* * *
Trägudars land utspelar sig under vikingatiden, uppskattningsvis någon gång på 800-900-talet, i trakten av Birka. På en gård bor och tjänar trälarna Holme och Ausi bland många andra under en vildsint hövding omgiven av morska kämpar.
Men Holme har legat med Ausi, och det har resulterat i ett barn. Hövdingen befaller att det ska sättas ut i skogen, men Holme lyckas rädda det, och tillsammans med Ausi flyr de från gården och tar sig omsider in till Birka och ett liv i frihet.
Till Birka har även Främlingen kommit. Han är munk och försöker sprida den kristna läran i hednaland. Han har föga framgång och tvivlar på sin egen förmåga och kämpar med sitt eget kött.
* * *
Fridegård hör till de författare man kallar proletärförfattare eller statarförfattare. Det är därför inte långsökt att spåra paralleller mellan skildringar i Trägudars land och den fattigaste arbetarklassen av senare tid. Vi märker då tydligt klasskillnaderna mellan trälarna, som arbetar blott för sitt uppehälle liksom statarna, och hövdingen med sitt följe vilka får anses vara en privilegierad klass.
Det innebär emellertid inte att trälarna skänks något förskönande skimmer omkring sina personer. Holme framstår som en tämligen primitiv person, en aning otyglad och oberäknelig – så oberäknelig att till och med hövdingen och kämparna har nån slags respekt för honom.
Ausi å sin sida är naiv med förälskad i Holme som uppenbarligen tagit henne med våld och så gjort henne havande. Liksom kämparna på gården har hon stor respekt för sin buttre karl, en respekt gränsande till rädsla. Spänningen mellan denna kärlek och denna respekt skänker mycket liv åt berättelsen.
Främlingen å sin sida är apart: han är från en annan kultursfär med en annan ideologi. Kungen i Birka förstår att landet behöver handelsförbindelser med det kristna landet, och sätter därför munken under sitt beskydd. Men kontrasten mellan vad Fridegård utmålar som ett rått hedniskt land och munkens religion som förkunnar alla människors likhet — trälar och kämpar —inför Gud.
Trots att hedendomen utmålas som relativt barbarisk, framstår ändå kontrasterna gentemot ett nytt system av ideal på ett pedagogiskt vis. Hedendomen är livfull, kristendomen abstrakt, eterisk.
Holme, föga tilltalad av kristendomen, drar sig inte för att hämnas, och Ausi gläds som en självklarhet när maken så gör – till exempel när han kastar en sten på hövdingens son så att denne blir handikappad, eller när han misshandlar en kvinna som vanskött deras dotter. Hämnden är i trägudarnas land ännu inte stigmatiserad som okristlig.
Hedningarna reagerar också på den nye gudens impotens. När de märker att guden varken kan beskydda eller hjälpa munken eller det pågående kyrkbygget, glesnar anhängarskaran, intill dess att munken ensam är kvar, fastän Ausi och särskilt en kämpe intagits av den munkens religion.
* * *
Jag uppskattar Fridegårds berättarteknik, hans språk. Det är mycket rakt, mycket avskalat. Det är så avskalat, att namn endast sällsynt förekommer: vi får således aldrig veta vad hövdingen heter där Holme och Ausi tjänar. Vi får inte veta vad munken heter. Vi får inte veta vad staden – som rimligen är Birka – heter. Inte ens Holme och Ausis barn får vi lära känna till namnet.
Detta medverkar till att skapa en karghet som passar bilden av den tid som Fridegård förlagt sin berättelse till, bilden han själv genom sitt språk bidrar till att skapa. Kärva människor och kärva tider beskrivs med ett kärvt språk.
Trägudars land ger mersmak, både till innehåll och form, och jag ser fram emot att läsa de två följande delarna i trilogin.
– – –
Trägudars land, Jan Fridegård. Wahlström & Widstrand 2010. ISBN: 978-91-43-50703-4.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar