen Gud — Sonen äger sin förebild i babylonisk religiositet. Gudsmodern med barnet, så bekant från katolsk fromhet än i dag, hittar sin motsvarighet i Isis och Ishtars relation, liksom i Iris och Horus.

Tanken på apokalypsen, tidens slut, hittar vi också förebild till i babylonisk kultur. Själva Messiastanken konstrueras av profeten Daniel. Uppståndelsen av Osiris firades årligen i Egypten. Osiris kunde dessutom, sägs det, förvandla vatten till vin.

Brandes skriver på tal om synkretismen som förutsättning för den kristna idévärlden:

"De flesta tankar man med förkärlek brukar beteckna som kristna, föddes ingalunda ur kristendomens sköte, utan uppstodo vid folkblandningen i världsriket och främjades av den starkare samfärdseln."

Jesu vistelse i Egypten efter sin födsel, för att undgå den barnamördande Herodes (vilkens barnamord historien för övrigt inte alls känner till), äger sin parallell i barnamorden som ska ha föranstaltats av farao under israeliternas tid i Egypten.

Efter tillvaron på något år i Egypten ska Jesus med familj flyttat till Nasaret, en stad om vilken vi intet vet, och ej heller Gamla Testamentet, Josephus eller Talmud nämner. I själva verket kan nog byn som nu kallas Nasaret "fått sitt namn av en sentida sägen". En efterkonstruktion, således.

Och så fortsätter Brandes gå igenom material i evangelierna och Apostlagärningarna.

* * *

Brandes noterar därtill hur slarviga evangelisterna är när de försöker passa ihop sin Jesusmytologi med de gammaltestamentliga texterna. De förvränger citat, förväxlar dem eller missuppfattar. Evangelisterna tar "titt och tätt fel" helt enkelt.

Det gäller också kronologin, som exempelvis i Lukasevangeliet är helt omöjlig: som tidsmarkörer för Jesu födsel anges ett antal romerska ämbetsmän. Problemet är bara att deras livstider i verkligheten inte överlappar varandra. Vi märker således, att när evangelierna väl skriver om något historiskt som är kontrollerbart, så är det "i regeln fel".

* * *

Till stöd för ifrågasättandet av Jesu historiska existens anför Brandes att ingenting otvivelaktigt samtida är skrivet om denne världens Frälsare av Romarrikets många skribenter. De kända fall som brukar anföras (till exempel Plinius den yngres brev i andra århundradet efter Kristus) underkastar han strikt källkritik och ställer ifråga.

Brandes noterar också det ganska tydliga faktum, att ju längre tid som förflutit sedan Jesu påstådda jordiska vandring, desto mer utförliga blir evangelierna när de berättar om hans liv.

Det beror inte, förefaller han mena, på att de senare författarna haft mer historisk information om Jesus, utan tvärtom att när den historiske Jesus faller i glömska blir marken röjd för friare tillskriva honom de teologiska motiv och uppfattningar som författaren själv önskar.

Påbyggnaden blir särdeles tydligt i det sena Johannesevangeliet som innehåller mer mytologi, symbolik och teologi och mindre historiskt stoff än något av de andra evangelierna. Där de tidigaste evangeliet, Markusevangeliet förefaller se Jesus som "en med gudomliga krafter utrustad människa", har Jesus i Johannesevangeliet blivit Gud själv.

* * *

Framställningen av Jesusgestalten är inte homogen. Hans personlighet spretar beroende på vilka texter man läser, och därigenom blir de tendenser tydliga, skriver Brandes, som varit för handen när de olika författarna valt vad de ska skriva. Endera stunden markeras till exempel avståndet till judendomen, medan i mångt annat markeras Jesu läromässiga enighet med den judiska fariseismen.

I denna svartmålning av fariséerna, som stått sig till denna dag, där ordet används nedsättande, ser Brandes ett judehat, motiverat av senare kristna, som inte längre är så förtjusta i sitt judiska arv.

I själva verket ser Brandes Jesus som i allt väsentligt samstämmig med den fariseiska judendomen. Motsättningen ser han som konstlad. Att fariséerna skulle råkat i raseri för att Jesus botade på sabbaten torde vara helt ohistoriskt, för att nu nämna något. I Talmud hittar vi en sentens vi annars mest associerar med ett uttalande av Jesus, som alltså i själva verket alltså blott är ett eko: "Sabbaten är given till er, icke ni till sabbaten."

* * *

Brandes gör oss stora tjänster när han pekar på det gungfly som man ger sig ut på, så snart man försöker säga något om den historiske Jesus. "Den historiska grunden sviktar alltid under fötterna", skriver han, och det stämmer.

Fastän jag omedelbart ställer upp på flertalet eller nästan alla argument Brandes framställer, vill jag med Hjalmar Söderberg dock inte ta det sista steget, och frånkänna Jesus all historisk existens. Jag menar att det är rimligare och troligare att anta, att Jesusmytologin faktiskt har en historisk kärna, eller en kristallisationspunkt.

Brandes anför mot detta en liknelse om hur man skalar bit för bit av en lök för att komma åt det som finns i mitten, endast för att finna att ingenting finns där.

Jag vill istället påstå, att Jesusgestalten är fullkomligt genomdränkt av mytologi, men att det känns som ett alltför vanskligt antagande att göra, att ingen person alls funnits, som kunnat tända Jesusrörelsens alltmer uppflammande och med tiden förtärande eld.

Eller: hellre än att jämföra Jesusrörelsen med en lök, vill jag jämföra med pärlan i ett ostron, där man under alla pålagringar finner ett litet, nästan obetydligt, sandkorn längst in. Även om det bär mig emot att jämföra kristendomen med något så vackert som en pärla.

Jesus hade nog inte mycket alls med den Jesus att göra som utmålas i evangelierna. Men det är rimligt att anta, att han levde ungefär när evangeliernas Jesus levde, att han hade något slags religiöst budskap, och att han sannolikt avrättades. Men så mycket mer vågar i vilket fall inte jag uttrycka, utan att behöva göra antaganden som är svåra att stötta med goda argument.

* * *

Sammanfattningsvis vill jag hävda att Brandes välformulerade Historien om Jesus är nyttig läsning. Både för oss som är religionskritiska, för att få nya infallsvinklar på ett bekant material, men också för dem som fortfarande tror att det är något särdeles unikt med kristendomens idéinnehåll som sådant. Kristendomen är sammansmältning och plagiat, sammanrört i en sjudande mytologisk soppa.
– – –
Historien om Jesus, Georg Brandes. Övers. Emil Agge. Federativs förlag 1925. 119 sidor.

Mörk historiett: Ankomst

I rännstenen reflekteras ljuset från gatlyktorna. Ett fint regn blöter ner Georges rock när han strosar utmed hamnen. Han hör vågorna slå mot kajen. Lugna, jämna vågor. Enstaka fönster i höghusen är fortfarande upplysta, men de flesta är mörka, nedsläckta. Inte en människa syns till. George tittar ut över vattnet och ser långt bort ett fartyg. Det har strålkastarna tända, och kulörta lyktor speglar sig i havsvattnets blåsvarta mörker. Han kan precis uppfatta musik, svagt och ännu dämpat. Musiken kommer från fartyget.  

George har aldrig sett ett sådant fartyg i hamnen förut. Mest är det de rikas lyxjakter som kryssar fram där, pråmar med sopor, en och annan liten motorbåt och emellanåt, på dagen, små sällskap i plastkajaker. Det här är något helt annat. Han förstår att fartyget som närmar sig är mycket större än något han förut sett när han gått hem från jobbet dessa sena nätter. Då hör han ångvisslan. Två gånger vrålar den  i natten, högt och tydligt.  

George stannar och stirrar på skådespelet några hundra meter ut i floden.  Fartyget kommer från havet. Han urskiljer mer och mer av det, allteftersom det närmar sig. Det har fyra höga, bolmande skorstenar. Skrovet är blanksvart och ovanbyggnaden vit, med hundratals varmt upplysta fönster. 

Musiken hörs tydligare nu. En orkester spelar dansmusik. I det bländande strålkastarljuset ser George människor också, mängder av människor som står vid relingen runt hela fartyget, tätt sammanpackade. De verkar finklädda: han ser hattar och ljusa klänningar. 

En ilning far utmed ryggen på George. Han har sett det här skeppet många gånger förut, men nästan alltid i svartvitt. Han har sett det på film också. Och han har läst artiklar om det. Han ryser till och förstår att det han ser framför sig är en replik av världens mest kända skepp: Titanic lägger till i New Yorks hamn. 

Sen tänker han lite till. Det finns inga människor på kajerna. Det är på småtimmarna. Det finns inga andra båtar på floden. Bara detta väldiga kryssningsfartyg med sina många lyktor, lampor och strålkastare. Det finns helt enkelt ingen närvarande som kan ta emot vad som måste vara en rik mans slösaktiga jippo. Det stämmer inte. Iskall stirrar George mot fartyget som nu reser sig över hans siktlinje. Han känner kväljningar långt ner i magen. 

Fartyget orsakar inget vågskvalp. Det forsar inget vatten om fören, det virvlar inget skum efter aktern. Det är som om skeppet, väldigt som skyskraporna bakom Georges rygg, vore utan volym och kropp. Och han ser de hundratals människorna nu. Allesamman bär kostymer eller påkostade klänningar. De vinkar och ropar. Många av herrarna viftar med sina kubbhattar. I fönstren blickar åter hundratals ansikten ut, alla vinkar. 

George backar flera steg tills han stöter emot en parkbänk. Förstulna blickar som han kastar omkring sig avslöjar att han fortfarande är ensam. Fartyget har lagt sig jämsides kajen, nu bara något stenkast ut.  

Då kommer knallen. Som vid en kraftig åsksmäll eller vid en detonation när vägläggare spränger sig igenom ett berg bedövas Georges hörsel i något ögonblick. Knallen kommer från fartyget. Det skimrar nu, hela fartyget skimrar. Han ser på människorna: ansiktena förändras. De bleknar, sväller upp och svartnar sedan. Leendena är borta, ögonen stirrar och upplöses sedan till svarta hål. Köttet faller från kinderna, håret faller från skalpen. Han ser de vinkande människorna förvandlas till lik. Så faller allt samman i absolut tystnad. Fartyget och allt på det faller ihop och blandas med duggregnet och är borta. 

Huvudvärken kommer omedelbart och George sätter sig på den blöta parkbänken bakom sig. Det känns som om hjärnan sväller bakom ögongloberna och innanför öronen. Han tar sig om tinningarna med händerna. Så kommer mörkret. 

* * * 

Peter cyklar fort. Han måste hinna leverera paketet inom femton minuter för att få full ersättning. Blicken har han fäst långt bort mot korsningen. Därför ser han inte kroppen innan han nästan är framme vid den. Men synen får honom att trycka in handbromsen omedelbart, och att slå bak tramporna så att han glider på fastlåsta hjul flera meter på den våta hamnpromenaden. 

Cykelbudet vänder sig om mot bänken, rör sig långsamt tillbaka mot den. Han ser en kropp i mörk rock, han ser ett sönderfallet ansikte täckt av svarta blåsor och med djupa öppningar ända in till benet runt käkarna och de tomma ögonhålorna. Händerna som vilar i famnen är uppsvällda till dubbel normal storlek. 

Peter fiskar upp mobiltelefonen ur bröstfickan. Med blöta och kalla händer slår han 9 – 1 – 1 och trycker på den gröna luren.

Bokrecension: Täcknamn Odessa | Frederick Forsyth

Täcknamn Odessa (eng. The Odessa File) är en thrillerroman skriven av den brittiske författaren Frederick Forsyth (f. 1938).

* * *

Täcknamn Odessa är skriven på ett lite märkligt vis. I ovanligt stor utsträckning ger den sken av att vara något som liknar en dokumentärroman: det förekommer flera gestalter i boken som funnits i verkligheten, och en hel del skildringar baseras på verkliga händelser. Samtidigt är historien helt fiktiv. Man kan kanske säga, att Forsyth i verklighetens väv sytt in sin egen berättelse, och tidvis använt de befintliga trådarna och stundtals använt sina egna.

I centrum för berättelsen står frilansjournalisten Peter Miller. Av en händelse får han en före detta koncentrationslägerfånges dagbok i sin ägo. Den judiske mannen som skrivit den har kort dessförinnan tagit sitt liv. Genom dagboken kommer Miller en monstruös SS-officer på spåren. Romanen utgör sedan berättelsen om hur Miller söker denne SS-officer — Eduard Roschmann, en man som för övrigt har funnits.

Men, romanen utspelar sig i början av 1960-talet. Tyskarna har i stor utsträckning tröttnat på nazijakter och vill det förgångna vara förgånget. Dessutom motarbetas Miller av den hemliga, maffialiknande sammanslutningen Odessa, som hjälper och organiserar de SS-män som, om de blev upptäckta, riskerades att ställas inför rätta.

Det blir en katt och råtta-lek över hela Tyskland, där Miller samlar ledtrådar och fogar samman fakta från olika källor, hela tiden iakttagen av såväl nazisterna i Odessa och den israeliska underrättelsetjänsten.

* * *

SS-Hauptscharführer Roschmann fanns som sagt i verkligheten. En gång var han kommendant för ghettot i Riga.

När Forsyth 1972 gav ut Täcknamn Odessa var Roschmann ännu på fri fot. Och på fri fot, om än stadd på flykt, dog han också några år senare.

Den legendariske nazijägaren Simon Wiesenthal, som också förekommer som en nyckelperson i romanen, lär ha uppmanat Forsyth att pådikta Roschmann en del egenskaper, för att spola fram honom från hans sydamerikanska gömställe, vilket möjligen i någon mån lyckades. Efter filmatiseringen av boken arresterades nämligen Roschmann i Argentina. Men Roschmann lyckades undvika att bli utlämnad, flydde till Paraguay och dog kort därefter i en hjärtinfarkt.

Forsyth är skicklig på att bevara illusionen av att vara dokumentär i sitt anslag, genom att trots utvikningarna hålla sig helt nära de verkliga förhållandena. Och inte minst genom sitt strama och formella språk. Och dessutom genom att då och då beskriva olika i romanen förekommande personers framtida öden.

Men man bör inte betrakta Täcknamn Odessa som en dokumentärroman. Forsyth tar sig friheter med materialet som gör att boken måste betraktas och klassificeras som skönlitterär: utan referenser är det omöjligt att avgöra vad som är fakta och vad som är fiktion. Och det tillhör givetvis författarens självklara friheter som diktare att utforma verket på det viset — i själva verket gör det boken stark.

* * *

Så vad är då Täcknamn Odessa? Först och främst en spännande thrillerroman som i ett högt tempo utspelar sig i ett Tyskland där gamla nazister fortfarande sitter på viktiga poster i samhället, och med en delvis parallell och delvis överlappande berättelse om ett egyptiskt raketprojekt som utgör ett svårt hot mot Israel: ett projekt där gamla nazister spelar viktiga roller.
– – –
Täcknamn Odessa, Frederick Forsyth. Övers. Claes Gripenberg. Bonniers 1974. ISBN: 91-0-038377-5. 285 sidor.

Bokrecension: Stockholm 1851 | Thomas von Vegesack

Karl Jonas Love Almqvist

Stockholm 1851: Staden, människorna och den konservativa revolten är skriven av litteraturvetaren Thomas von Vegesack (1928-2012).

* * *

Man kan angripa det förflutna ur olika perspektiv. Ofta möter breda översikter som beskriver längre händelseförlopp, eller detaljstudier som fördjupar sig i något så långt det är möjligt. von Vegesack -har dock använt sig av en annorlunda och mycket intressant metod: han har valt ut ett särskilt år och en särskild plats, och beskriver sedan världen som fanns där ur samtidens människors perspektiv.

Detta skänker ett tvärsnitt av verkligheten, som ställer också oss som läsare på den platsen, vid den tiden, på ett särskilt påtagligt vis. Och särskilt utrymme i sitt breda panorama skänker von Vegesack åt politiska och kulturella, inte minst litterära, spörsmål.

En värld, drygt hundrafemtio år avlägsen, rullar ut sig över boksidorna: platsen är Stockholm, året är 1851 – ett i sig inte särskilt remarkabelt år.

Stockholm är då en ganska skitig och efterkommen stad, mycket mindre till ytan än än i dag. Likväl mycket trångboddheten omfattande. Där bor knappt hundratusen invånare och invånartalet hade sjunkit år för år, om det inte varit för en betydande inflyttning: mortaliteten är större än nativiteten. Nästan hälften av alla barn dör före fem års ålder.

Brottsligheten är alarmerande: var artonde person, skriver von Vegesack, åtalades för brott i huvudstaden, att jämföra med var hundranionde på landsbygden. Men i allmänhet förbyts dödsstraff i livstidsstraff: stadens bödel har under året, skriver Vegesack, verkställt blott två avrättningar.

För att roa sig kunde man besöka Tivoli och se på akrobater och annat spännande. Eller så kunde man måhända, i synnerhet som välsituerad, besöka en teater eller en konstutställning. Under året besöktes Stockholm även av en italienare med en luftballong, vilket väckte en hel del uppmärksamhet.

* * *

Tiden hör fortfarande det gamla Sverige till. Men tendenserna har börjat bli tydliga, att något nytt är på gång. Ännu finns ståndsriksdagen, ännu har inte järnvägarna spritt sitt nationsomfattande nät över landet, ännu förs en kamp mellan tryckfrihetsvänner och dem som vill värna makten mot kritik.

Men tecknen finns där: även om konservativa stötar motarbetar järnvägarna på grund av deras påstådda farlighet, så öppnas under året Slussen. Tekniken börjar finnas tillstädes, den behöver bara sättas i bruk, så snart folk börjat få upp ögonen för dess fördelar.

* * *

Men vad beskrivs då, vad är det vi möter i Stockholm av år 1851?

Detta är året då tidens främste svenske författare flyr landet. Karl Jonas Love Almqvist — författare till bland annat den för tiden smått skandalösa Det går an — hade fått misstankar på sig om att ha sysslat med förfalskningar och dessutom om att ha försökt begå ett giftmord. Händelsen skakar om det litterära skiktet i Sverige.

Pressen står i dragkamp med överheten. Åtal är inte ovanliga mot dem som anses ha vässat sina pennor så att de sticker alltför mycket. Och en av pressens främsta företrädare är den liberale mångsysslaren Lars Johan Hierta, en gång Aftonbladets utgivare – en tidning som han säljer under året.

Ett konkret exempel, som von Vegesack nämner, på när pressen hamnar i konflikt med de konservativa krafterna, är när en viss Adolf Pettersson i tidningen som han är nominell ansvarig utgivare för, Demokratien, skriver en satirisk artikel där han ifrågasätter huruvida Kristi himmelsfärd är förenlig med tyngdkraften.

Resultatet blev att Pettersson åtalades och dömdes till landsförvisning. Han ansökte om nåd av konungen efter att domen fallit och ännu en gång vid ett senare tillfälle, men förvägrades misskund. Omsider avled Pettersson i ett danskt fattighus.

Regerande konung 1851 är Oscar I, men i kulisserna står hans son Karl (XV) med maktlystnad i blicken. Monarken hade fortfarande stort inflytande över politiken, och inte minst prins Karl verkade i det fördolda för den då framgångsrika reaktionära politikens framskridande.

Riksdagen sammanträder inte, såsom nu, mer eller mindre ständigt, utan vart tredje år. 1851 är ett sådant år, och allehanda viktiga politiska frågor behandlas; i regel röstas reformer ner: man talar om allmän rösträtt, revidering av hela parlamentarismen, avskaffande av husaga, frihet för judar att bosätta sig utanför landets största städer — men tiden är ännu inte inne för dessa förändringar.

* * *

Thomas von Vegesack gör i Stockholm 1851 en enastående god insats för att skapa en viss insikt i hur det var att leva i eller besöka Stockholm under detta inte särskilt märkliga år.

Särskilt givande är det, att von Vegesack inte enbart uppehåller sig vid kungahus och politik, utan också fördjupar sig i hur staden såg ut och vad vanligt folk gjorde: även jag, som bor långt från Stockholm och alltså inte är närmare bekant med stadens olika delar, får genom von Vegesacks rekonstruktion en känsla av hur det faktiskt kunde vara att vandra genom staden när det begav sig.

Stockholm 1851 är ett lysande exempel på hur man kan skriva historia om en period som i sig inte är så speciell. Det är nämligen inte vad von Vegesack målar upp, så mycket som skärpan, stilen och urvalet som imponerar.
– – –
Stockholm: Staden, människorna och den konservativa revolten, Thomas von Vegesack. Norstedts 2005. ISBN: 978-91-1-303103-3.